Kategori: Verkligheten med en dramatisk touch

När jag är djup och vill skriva mer drömmande hamnar det här. Det kan vara ögonblick jag varit med om men justerar en aning. Eller så är det drömmar. Eller önsketankar. Det är lite olika.

Och du vet absolut ingenting

Fort. Rycker en näve syrener. Strör efter mig. Släpper en för en. Stilla landar de. Precis som på film. Precis som på olycklig kärleks-tår-skrik-uppror-bråk- och vilsenhetfilm. Precis så.

Sidovind. Den ständigt irriterande hårslingan fångas upp av vinden för att landa över ögat och näsan. Sätter upp den i den ännu blöta knuten på huvudet igen. Jävla hår.

Sätter mig och tittar på vad som är ingenting. Gräs. En ful staty. Några bänkar. Förbi passerar hundägare och hurtiga löpare. Sådana där som jag var för bara några dagar sen. Tar upp luvan på prasseljackan ingen skulle anse kvinnligt attraktiv. Men det skiter jag i. För ikväll är jag ful, känslosam och något annat som kan tänkas anses som oattraktivt.

Reser mig och tittar argt mot den taxichaufför som glodde några sekunder för länge för att jag inte skulle reagera. Det vill säga – han tittade åt mitt håll. Lyfter ännu en gång upp den luva som envisas åka ner för den lilla storlek den har och sticker irriterat ner båda händerna i fickorna. Slänger en tom blick mot det lilla hus jag en gång legat och tittat på dåliga svenska filmer i och varit så där klyschigt förälskad. Går samma väg vi gick den där sena kvällen (som egentligen inte ens var sen, men som var det för mig som aldrig var ute sent då duktiga flickor inte var ute sent) bara för att plåga mitt känsloskafferi ändå lite till. Eko. Vad fan hade varit annorlunda om jag valt en annan väg? Ibland undrar jag. Och önskar mig ett uppslagsverk i ”Hur du lyckas i alla situationer du aldrig någonsin lyckats i. Vol. 1”.

En bil med texten Volvo över hela framrutan. Ser på mils avstånd att vad som tänkas sitta i bilen inte är värt ens en arg blick som jag trots allt förmådde att ge taxichauffören. Tänk om han. Eller han. Eller för den delen Han, var här. Då skulle de inte tuta. Vänder om och går in på den minsta väg jag finner. Byter låt. Vill känna tårarna. Vill känna andnöd.

Bara grönt. Överallt gröna buskar, precis som när jag en gång cyklat med pirriga fjärilar i magen för att se ännu en film. Denna gång textad på svenska med engelska som mötte öronen. Kanske skulle jag kunna förstå utan texten men med honom en decimeter ifrån mig gick inget att förstå. Knappt då versaler jag sett hela mitt liv seglade förbi kunde jag greppa vad de egentligen betydde. Allt som betydde var om han skulle ta min hand.

Släpper den syren jag några tårar, tankar, tomma och tysta stopp tillbaka slitit loss från den så fint blommande busken. Precis där du sa att jag skulle parkera min cykel, vid ditt cykelställ, vid din ingång. Slänger en blick upp till de fönster jag så många blickar ägnat och tänker. Jag ger dig något för du ska ha något att sakna.

Och du vet absolut ingenting.

Hon antog bara


Unknown picture

Lyfter min hand och torkar snabbt bort den tår som jag lyckats pressa fram. De är varma, händerna alltså. Lite på grund av duntäcket, lite för min handsvett. Blåser lätt och knuffar ner täcket till slutet av sängen. Undrar hur det vore om du låg här bredvid mig. Om du, istället för jag, torkat min tvångsframkallade tår skapad endast för att visa mig själv att jag är lite krossad.

Lite halv.

Nynnar tyst men slutar när en riktig tår rinner och gör att det kittlar till på nästippen. Torkar frustrerat bort. Helvetesjävlafan. Jag är ledsen. Jag är det, jag lovar.

Inte avslutat ett förhållande, inte nyblivet skilsmässobarn. Har inte förlorat en nära anhörig, har inte fått ett besked om cancer. Inte heller varit med om något traumatiskt eller fått veta att jag är allvarligt sjuk.

Söker. Jag måste väl ändå ha något att gråta över. Färgen på tapeterna? Hålet i favoritkoftan? Eller att jag är sämst på grammatik? Fan. Inget klassas som orsaker till att vara krossad. Att vara halv. Att vara ledsen.

Antar faktumet att jag är glad, att jag mår bra. Att jag inte alls har något att gråta över. Antar, och höjer axlarna för att sedan släppa ned dem och för en sista gång torka bort den tår som började rinna då jag tyst för mig själv läste upp vad jag just skrivit. Att jag inte alls har något att gråta över.

Det brast, allt släppte. Och här sitter jag nu. Med varma händer, gråtandes över att inte ha något att gråta över.

Den lilla detaljen

Söndag. Alla vet det, alla talar om det. Söndag.

Lyssnar till spellistan med namnet Olikt fast likt och försöker känna efter.

