*Låtsaslärare är min definition av vikarie/fd. elev som hjälper med den kunskap jag har efter att ha pluggat fyra år på skolan själv och även ytterligare tre år på gymnasiet.

Jag tänkte berätta för dig om det som fick mig att le både innan, utan och rakt igenom. Det där lilla ögonblicket som fick mig att känna att fasiken, alla barn är duktiga och vill sitt bästa – det handlar bara om att finna den rätta väg till målet.

Under morgonsamlingen med 6:orna frågar jag de tre mest pratiga killarna i klassen jag vikarierar för, om de ska sitta hos mig och jobba under dagen. Klassrummet jag vakar, hänger och är i är även skolans tysta rum/bibliotek där inget grupparbete eller snack få förekomma.

Det kan tyckas knasigt att fråga just de som tycker om att babbla som mest, om de vill plugga i rummet där de får göra allt annat än just det. Men det är det inte – jag hade nämligen märkt under gårdagen att de faktiskt kunde arbeta och låta bli att babbla. Det handlade bara om att jag som lärare skulle traska ned från “vuxen/lärarrollen” och för en stund snacka som vanlig ungdom.

Igår hände följande fenomen. Istället för att stå borta vid mitt skrivbord satte jag mig bredvid var och en och kollade på arbetet de hade framför sig. Insåg att alla tre skulle jobba med samma sak – lära sig hur örat fungerar och besvara fem frågor – och föreslog därför en grej. Jag frågade om de ville rita på tavlan och deras ögon sken upp. Jag sa att de fick måla om de gjorde det ordentligt och sedan berättade för mig hur ljudvågor transporteras och hur allt fungerar. Killarna imponerade och beskrev ljudets väg. Efter föreläsningen kom de tillbaka och sa att de förstod vad läraren hade snackat om. Jag bara log. Sedan hjälptes de åt med att svara på alla frågor och tillsammans letade vi reda på några av svaren på deras iPhones, istället för att lira Wordfeud.

Därför ville jag ha dem hos mig även idag. Jag visste att jag skulle kunna peppa dem till att göra någonting, och förmodligen även mer än om de satt i ett bås och hade hela ansvaret själv. Och när jag frågade om de ville sitta hos mig svarade ena killen: “Vi har skrivit svenska WS, men vi kan sitta hos dig istället!” *score*.

Till själva fenomenet – ena killen skulle under dagen börja jobba med projektsteg 5 i svenska. Ett steg som är rätt stort och omfattade. Han skulle både skriva om sin förebild, göra en powerpoint, träna på att ge konstruktiv kritik och att göra en läsförståelseuppgift. Tillsammans gick vi igenom steget och konstaterade att han skulle börja med att göra en tankekarta. Han ville skriva om Eminem eftersom det var hans idol. Sagt och gjort, han satte igång och visade efter ett tag upp ett fullt A4-papper fyllt med bubblor. Obs – notera att denna grabb höll upp pappret med ett stort leende på läpparna, nöjd över att ha pluggat även fast snack med kompisar är roligare.

Efter en rast var det dags att omvandla bubblorna till flytande text på datorn. Killen stack iväg och när jag kom för att kolla till, hade han gjort hälften av dem och det var dags för en rast. När de tre killarna var tillbaka bedömde han själv att det skulle krävas en kvart till med skrivande innan han hade omvandlat alla bubblor. Vi dealade att han skulle komma och hämta mig när han var klar. Efter dryga kvarten hör jag “Linn, jag är klar nu!” och vänder mig om och ser killen med ytterligare ett lite större leende. Jag följer med honom och vi läser igenom hela texten och ändrar om på några ställen vid stavfel och särskrivningar. Sparar och skriver ut. När han återvänder till klassrummet är det passande nog dags för eftermiddagssamling och skoldagen är snart slut.

Jag smiter iväg när de tre killarna packar ihop sina saker och hämtar guldstjärnorna som ligger i deras ordinarie lärares korg. När jag säger att jag vill att de ska ta upp sina loggböcker (kalendrar) för att de ska få en guldstjärna eftersom de varit så himla duktiga hela dagen, är leendet maxat. Jag berömmer dem och säger att de har varit riktigt, riktigt duktiga som jobbat på så bra. Den ena killen som varit iväg en stund på förmiddagen berättar stolt i samma veva att han vill ha två stjärnor till. Jag frågar varför och han svarar snabbt: “Jag har redovisat två steg idag!”. Det riktigt syntes hur stolt han var och jag fortsatte mitt klistrande i de duktiga killarnas loggböcker.

När jag säger att jag kommer tillbaka på torsdag igen kollar de frågande på mig: “Vadå, kommer inte du imorgon?”. Jag ler och förklarar att jag själv tyvärr också måste gå i skolan, och berömmer dem en sista gång innan jag traskar hemåt. Underbara elever. Grabbarna grus som behövde testa mitt tålamod sjuttioelva gånger under första dagen, för att under andra dagen inse att jag sa ifrån om de snackade skit, men gav med mig och gjorde det kul och bra för dem om de gjorde vad de skulle.

Mina vänner – det är det här som gör att jag ibland funderar på att plugga till lärare och nu älskar att min gamla rektor gett mig chansen och möjligheten att extraknäcka som allmänlärare/bibliotekarie/handledare och som kidsens kompis. Det här.