Kategori: Tips

Meningen med hela skiten

Instagram Image

Köpte tre böcker igår när jag skulle åka till Nyköping, varav denna var en. Blev fäst med en gång och har nu kommit halvvägs. Jag visste redan efter fjärde eller femte sidan att detta är en bok som jag kommer rekommendera vidare och ge bort i present till de jag tycker mycket om. Det är en sån bok många mår bra av att läsa. I alla fall de människor jag har runt omkring mig.

Den som får finnas

SVT sänder just nu en serie i tre delar som handlar om nio unga människor som alla har känt ett brännande utanförskap och som försöker passa in i samhällets normer. De drömmer om att bli accepterad för den de är – av andra och av sig själva.

De pratar om hur det är att inte riktigt greppa de sociala koderna och jag slås av hur ofantligt många de är. Koderna alltså. De finns överallt och jag försöker sätta mig in i hur det är genom att tänka på stunder så jag till exempel suttit med några kollegor eller kompisar som berättar om något och skrattar och håller med varandra. Någon tillägger ett ”det vet ju alla”, men jag vet inte, och känner förvirring. Tänk dig då hur det är att ständigt söka efter vad de oskrivna reglerna är, hur man ska bete sig eller agera. Hjärnan går på högvarv och får så gott som aldrig vila.

Varje avsnitt är en timme och del 2 av 3 finns ute. Oerhört välgjord serie och fina människor. Sevärt med andra ord.

Källkritik, för fa-an

551527_10152796058674538_6381324768229282196_n

Jösses Amalia, så mycket idioti och konstigt som delas på Facebook och andra sociala medier. Ibland fnissar jag lite åt deras lyckliga ovetande, ibland blir jag skräckslagen. Läs, sök, TÄNK och eventuellt dela.

Vissa saker som delas på Facebook innebär att du som delat det kan bli ”medbrottsling” och därmed tar en fet risk när du gör något så enkelt och naivt som klickar på knappen dela. Så, take a chill pill. Allt behöver inte delas, vettu.

PS. Gäller alla som har tillgång till någon form av en dela-knapp eller retweet-knapp. Ålder kvittar och råden är därmed lika lämpade för kids i olika åldrar. Kom ihåg de.

Illustration/bild: Åsa Kronkvist

TED-tips: Utseende är inte allt

Cameron Russell admits she won “a genetic lottery”: she’s tall, pretty and an underwear model. But don’t judge her by her looks. In this fearless talk, she takes a wry look at the industry that had her looking highly seductive at barely 16 years old.

Klipp-tipset för ikväll är detta med modellen Cameron. Hon pratar om livet i strålkastarljuset på ett, för mig, helt nytt sätt. Viktigt ämne. Se det.

För visst har du 9 minuter över?

Guldfrisör i Göteborg – Clip Avance

Pippis nya syrra här. Tja.

I desperata tider sprang jag in till vad som visade sig bli ett riktigt guldval. Fina Camilla inne på Clip Avance i centrala Göteborg vid Vasaplatsen har ägt salongen i ish 20 år och var en riktig fena på både klipp och färg. Jag visade lite bilder innan vi satte igång och sen var det Camilla som styrde skeppet. Nu är det jag som är Pippis syrra och äntligen är av med de slitna längderna. Rekommenderas varmt för dig som vill ha en frisör med stenkoll till riktigt prisvärd belopp.

Man kan visst ha två drömjobb och vara 21 år.

En halvdag på ena stället och en timdag på det andra. Det ena vid datorn med fingrarna snabbt cirkulerande över tangentbordet, det andra med leendet uppe vid öronen och ömma, stinkande fötter uppe på tå. Gillar variationen jag fått till genom att ha börjat knäcka extra på SATS och köra heltid på SAFE. Får vara kreativ för mig själv, skriva och planera samtidigt som jag får vara social, prata strunt och dricka kaffe.

Rätt underligt det där med jobb faktiskt. Jag har sedan dag 1 som anställd haft en stark vision när det kommer till arbete. Vetat vad jag gillar, vad jag vill utvecklas inom. Känt direkt vad som varit rätt för mig och vad som inte varit värt att ödsla tid på. Haft lyckan att få testa flera olika branscher. Fått möjligheten att växa i min roll som medarbetare och anställd. Idag är jag anställd av två av de företag jag haft på min dröm-arbetsplats-lista.

Bild 2014-03-24 kl. 21.47 #2

Hur kommer det sig? Målmedvetenhet och nyfikenhet skulle jag tippa på. Under gymnasiet träffade jag nya personer mer än jag träffade min egen familj. Sov mer på SJs tidiga och sena tåg än i min egen säng. Twittrade, facebookade och mejlade. Tog kontakt. Skrev ”Hej! Du verkar ball och är galet inspirerande. Jag skulle vilja fika med dig och höra mer om hur du kommit dit du är idag. Vill du?” och möttes 9 gånger av 10 av svaret ”Ja! Såklart! Vad roligt. När kan du?”.