Hittar inget jag kan sätta ord på. Bara en uppsvälld godismage. Vill känna något annat och ringer till olika kompisar. Konstaterar att de flesta verkar ha haft samma sorts Valborg som jag själv: ingen dag värd att hänga på kylskåpet.

Två namn slåss om hjärtkapacitetens energi. Den ena bättre än den andra. Den andra närmare än den ena. Den ena helt ovetande, den andra väl medveten genom sitt eget drag att spela.

Spelar om samma låt om och om igen. Vill låta tårarna rinna och kyla de rosigt varma kinderna som blossat upp av tjocktröjan jag bär. Vill känna mig som världens mest ensammaste tjej. Vill gråta som en förlorad.

Vill, men kan inte. För jag är varken världens mest ensammaste eller en förlorad tjej. Så jag har inget att gråta över. Jag har allt, förutom den lilla detalj som under vissa stunder växer och blir enorm, likt ogräs på en grusstig. Den detalj att jag inte har en kille som pussar mig när jag som minst anar det.

Den lilla detaljen.

Nästan

Med ett dokument öppet under flera timmars tid. Under tiden flera korta meddelanden över Twitter. Ett sms. Några konversationer på Facebook. Ett telefonsamtal. Upprepning av samma låt hundra gånger om. Varje gång med tårar i ögonen påväg att visa sig genom att rinna längs kinden under låtens mitt. Det var han som ville kyssa mig.

Utan resultat har tusen inledningar uppkommit för att sedan flyga ut ur det skrivna ordets värld. Ingen text, trots så lång tid vid det öppna dokumentet. Ingenting jag säger spelar längre någon roll.

Sitter i ett mörkt rum med endast en ljuskälla. Mörkret ger mig plats att tänka, att möta de tankar jag så ofta slår bort likt myggor på sommarkvällen. I mörkrets mörker kan jag ta på känslorna som påvisar något jag inte vill se. Öppnar ett gammalt dokument med en saga jag skrev för länge sedan. En saga som är sann. En saga jag skrev ut och lämnade i hans brevlåda. Känner inget av de ord som en gång högg hål i mig likt en nål i en ballong. Kan vi inte vara nära bara en minut.

Istället är det det textmeddelande som visas efter ett plingande från telefonen som ligger på laddning som känns. Ett värdelöst meddelande, med ett värdelöst svar. Men från en person jag inte längre ser som värdelös. En person som en gång var värdelös, en person som jag såg som vilken som helst. Älskling vänta får jag bara sitta brevid dig.

En tankeverksamhet ur funktion bara genom att släcka lamporna runt omkring en och låta känslorna knacka på. Andra möter döden, jag möter känslor. Djupa, krångliga och jävliga känslor. Känslor som ibland ger svar jag vill ha. Som ibland ger svar jag inte vill ha. Du tog bort min hand och flytta bort.

Den där tjejen

Om du vill, lyssna till denna när du läser. Det är nämligen till den som sagan skrevs.

Hennes leende kan få vilken människa som helst att känna värmeströmmarna strömma inombords. Ett leende nästan värt att anstränga sig för att få höra. Med huvudet i höjd med mina öron och slitna gympadojor är hon egen. Med kläder tjejer snackar om i väntan på att få ta mat. Tjejen som killar ser, men ofta också ser förbi.

Förutom han. Han som såg henne, han som insåg hennes egenhet och storhet, trots sin storlek. Han som såg det där leendet på ett vis dom andra missat att se.

Killen med namnet som inte passade in. Som inte flöt på tungan när det sas samtidigt som det skulle tillhöra personen som figurerade på bilderna som dök upp vid sökningen. Killen som verkade ha allt. Omtanken, glädjen, det yttre och personligheten. Men inte namnet.

Vi döpte honom vid ett smeknamn. Jag och hon. Mest för att det skulle flyta på våra tungor när vi talade om honom. När vi hade våra tjejprat. När vi var sådär tjejiga och gick igenom varenda detalj. När vi fnissade i matsalskön då avundsjuka tjejer satt och tittade på hennes kläder. När vi gick förbi killarna som i efterhand insett vilket leende de gått miste om.

Ibland pratar vi i telefon. Fast mest i skolan vid de höga bänkarna. Idag ringde hon och fyllde på min glädjetank med 190%. Hon log i telefonen. Jag kunde se det utan att se. För vi pratade om honom. Och så hörde jag ju hennes skratt. I de pauser som för andra skulle kallas jobbiga, tysta pauser har vi något annat. Under pauserna ler vi. Vi ler.

Idag log jag när hon berättade om honom. Om det dom hunnit dela med varandra bara under några få dygn. Under några få timmar.

Just nu ler jag. Jag vet att hon är med honom. Och att de får ta del av varandra under denna kväll och kanske natt. Under några få timmar.

Den där tjejen som vissa ser, men ofta också ser förbi. Tjejen som de som ser, förtrollas av och blir fästa vid. Tjejen som är hon med leendet jag kan värma mig på för en hel dag. Hon med skrattet jag kan ställa mig på huvudet för att få höra. Den där tjejen jag blir glad av tack vare hennes egenhet, storhet och klädsel. Tjejen som jag ser upp till även fast hon är kortare än jag. Tjejen som jag såg, och aldrig kommer att se förbi.