När jag bytte skola så blev det bättre, men jag var så tyst, så tyst. De som gick i min klass berättade när vi närmade oss slutet av sexan att de hade trott att jag kom från Polen eller liknande, jag hade kritvitt hår och blåa ögon.

När jag började högstadiet så visste jag att jag skulle få möta mobbarna igen. I början av sjuan så fick jag ont i magen bara jag såg dom. En del försökte fälla krokben på mig i korridoren, andra skrek mitt namn jättehögt i mitt öra när jag gick förbi. En annan fällde mig på idrotten när vi var ute och sprang så att jag fick en kraftig stukning i handleden.

Men jag var liksom starkare nu, även om jag tog åt mig, så kändes det inte på samma sätt längre. Jag kunde fortfarande gråta mig själv till sömns ibland, men det var inte på samma sätt, jag visste att jag hade stöd ifrån min mamma.

Sen växte jag varje år, jag började gymnasiet och det var som att en helt ny värld öppnade sig. Nu till sommaren så är det två år sedan jag tog studenten. Skoltiden är ingenting jag skulle vilja uppleva igen, men det är ändå skönt att veta, att, jag klarade det.

Det finns fortfarande spår kvar från mobbningen, så klart. Jag är ibland väldigt tyst av mig. Speciellt om vi är flera tjejer i en grupp och de pratar och pratar och pratar, då sitter jag mest och iaktar, nickar och ler lite ibland. Är jag ensam med en eller två som jag litar på, då är det annorlunda, då vet jag att jag inte blir dömd för det som jag säger. Jag har svårt att säga saker under lektioner, just för att jag är rädd för att någon ska säga någonting. Jag tycker inte om att låsa dörren till toaletten då jag blev inlåst. Och så är jag känslig, jag gråter till allt, till sorgliga filmer, ibland även om någon höjer rösten till mig, om någon pratar om någonting som är sorgligt osv.

En lärare på gymnasiet sa till mig en gång, Johanna, du måste börja ta för dig mer, annars så har du låtid de där mobbarna vinna över dig. Allt jag tänkte var; IDIOT!

De har inte vunnit över mig! Jag sitter här idag, jag har vänner, inte många, men det räcker för mig. Om dom hade vunnit över mig då hade jag inte funnits här idag!

När jag gick i trean på gymnasiet så skrev jag en bok som mitt projektarbete, jag skrev om när jag blev mobbad. Det kanske inte blev den bästa boken i världshistorien när det gäller språk osv. men det var skönt att få skriva ner allt.

När det sedan var studentlunch dagen innan studenten så fick jag ett stipendium för min bok, “årets prestation”, blev jag tilldelad. Det var nästan så att jag ville börja gråta. Det var som att jag fick lite tillbaka.

Oj, vad långt detta blev! Jag vet inte varför jag skrev detta egentligen, jag blev bara så berörd av videon och så gillar jag din blogg, väldigt mycket. Du skriver på ett sådant sätt som gör att man fastnar, du verkar vara en väldigt smart tjej!

Många kramar
Johanna

Och när det gör det finns det inget återvändo, och livet kommer aldrig mer bli som förr.