Nu har det gått drygt en månad, om inte mer, sedan jag tog beslutet att ta uppehåll från fotbollen. Brist på intresse tillsammans med väldigt mycket läxor gjorde att jag inte tyckte det var något kul längre. Valet var rätt enkelt att fatta. Vad som dock gjorde det jobbigt var faktumet att jag inte längre skulle träffa brudarna i laget.

Efter att man näst intill bott på Rosvalla/Vallen under både försäsong och säsong blir det en stor del av ens liv. Tillsammans gick vi, dumma (smarta?) som vi är, med på att slita oss igenom Dannes och Henkes löppass tillsammans med Jonnas fyspass. Allt för att leva upp till tränarnas fiffiga (och pinsamma) idé att kalla oss ”Stan´s bästa damlag”.

Visst gav det resultat. Vi spelade så pass bra att båda lagen (både A-lag och U-lag) kunde flytta upp en division var. Den kommande hårdsatsningen stod och väntade vid dörren och jag började fundera. Är verkligen detta det roligaste jag kan hålla på med för att hålla igång kroppen? Insåg rätt fort att jag gjort mina år inom fotbollen och jag ville ta en paus.

Jag visste att det fanns annat jag var intresserad av. Bland annat dans. Jag har alltid velat kunna dansa. Och nu ska det banne mig ske. I födelsedagspresent har jag önskat mig Friskis & Svettis-kort och till våren ska det börja dansas. Med vilka och var får ni inte veta. Men vi är astaggade och jag ser fram emot det.

Till sommaren får jag se hur det känns. Kanske fortsätter jag lira fotboll, det är ju trots allt en sorts livsstil som jag saknar. Men först ska jag förverkliga en av mina drömmar. Börja dansa. ”Man är aldrig för gammal för att börja dansa”.