Kategori: Verkligheten med en dramatisk touch

När jag är djup och vill skriva mer drömmande hamnar det här. Det kan vara ögonblick jag varit med om men justerar en aning. Eller så är det drömmar. Eller önsketankar. Det är lite olika.

Bron mellan två världar

En gammal text, nu redo att publiceras.

Att gå över samma bro jag gjorde när jag pratade med dig i telefon för några veckor sedan och ha en helt annan känsla idag. Att minnas hur jag alldeles pirrig hade tryckt på ditt namn och hört hur tonerna gått fram. Hur jag möttes av en trött röst och ivrigt försökte få dig till min nivå. Försökte få dig att förstå hur glad jag var och även att få dig att fråga mig om hur jag hade det. Hur jag mådde. Hur jag hade haft det. Dra det ur dig, men utan resultat. Istället kände jag en fet besvikelse inom mig.

Nu fattar jag. Nu fattar jag att jag aldrig kommer kunna få dig till min nivå, oavsett vilken det handlar om. Att jag aldrig kommer kunna styra dig likt en radiobil, hur mycket jag än försöker eller vill. För du är du och jag är jag.

I’ll bear with you even though I can’t bear with anybody

I’m hard to deal with.

I have this disease, I’m messy, I embarrass you, and then there’s the cold feet about all the big steps I’m going to take in my life that scares me tremendously, and all the trips, and the cold Swedish weather, and how very jealous I am (once again: sorry).

I’m just asking you to bear with me.

Bear with me – because I will be the most loyal friend you’ll ever have.

I’ll be the most caring lover you will ever meet.

I’ll be the most fun roommate you will ever have.

I’ll do everything you need me to do for you to be happy.

I’ll run a thousand miles just to see your face – and back, if you suddenly needed some space.

I’ll clean our room even though my favorite hobby is not lifting a single finger.

I’ll have long discussion with your folks even though I just want to eat ice cream and sing to Bryan Adams songs.

I’ll leave you alone when you’re playing video games even though it is so stinking funny to throw popcorn at you while you do.

I’ll stop staring at you when you sleep even though you’re face is like a magnet and my face is like the fridge.

I’ll stop kissing every inch of your face while squeezing your cheeks together and laughing uncontrollably when we’re in public.

I’ll stop eating chips in bed because you hate crumbs (even though I love to roll around in them… come on, it’s fun).

I’ll bear with you even though I can’t bear with anybody.

Because you ain’t just anybody, You’re everything.

And, let’s face it Anton, you’ve beared with me for an entire year already.

It wouldn’t kill you to bear with me a bit longer.

Love, A

Lånad från LeLove

När han

När han räcker fram sin hand och säger sitt namn och ler och hela jag på något sätt vaknar för första gången på år. När hans leende får mig att aldrig vilja vara sur och när han lägger sin hand på mitt lår när vi åker taxi och jag på något sätt känner att det här är, det här är bara så rätt.

ATT SLÄPPA TAGET

Ibland undrar jag vad det är som gör att det är så jobbigt att släppa taget. Att lämna en tid som länge varit en del av sig själv, att låta det nya ta över. Det borde vara spännande, visst? Istället är det skrämmande. Ge sig in i något vi inte vet något om. Utmana sig själv och lära sig nytt. Jag har alltid hatat det, fast med en viss kärlek.

Det är när jag är ute och går eller kör bilen helt ensam som jag börjar tänka på sånt här. Och jag har kommit fram till att det måste vara känslan. Känslan som vi en gång haft, det är den vi sliter oss sönder och samman för att få uppleva på nytt. Få känna som vi då kände. Det är därför vi anstränger oss och gör oss fina. För att han ska se oss. För att han ska minnas, minnas den vi var då. Få tillbaka känslan och börja tråna på samma sätt som du.

Och vi får honom på tråden. För han är den du lämnade honom för att vara. Han är den som inte är rätt för dig. Rätt för många, men inte för dig. Men du fortsätter hoppas, fortsätter önska, att han ska vara rätt. Letar efter att känna något, men det enda du finner är paniken över att fortfarande är kvar där du var för fyra år sedan. Du som annars är så modig, framåt och förståndig. Du står kvar och stampar där du borde tagit ditt sista steg för flera år sedan. Borde. Ett ord du finner precis bredvid paniken. Du borde lämna platsen, tankarna och gå din väg. Skratta och njuta av kvällen med de du faktiskt fortfarande har i ditt liv på riktigt. Borde låta bli att leva i den illusion du skapat. Men det enda du kan tänka på är om du ska kyssa honom där och då, eller vänta tills ni kommit hem. Men bara för det fysiska. För att få någon slags jävla närhet.

Röklukten når dig som en kvävande snara. Du bestämmer dig, trots att du just sett den gröna mössa vars ägare du vill spendera natten med i vaket tillstånd och aldrig somna där vardagen väntar, och lämnar stället. Borden bredvid den gröna mössan sitter killen du försöker känna för, bara för kvällen. Ett djupt andetag och förbannar den passiva rökningen samtidigt som vakterna säger hejdå. Det enda du vill är att gråta. Och det gör dig ändå argare och du skickar desperata texter till din vän, försöker finna närheten från något som är flera tusen mil ifrån dig. Och någonstans där somnar du i några oroliga timmar.

