Taggad: kärlek

Trasiga hjärtan kan läkas, bara vi får tillräckligt med kärlek att fylla hålet med

I lördags anlände jag och Lisa till Vivesta, en bit från Nyköping, mot Oxelösund. På fredagskvällen hade vi varit och fått nycklarna av brudparet vi nu på lördagen skulle ge bästa möjliga service på deras stora dag. Solen sken och jag förbannade mig över att Lisa tagit babypulver (som hon menade gjorde att man inte svettades lika mycket) utan att fråga mig samtidigt som vi kånkade och möblera om utemöblerna. Högtalarna skrek ut de mest spelade låtarna i ledningen av P3-vikarierna som i pauserna diskuterade om en person kan se om en annan person är gay eller inte. Vi förvånades över att de kunde hålla ett program i flera timmar om ämnet, eftersom det tog slut lagom när vi gjort alla snittar, hjälp kocken rigga grillen, springa in med borden vi klätt in i vit pappersduk och dynorna vi placerat fint på varje stol innan himmelen öppnade sig utan den minsta respekt.

När Carina och Henke, även kallade toastmasterz och våra vänner, anlände till huset hällregnade det och projektet att klä om borden parallellt med att öppna champangeflaskor var i full gång. I farten konstaterade jag och Carina att det är under press och med improvisation vi är som bäst (Carina, jag och Lisa är alla gamla kollegor från somrarna på Rökeriet och Carina är även den person som lärt mig typ allt jag kan om servering och service i pressade lägen – hon är en sann stjärna. Det var även genom Carina och Henkes bröllop som dagens brud, Linda, upplevde hur det är att ha mig och Lisa som servitriser och bestämde sig för att det var vi som skulle servera på hennes och Olas bröllop en sommar efter.)

När bröllopsparet anlände var det inte ett öga torrt; vissa blöta av tårar, andra av regnet som aldrig tycktes vilja dra sig undan.  Jag och Lisa var i vårt esse och jag slog personbästa i antalet öppnade champangeflaskor och Lisa i att skära leverpastej racerfort. Hela dagen och kvällen drog förbi som ett nytt SJ-tåg när det för ovanlighetens skull rullar och är i tid – det gick med andra ord undan som bara den. Skratten avlöste varandra och visst var mina tårar nära både här och där när jag lyssnade lite för länge på något av talen.

Serverat tillsammans med Lisa på vackraste bröllopet hela dagen, kvällen och återstår gör natten. Fan vad kärlek är fin hörrni. #fruholmgren

Kunde inte låta bli att flyga iväg i tanken och se mitt eget bröllop framför mig, hur Lisa håller tal för mig och hur jag sitter och snyftar bredvid mannen i mitt liv. Klyschigt säger vissa, jag kallar det hopp och tro på kärleken. Än har jag inte upplevt det och somliga säger att det beror på att jag ändå bara är 21 år. Jag säger att vi människor kan uppleva sann och äkta kärlek oavsett ålder och att det enbart är bullshit att denna upplevelse är i samma veva som någon klassisk 30- eller 40årskris. Jag tror du kan träffa kärleken i ditt liv och jag tror att du kan göra det flera gånger om. För vi människor förändras med allt vad det innebär; tillstånd, värderingar, målsättningar, vad som är viktigt i livet och vad vår intention är med att leva – vad vi vill med livet. Vi är i ständig förändring och då finner jag det logiskt att vi också söker olika egenskaper och saker hos den vi delar livet med, även kallad vår livskamrat och partner in crime.

Att se Linda och Ola bredvid varandra. Att höra Lindas tal till Ola. Att se Ola när han sprang fram och greppade tag i Linda på dansgolvet när Bruce Springsteen spelades. Att lyssna till Olas förklaring till den oproportionerliga tavlan han fått måla på svensexan där hon först var i miniatyr och sedan blev större och större och hur han liknade det med hur hon vuxit i hans ögon och nu betyder världen för honom.

Det gav mig bekräftelse.

