modig
En tanke som slog mig, nu såhär nerbäddad i kusinens säng jag får låna under veckan, var: fan vad modig jag är egentligen.
Anmäler mig till en 7-dagars utbildning där jag inte vet en enda kotte och ska lära mig latinska muskler, skelett och annat utan att ens tveka. Jag ska lokalisera mig dit på egen hand efter att moster pekat från bilen var man går och hitta hem igen.
När blev jag modig?
Jag antar att det hände där någon gång då jag vantrivdes så mycket på min dåvarande gymnasieskola att jag var kapabel att göra vad som helst och bästismentorn Pia säger: men byt skola då, byt. Där satt jag som en fågelholk och insåg att jag aldrig ens reflekterat över att skolan jag älskar finns i gymnasieform bara 6 mil bort. Från den fikastunden var tanken fast och växte sig större för var dag. Pia kollade med rektorn om det fanns plats och jag frågade om allt som går att fråga om hos ex-eleven Kristofer, mailade lärare, läste om skolan, kollade på bilderna och några veckor senare kunde jag varenda namn på lärarna på nya skolan. Jag var ivrig och argumenterade som värsta Schyman (som en politiker alltså) med mina föräldrar. Jag skulle byta skola, jag bara skulle det.
Och vips så var det bestämt. Till 2:an skulle jag byta skola till Norrköpings Kunskapsgymnasie och jag hade inte lagt en gnutta energi på det faktum att jag skulle börja plugga i en fritt främmande stad där jag varken kände en jävel eller hade någon lokalsinne i.
Men det var nog nyckeln till det hela – jag tänkte aldrig. Jag bara gjorde det för jag så gärna ville åt den braiga skolan, att övriga faktum fick följa med såsom nya människor, ny stad, pendla varje dag och tidiga mornar med sena kvällar. Det fick lösa sig, bara jag fick börja på skolan.
Nu i efterhand är det helt sjukt ju mer jag än tänker på det. Lilla Linn vågade göra något helt själv (ja, Thea, Kajsa, Cissi och Pernilla pendlar också men dom skulle inte börja 2:an och hängde inte alls i samma kretsar). Men samtidigt som det känns helt galet, så sporrar det mig på samma gång. Tanken som kommer tätt efter att jag funderar på att testa något jag aldrig gjort är: vad är det värsta som kan hända? Följt av: tänk hur BRA det kan bli om jag vågar, och hur bra saker som kan hända.
Well, det var mina visa ord och djupa funderingar denna söndagskväll. Nu ska jag slockna och skippa nervositeten för vad är egentligen det värsta som kan hända? : )