Våga testa har jag inristat på ett halsband min vän gjorde till mig. Jag har vågat testa på. Jag har städat trappuppgångar och blivit en jävel på att kallprata med gamlingar som är påväg ner i tvättstugan. Jag har planerat hur jag skulle se och verka cool och helt casual när jag skulle stöta på Måns Zelmerlöv backstage under min sommar på SVT/Allsång på Skansen (det gick nog inte så bra, lär ha sett ut som vilken betuttad lilltjej som helst). Jag har hällt skirat smör på ryggen av en tjej som hade vit nystrykt skjorta och öl i knät på en man som var påväg att betala för sista ölen innan han skulle ut på krogen. Jag har instruerat tunga cykelintervaller till tysk hårdrock och sprungit runt och lekt pirat i 32 graders värme. Jag har varit lärare i geografi och hjälpt sjätteklassare med uppgifter jag själv aldrig riktigt fattade. Jag har guidat blinda till rätt avdelning på sjukhuset och organiserat om Nyköpings Lasaretts alla anslagstavlor. Jag har föreläst inom sociala medier för personer jag haft som lärare och coachat företag till förbättrad marknadsföring utan någon som helst utbildning i ämnet.

Vissa saker var Linn upp i dagen, andra mindre rätt. Resan från mitt första jobb som ledare på fotbollsskolan till tjänsten jag har idag som Marknadskoordinator och VD-assistent har på många sätt varit spikrak. Det ena jobbet har avlöst det andra och paniken över att inte ha ett jobb är något jag (tack och lov) inte upplevt ännu. Det är jag tacksam över varenda dag. Samtidigt har även jag brottats med mindre roliga chefer, kollegor, arbetssituationer och avtal. Det verkar ju ingå i arbetslivet och jag väljer att se det som utmaningar som tar mig framåt, snarare än som hinder som stoppar mig.

Jag har pappa och mamma att tacka för mycket när det kommer till min inställning. De har alltid alltid alltid sagt att jag kan bli vad jag vill – jobba med vad jag vill. Påpekat det varje gång de haft chansen och klappat händerna när jag berättat om en idé, vision eller dröm. Alltid stöttat, alltid helt uppriktigt trott på mig. Och klart som fan att det gör skillnad. Jag tror ju på min egen förmåga och är säker på att jag kan ta mig dit jag vill. Bara jag fortsätter känna nyfikenhet, engagemang och tryggheten med mig själv.

Jag har några råd till dig som vill nå de där drömmarna du håller för dig själv. Till dig som någon gång vill ta dig någon annanstans än du är idag.

  • Skriv ner dina idéer och tankar och börja prata om dem med någon annan. Kompisen, föräldern, läraren eller chefen? Har du ingen du känner att du kan bolla med så ställer jag gärna upp. Jag älskar att höra om framtidsvisioner och idéer.
  • Börja med något. Jag insåg rätt tidigt att jag gick igång som sjutton av att träffa nya personer. Så jag började höra av mig till människor jag fann inspirerande. Bokade fika, lunch eller promenad. Pratade, bollade och drömde tillsammans. Många av de jag träffade under gymnasietiden är idag nära vänner som jag anförtror alla mina nya idéer hos. Det är rätt ballt faktiskt.
  • Gör lite tillbakablickar ibland. För mig blir det en kick på nytt. Att se vad jag faktiskt åstadkommit och gjort under senaste åren. Det behöver inte vara en ball heltidsanställning på coolaste restaurangen. Det kan vara att du kom på en bra lösning på en situation eller att du fick höra ord värda att rista in i en vägg. Mitt CV speglar min resa rätt bra då jag valt att skriva en kortare beskrivning under varje tjänst jag haft. Där berättar jag om vad jag lärt mig och hur jag utvecklats. Det ger både mig och framtida arbetsgivaren en större bild av mina tidigare tjänster än bara en rubrik.

Markus Granseth

Markus Granseth är en av mina så kallade cyperspacevänner. Det hela började genom att han började följa mig på Twitter. Jag blev starstruck och kunde inte hålla käften så jag skrev och lyckades på något vänster få Markus att säga ja till att bli min extramentor efter att vi pratat om mitt bokprojekt i timmar. Därefter bjöd han på lunch på SVT där han lärde mig kind of allt jag vet om intervjuteknik. Galna idéentreprenörer som vi är så bollade vi tankar om företag någon gång mitt i allt, varpå jag slänger ur mig ordet ”Idéstorm” som Markus fastnar för och frågar om han får starta ett företag i namnet. Självklart sa jag. Månader med mejlsekvenser fram och tillbaka följde och drygt ett år senare sågs vi inne på en tvärgata där jag bjöd på torra kakor från ett fik med blinkande neonskyltar och vingliga stolar och hjälpte Markus med Instagram (på bilden övar Markus hur han kan ta en bra Instagrambild). Det var juni 2012. Tiden och livet kom mellan och jag flyttade utomlands och Markus blev pappa. Meddelanden på Facebook har skickats lite hit och dit och hela tiden har det känts som jag haft Mackan som kompis hela livet. På fredag ska vi luncha igen. Den här gången ska jag bjuda igen för gamla torra kakor. Och ni ska bara veta vad jag ser fram emot det.