FÖR DIG

– Alltså, han har ju nått för dig också men han kanske måste inse att han inte både kan få kakan och äta den, om du fattar vad jag menar.
– Ja, fast jag vill ändå att du förklarar.
– Jag insåg att jag gillade honom när han åkte bara för jag inte hade honom nära längre. Fattar du?
– Tror det.

I HEMLIGHET

Jag har spelat upp scenariot i huvudet flera gånger. Hur jag satt i fåtöljen och ser dig resa dig upp ur soffan, ursäkta dig med att du ska gå på toan. Samtidigt får jag ett sms av dig: ”Häng med mig upp”. Jag reste mig, gick upp och satte mig på sängkanten och väntade på dig. Hur länge jag satt och väntade vet jag inte, cidern hade tagit min tidsuppfattning. Men jag minns hur jag log då jag hörde att du stängde dörren till rummet och kom och satte dig bredvid mig. Det var bara du och jag ensamma i rummet. Bara du och jag, och det var allt annat än tillåtet.

Känslorus

Du frågade om jag ville ses, klockan visade midnatt och de andra killarna skulle på fest.
Jag sa dumt nog ja.
Du kom och jag öppnade porten för mannen vars leende gjorde mig knäsvag.
Vi gick upp.

Jag visste att det inte var bra det jag gjorde. Det var inte bra att jag skrev till dig, inte ens bra att jag hörde av mig som jag gjort tidigare i veckan. Jag visste att det inte var bra då allt som skulle ske var att jag drog igång den rostiga karusellen på nytt. Dra igång sakerna som kallas känslor, pirr. Väcka suget efter nakna kroppar och varma handflator.

Jag ville kläs av utav dig, ingen annan.
Jag ville föreviga kyssarna du gav mig, ingen annans.
Jag ville andas in din lukt, ingen annans.

Antagligen var det för att du både var så pinsamt enkelt att få, men samtidigt omöjlig att hålla kvar som gjorde att jag lockades tillbaka. Gjorde att jag drogs ner i skiten på nytt. Skiten där verbalt våld är tillåtet och nakenhet är vardag. Nakenhet av pinsamhet, ånger och ren frustration över att befinna sig där på nytt.

Några tårar hade åter runnit ner för min kind.
Det kändes som du ville läka mig.
Att du ville vara med mig.
Jag svarade utan att veta vad jag svarade på – “det kommer det inte”.
Då kysste du mig.
La din hand om min midja.
Smekte över mitt linne, lätt. Som att du ville ge mig värme, ville hålla om mig.
Lyfte mitt huvud och såg rakt in i dina ögon.
Med våra nästippar mot varandra slöt jag ögonen och önskade mig bort till min drömvärld där avstånd och rutiner inte finner existens. Sa tyst i hopp om att själv knappt höra vad jag var på väg att säga: “Vi borde inte. Ellerhur, vi borde inte?”.

Jag ville känna pirret.
Pirret jag var nära att känna när jag stod med armarna runt din hals. Med dina varma handflator under mitt tunna linne. Med dina läppar mot mina.
“Du är inte värd mig längre, så tänker jag nu för tiden”.
Det var något speciellt.
Då du kysste mig.

TROSORNA

En ljus vit tapet som skiftade i silver bakom 1.20-sängen med stora kuddar för att få fram mysfaktorn. En dator som slocknade så fort laddkabeln råkade åka ur och ett konstant kaos av Cosmopolitantidningar på den svarta mattan. Hos dig var vi ofta. Du vanligtvis placerad framför den takhöga spegeln iklädd endast spetstrosor och t-shirt du vuxit ur, jag raklång på sängen.

Då var vi unga, vi var ovetande. Jag var rädd för alkohol och du hade precis börjat upptäcka världen jag inte skulle komma att besöka förrän på min artonårsdag. Jag var en principfast jävel medan du var en våghalsig ung dam.

Jag minns hur jag varje tidig morgon på sommarlovet cyklade till dig och slog nytt rekord (jag cyklar alltid snabbt). När jag kvällen innan suttit och uppdaterat Internetsidan hundra gånger om hade du druckit för mycket av drycken dina föräldrar trodde var vatten uppfylld till toppen på en gammal pet-flaska. Jag visste att det inte var vatten, och det skrämde mig, men du talade om för mig att det inte var farligt. Du sa att det enda som händer är att man vågar pussas och säga saker man inte hade vågat säga på lunchrasten i skolan. Jag fnittrade och tänkte att jag ändå aldrig vill hålla på med det där pussandet.

Jag hade Björn Borg-trosor. Det var coolt, bekvämt och vad jag skulle ha på mig hela mitt liv. Du däremot, våghalsen med stora V:t, envisades med dina “spetstrosor från Victoria’s Secret” och himlade med ögonen när jag sa att det kommit en ny kollektion med färgglatt mönster från Björn Borg.