Bekräftelse om att kärleken mellan två personer kan vara som elektricitet – så enormt intensiv. Bekräftelse att kärleken inte bara kan upplevas en gång i livet. Bekräftelse att vi människor förändras och att trasiga hjärtan kan läkas, bara vi får tillräckligt med kärlek att fylla hålet med.

Tack Linda och Ola för att jag fick dela er stora dag med er. Jag önskar er all kärlek och lycka. Ni är magiska människor.

Den där tjejen

Om du vill, lyssna till denna när du läser. Det är nämligen till den som sagan skrevs.

Hennes leende kan få vilken människa som helst att känna värmeströmmarna strömma inombords. Ett leende nästan värt att anstränga sig för att få höra. Med huvudet i höjd med mina öron och slitna gympadojor är hon egen. Med kläder tjejer snackar om i väntan på att få ta mat. Tjejen som killar ser, men ofta också ser förbi.

Förutom han. Han som såg henne, han som insåg hennes egenhet och storhet, trots sin storlek. Han som såg det där leendet på ett vis dom andra missat att se.

Killen med namnet som inte passade in. Som inte flöt på tungan när det sas samtidigt som det skulle tillhöra personen som figurerade på bilderna som dök upp vid sökningen. Killen som verkade ha allt. Omtanken, glädjen, det yttre och personligheten. Men inte namnet.

Vi döpte honom vid ett smeknamn. Jag och hon. Mest för att det skulle flyta på våra tungor när vi talade om honom. När vi hade våra tjejprat. När vi var sådär tjejiga och gick igenom varenda detalj. När vi fnissade i matsalskön då avundsjuka tjejer satt och tittade på hennes kläder. När vi gick förbi killarna som i efterhand insett vilket leende de gått miste om.

Ibland pratar vi i telefon. Fast mest i skolan vid de höga bänkarna. Idag ringde hon och fyllde på min glädjetank med 190%. Hon log i telefonen. Jag kunde se det utan att se. För vi pratade om honom. Och så hörde jag ju hennes skratt. I de pauser som för andra skulle kallas jobbiga, tysta pauser har vi något annat. Under pauserna ler vi. Vi ler.

Idag log jag när hon berättade om honom. Om det dom hunnit dela med varandra bara under några få dygn. Under några få timmar.

Just nu ler jag. Jag vet att hon är med honom. Och att de får ta del av varandra under denna kväll och kanske natt. Under några få timmar.

Den där tjejen som vissa ser, men ofta också ser förbi. Tjejen som de som ser, förtrollas av och blir fästa vid. Tjejen som är hon med leendet jag kan värma mig på för en hel dag. Hon med skrattet jag kan ställa mig på huvudet för att få höra. Den där tjejen jag blir glad av tack vare hennes egenhet, storhet och klädsel. Tjejen som jag ser upp till även fast hon är kortare än jag. Tjejen som jag såg, och aldrig kommer att se förbi.

Vad är väl en fis i havet

Jag älskar att Linda kommer hata mig för all tid när hon ser dessa bilder. Jag älskar det.
Att reta Linda Weström, det är banne mig något storslaget. För man vet ju att hon inte kommer att hata en efter ett tag, när det lagt sig och hon fått suckat lite på sitt egna vis, slänga lite med det stora fluffet som till å med NK-lärarn Hedman berömmer och ha fått springa runt som en duracellkanin i skolan. Jag vet ju det, och ändå stannar jag kvar vid denna sneskapte vän.

Varför? Jo, för att hon trots dessa upprabblade egenskaper är världens bästa superLinda. Ville bara säga det, så ni vet hur det ligger till i kyldisken på ICA. (Ja, jag ska lägga mig nu, jag är trött)

På flyget

Skrivet fredagen den 24/12/2010 kl 00:23 på planet.

Barnet som under en timma skrek med jämna mellanrum har somnat. Arga farmorn och tysta pappan likaså. Mamman är vaken med tidningen lite närmare ögonen än i vanliga fall på grund av det nersläkta flygplanet. På TV:n är en dålig kinesisk film. Brevid mig sover tjejen och killen från Göteborg jag nyss bekantat mig med. Väldigt trevliga. Väldigt kära av sovstilen att tyda. Huvudena är lutade mot varandra.

