Och du vet absolut ingenting
Fort. Rycker en näve syrener. Strör efter mig. Släpper en för en. Stilla landar de. Precis som på film. Precis som på olycklig kärleks-tår-skrik-uppror-bråk- och vilsenhetfilm. Precis så.
Sidovind. Den ständigt irriterande hårslingan fångas upp av vinden för att landa över ögat och näsan. Sätter upp den i den ännu blöta knuten på huvudet igen. Jävla hår.
Sätter mig och tittar på vad som är ingenting. Gräs. En ful staty. Några bänkar. Förbi passerar hundägare och hurtiga löpare. Sådana där som jag var för bara några dagar sen. Tar upp luvan på prasseljackan ingen skulle anse kvinnligt attraktiv. Men det skiter jag i. För ikväll är jag ful, känslosam och något annat som kan tänkas anses som oattraktivt.
Reser mig och tittar argt mot den taxichaufför som glodde några sekunder för länge för att jag inte skulle reagera. Det vill säga – han tittade åt mitt håll. Lyfter ännu en gång upp den luva som envisas åka ner för den lilla storlek den har och sticker irriterat ner båda händerna i fickorna. Slänger en tom blick mot det lilla hus jag en gång legat och tittat på dåliga svenska filmer i och varit så där klyschigt förälskad. Går samma väg vi gick den där sena kvällen (som egentligen inte ens var sen, men som var det för mig som aldrig var ute sent då duktiga flickor inte var ute sent) bara för att plåga mitt känsloskafferi ändå lite till. Eko. Vad fan hade varit annorlunda om jag valt en annan väg? Ibland undrar jag. Och önskar mig ett uppslagsverk i ”Hur du lyckas i alla situationer du aldrig någonsin lyckats i. Vol. 1”.
En bil med texten Volvo över hela framrutan. Ser på mils avstånd att vad som tänkas sitta i bilen inte är värt ens en arg blick som jag trots allt förmådde att ge taxichauffören. Tänk om han. Eller han. Eller för den delen Han, var här. Då skulle de inte tuta. Vänder om och går in på den minsta väg jag finner. Byter låt. Vill känna tårarna. Vill känna andnöd.
Bara grönt. Överallt gröna buskar, precis som när jag en gång cyklat med pirriga fjärilar i magen för att se ännu en film. Denna gång textad på svenska med engelska som mötte öronen. Kanske skulle jag kunna förstå utan texten men med honom en decimeter ifrån mig gick inget att förstå. Knappt då versaler jag sett hela mitt liv seglade förbi kunde jag greppa vad de egentligen betydde. Allt som betydde var om han skulle ta min hand.
Släpper den syren jag några tårar, tankar, tomma och tysta stopp tillbaka slitit loss från den så fint blommande busken. Precis där du sa att jag skulle parkera min cykel, vid ditt cykelställ, vid din ingång. Slänger en blick upp till de fönster jag så många blickar ägnat och tänker. Jag ger dig något för du ska ha något att sakna.
Och du vet absolut ingenting.