Nu har jag nitton spetstrosor varav sju av dem är från Victoria’s Secret. Vad du bär har jag inte en aning om även om jag skulle gissa mer på spetstrosor än tight åtsittande boxertrosor. Något jag däremot vet är att du blivit kär i killen jag då älskade och att du bär på något av den största skam en människa kan bära. Och det varken skrämmer eller får mig att fnittra.

Och du vet absolut ingenting

Fort. Rycker en näve syrener. Strör efter mig. Släpper en för en. Stilla landar de. Precis som på film. Precis som på olycklig kärleks-tår-skrik-uppror-bråk- och vilsenhetfilm. Precis så.

Sidovind. Den ständigt irriterande hårslingan fångas upp av vinden för att landa över ögat och näsan. Sätter upp den i den ännu blöta knuten på huvudet igen. Jävla hår.

Sätter mig och tittar på vad som är ingenting. Gräs. En ful staty. Några bänkar. Förbi passerar hundägare och hurtiga löpare. Sådana där som jag var för bara några dagar sen. Tar upp luvan på prasseljackan ingen skulle anse kvinnligt attraktiv. Men det skiter jag i. För ikväll är jag ful, känslosam och något annat som kan tänkas anses som oattraktivt.

Reser mig och tittar argt mot den taxichaufför som glodde några sekunder för länge för att jag inte skulle reagera. Det vill säga – han tittade åt mitt håll. Lyfter ännu en gång upp den luva som envisas åka ner för den lilla storlek den har och sticker irriterat ner båda händerna i fickorna. Slänger en tom blick mot det lilla hus jag en gång legat och tittat på dåliga svenska filmer i och varit så där klyschigt förälskad. Går samma väg vi gick den där sena kvällen (som egentligen inte ens var sen, men som var det för mig som aldrig var ute sent då duktiga flickor inte var ute sent) bara för att plåga mitt känsloskafferi ändå lite till. Eko. Vad fan hade varit annorlunda om jag valt en annan väg? Ibland undrar jag. Och önskar mig ett uppslagsverk i ”Hur du lyckas i alla situationer du aldrig någonsin lyckats i. Vol. 1”.

En bil med texten Volvo över hela framrutan. Ser på mils avstånd att vad som tänkas sitta i bilen inte är värt ens en arg blick som jag trots allt förmådde att ge taxichauffören. Tänk om han. Eller han. Eller för den delen Han, var här. Då skulle de inte tuta. Vänder om och går in på den minsta väg jag finner. Byter låt. Vill känna tårarna. Vill känna andnöd.

Bara grönt. Överallt gröna buskar, precis som när jag en gång cyklat med pirriga fjärilar i magen för att se ännu en film. Denna gång textad på svenska med engelska som mötte öronen. Kanske skulle jag kunna förstå utan texten men med honom en decimeter ifrån mig gick inget att förstå. Knappt då versaler jag sett hela mitt liv seglade förbi kunde jag greppa vad de egentligen betydde. Allt som betydde var om han skulle ta min hand.

Släpper den syren jag några tårar, tankar, tomma och tysta stopp tillbaka slitit loss från den så fint blommande busken. Precis där du sa att jag skulle parkera min cykel, vid ditt cykelställ, vid din ingång. Slänger en blick upp till de fönster jag så många blickar ägnat och tänker. Jag ger dig något för du ska ha något att sakna.

Och du vet absolut ingenting.

Hon antog bara


Unknown picture

Lyfter min hand och torkar snabbt bort den tår som jag lyckats pressa fram. De är varma, händerna alltså. Lite på grund av duntäcket, lite för min handsvett. Blåser lätt och knuffar ner täcket till slutet av sängen. Undrar hur det vore om du låg här bredvid mig. Om du, istället för jag, torkat min tvångsframkallade tår skapad endast för att visa mig själv att jag är lite krossad.

Lite halv.

Nynnar tyst men slutar när en riktig tår rinner och gör att det kittlar till på nästippen. Torkar frustrerat bort. Helvetesjävlafan. Jag är ledsen. Jag är det, jag lovar.

Inte avslutat ett förhållande, inte nyblivet skilsmässobarn. Har inte förlorat en nära anhörig, har inte fått ett besked om cancer. Inte heller varit med om något traumatiskt eller fått veta att jag är allvarligt sjuk.

Söker. Jag måste väl ändå ha något att gråta över. Färgen på tapeterna? Hålet i favoritkoftan? Eller att jag är sämst på grammatik? Fan. Inget klassas som orsaker till att vara krossad. Att vara halv. Att vara ledsen.

Antar faktumet att jag är glad, att jag mår bra. Att jag inte alls har något att gråta över. Antar, och höjer axlarna för att sedan släppa ned dem och för en sista gång torka bort den tår som började rinna då jag tyst för mig själv läste upp vad jag just skrivit. Att jag inte alls har något att gråta över.

Det brast, allt släppte. Och här sitter jag nu. Med varma händer, gråtandes över att inte ha något att gråta över.