Det är fint med kärlek. Kärlek som fungerar. Som för tanten och farbrorn vi träffade i kön till SAS kundservice. Glada, skämtsamma, positiva, gulliga mot varandra och gamla. Tänk att det kan gå ihop. Att gamla kan vara kära.

Det vill jag bli. Inte som den ilskna farmorn som stirrade med ilsken blick mot mig när jag log mot hennes söta lilla barnbarn.

00.27 Att inte riktigt räcka till


Ingen ork att skriva, tomhet härjar inombords. Olika ord, meningar och faktum kan såra på riktigt, iallafall hos mig. Jag bläddrade igenom bilder jag är taggad i på fb och ovan ser ni några favoriter. Bilder på mina vänner, vänner från helt olika håll, kanter och städer. Jag tycker om, värdesätter och känner lika mycket tacksamhet över att få ha dom som mina vänner, för alla oavsett om de är nyfunna, dagiskompisar eller från x-klassen.

Jag gör mitt bästa för att ha tid, kunna få allt att gå ihop. Dom som känner mig väl vet att planering är allt för mig, att det är det som får mitt liv att gå ihop samt att vännerna är det jag prioriterar tätt, tätt efter skolan. Det är den stora 2:an, som i många lägen blir 1:an trots att plugget väntar.

Det jag försöker skriva, trots att jag inte borde skriva nu eftersom jag är så upprörd just för stunden, är att jag försöker. Jag försöker verkligen att berätta för dig, dig och dig hur mycket jag älskar dig som vän. Jag försöker att hinna ses så ofta det går. Jag försöker få saker att gå ihop och jag försöker att göra allt för att du, du och du ska må bra.

Jag vill se er le, och det absolut sista jag vill ska ske är att ses som en dålig vän i någons ögon. Om jag så vore tankeläsare, då skulle jag kunna fixa ännu mera problem, krångel och kanske även klara mig utan min kalender. Men det är bara ett kanske…

Ni betyder allt för, ni gör verkligen det.

När tryggheten gör att bekvämheten tar över.


Inte den blekaste aning om den där rubriken blev grammatiskt korrekt skriven, men för stunden så orkar jag inte bry mig. För själva tanken och vad jag menade är det som är det viktiga. Det jag menar är att när man blir så trygg och säker, när man vet att dem alltid kommer finnas vid en, – det är då man blir bekväm och glömmer bort att visa uppskattning.

Mamma och pappa, päron, föräldrar, monster, bestraffare, tårtorkare och vänner. Ni kan kallas för mycket. Och ni är allt. Egentligen är det ju faktiskt så. Ni är allt det där fina och behövliga.

Nu är jag trött och behöver min sömn. Men. Jag älskar er. Det var lite det som var grejen med det här inlägget.

Förresten, är det inte läskigt hur lik jag är dom där två hokuspokustrollen? Och värre blir det med var år som går. Heho.

Kommer jag någonsin skratta igen? När något riktigt kul händer kommer du att skratta igen.


Ett halvkasst översatt citat från SATCfilmen fick bli min rubrik.

Hela dagen har jag gått i en egen bubbla och mest bara tyckt att allt är förjävligt. Sen råkade jag lägga av en fis nu på kvällsingen och i samma sekund som de hände möttes min och syster blick och jag började asgarva. Oj, vad hon såg ut att lida av att dela rum med mig. Haha, det var allt kvällens, och faktiskt hela dagens, roligaste händelse.

Privat meddelande till Elin Bjärkse: du är bra tjejen.

frågan är:


Vad man gör om man älskar det som en gång var men inte det som är nu? Eller vad man gör om kroppen fylls av värme, pulsen stiger och leendet skapas så fort namnet nämns men man vet hur förbjudet det är? Och vad man gör om man bara har blicken på en och samma person hela kvällen och natten fastän det enda man vill är att den ska fastna hos någon annan? Är det kanske då man inser att det är känslan och inte personen man älskar? Tänk om det kanske är så det är.