Våga testa. Det finns sällan något att förlora när det kommer till att följa magkänslan och nyfikenhetens galna idéer.

/Linn

OCH VI FÅR ALDRIG ALDRIG GLÖMMA DOM SOM INTE ORKADE MER

Texten nedan är skriven av min vän Emma. Jag har valt att klistra in hela texten här på min blogg för att ingen ska missa den på grund av latheten att klicka på en länk. Texten är för viktig för att missas, för viktig för att ignoreras.

 

Jag vet inte.

Det är hopplösheten i att alltför få verkar förstå. Att normerna är som dom är. Att normerna säger att mår vi dåligt – HÅLL DET INNE FÖR GUDS SKULL. Att artister romantiserar döden och sjunger att jag är redo att dö nu för att känna att jag lever och man måste dö några gånger innan man kan leva och att it’s better to feel pain than nothing at all. Att smärta invändigt romantiseras som kaffe, cigg och ett tungt huvud med bara ben i ett fönster. Att krönikörer beskriver psykisk ohälsa som en trend.

Dra åt helvete.

Unga människor ska inte behöva kvävas av ångest. Ska inte behöva känna hopplöshet. Ska inte behöva känna att de är psykfall om de ber om hjälp. Ska få våga be om hjälp. De ska inte behöva få blickar på sig om de börjar gråta i matsalen. De ska inte känna sig ensammast i världen med sin ångest.

Att ha ont psykiskt ska inte vara konstigare än att ha ont i benet eller vara lite snuvig. Fatta det nu. Det är dags att alla fattar det nu. För precis som med alla normer så bär varje individ ett eget ansvar. Det är dags att alla börjar ta det ansvaret. Det är dags att alla krönikörer fattar att psykisk ohälsa inte är en trend, utan att det bara handlar om att fler och fler vågar prata om det. Det är dags att ingen stöter undan någon som hävdar att den mår dåligt. Det är dags att vi börjar fråga på riktigt hur våra vänner, klasskompisar, kollegor mår. Att inte vara rädda att lägga sig i. Att inte blunda.

För fan ta er. Fan ta er som stirrade som att jag var ett monster när jag började gråta i matsalen. Fan ta er som satt på Hellmans (ja, ni verkar ha glömt att vi bodde i en småstad där ögon och öron finns överallt) och pratade om vilket psykfall jag var som skrev öppet om min smärta för ett och två år sedan. Fan ta er som kommenterade att jag bara skulle rycka upp mig alternativt ta mitt liv (ni glömde att jag fick era ip:adresser och enkelt kunde kolla upp er). Fan ta er och era småsinnade värderingar. Jag skrattar högt åt er trångsynthet och föraktar er föralltid.

För det vi måste förstå är att, liksom en förkylning, så kan alla drabbas. En jobbig grej och några få skeva överanalyseringar så är depressionen där. Som en blytung kappa utanpå och ett monster invändigt. Vad är det konstiga? Varför ska vi inte få berätta för världen om det? Varför anses det mer normalt att meddela alla om vad man åt för lunch ute?

Det ska vara en självklarhet att få må dåligt. Det ska vara en självklarhet att få våga be om hjälp till att vilja leva.

Kalla inte någon som mår dåligt för ett psykfall. Stirra inte som att den är en utomjording. Prata inte skit om den på ett café. För personen har ont. Riktigt ont. Se det istället. Börja se det nu. Vi har inte råd att förlora nära och kära på grund av något som de inte ska behöva bära på. Det här jävla samhället måste börja vakna och sluta tabubelägga psykisk ohälsa.

Och jag önskar att du kunde se alla hundratals människor som de senaste dagarna vallfärdat till minnesplatsen. Att du kunde få se Torres-tröjan. Den signerade fotbollen. De hundratals ljusen. Alla blommorna. Alla breven. Lugnet. Stillheten där. Jag önskar du kunde få se alla texter som dina närmsta vänner publicerar. Alla tårarna, alla kramarna.

 

Jag önskar du kunde få se den hela stad som står i sorg. Att vi alla är sörjande. Som vänner, grannar, bekanta, syskon till vänner, syskon till lagkompisar, klasskompisar, familj, lärare, tränare. Alla minns vi. Jag önskar du kunde få se vilket avtryck du gjort och den sorg du lämnade kvar. Och jag hoppas så innerligt att du är på en vacker, ljus och fridfull plats nu L.

”Och vi ska torka varandras tårar från våra ögon och döden, ska inte finnas mer”