Kategori: Tänkt

Två halsdukar, flera isvindar

Hon brukar sitta där varje gång jag kommer från jobbet och går från tunnelbanan hem till min lägenhet. Hem till värme, hem till kläder, hem till mat. Hon sitter där, oavsett om solen skiner, vinden viner eller snön faller. Hon ler och hon hälsar på varenda en som går förbi henne. Några säger hej tillbaka. Ännu färre söker hennes blick för att säga hej först.

Jag brukar ge henne den ena bananen av de två jag köper efter träningspasset, det tredje wienerbrödet av klippet jag slagit till där man fick tre stycken för 20 kronor och den överfulla påsen med pantflaskor som resulterar i några kronor. Ibland ber jag kassörskan ta ut ett belopp så jag får ge henne en liten symbolisk slant som förhoppningsvis och alldeles säkert ger mer mening i hennes liv än den gör i mitt. Kanske kan den göra att hungern lindras lite eller att hon får chansen att skratta tillsammans med vänner. Vad vet jag.

Som tidigare nämnt sitter hon där så gott som varje dag oavsett temperatur. Jag har tänkt mycket på henne, hur kallt hon måste ha det dagar då värmen är obefintlig, och funderat över om jag kan ge henne något som kan ge henne värme. Så jag rensade bland vinterkläderna och fann två halsdukar jag inte använt på länge.

I vanlig ordning hann hon först med att säga hej av oss två. Hon har så otroligt varma och vackra ögon. Hela hon lyser och jag parkerar cykeln. Hon tittar på mig och min påse och jag sätter mig ned på huk samtidigt som jag drar fram de två halsdukarna. En senapsgul och en blandad med flera olika glada färger. Hon ler och tycks få tårar i ögonen. Jag tror det är glädjetårar. Hon blickar mot himmelen och tackar flera gånger om. Jag håller hennes händer och känner hur kall hon är. Efter en liten stund lossar hon ena handen och stryker sin hand längs min kind och säger något.

Vad hon säger är oviktigt. Vi talar inte samma språk och ändå gav vårt möte mig mer kärlek, värme och hopp än på länge.

Den som får finnas

SVT sänder just nu en serie i tre delar som handlar om nio unga människor som alla har känt ett brännande utanförskap och som försöker passa in i samhällets normer. De drömmer om att bli accepterad för den de är – av andra och av sig själva.

De pratar om hur det är att inte riktigt greppa de sociala koderna och jag slås av hur ofantligt många de är. Koderna alltså. De finns överallt och jag försöker sätta mig in i hur det är genom att tänka på stunder så jag till exempel suttit med några kollegor eller kompisar som berättar om något och skrattar och håller med varandra. Någon tillägger ett ”det vet ju alla”, men jag vet inte, och känner förvirring. Tänk dig då hur det är att ständigt söka efter vad de oskrivna reglerna är, hur man ska bete sig eller agera. Hjärnan går på högvarv och får så gott som aldrig vila.

Varje avsnitt är en timme och del 2 av 3 finns ute. Oerhört välgjord serie och fina människor. Sevärt med andra ord.

Snart är jag också certifierad Kommunikolog

Ger svar på tal på att Gud gick helt bananas och pinkade på sig idag genom att boka två veckor ute på Djurönäset i sommar. Och som om det inte vore nog: efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog. Det, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

För att dämpa lightångesten som ägde rum när jag satt och jobbade en solig måndag under sportlovsveckan bokade jag två veckor ute på Djurönäset i sommar. Veckorna är utbildningsveckor i Kommunikologi, modul 1 och 3, mitt i varma juni.

Efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog, vilket är en milstolpe jag siktat efter sedan jag var omkring 16 år och min moster och mamma satt och berättade om utbildningen hemma i köket hos oss.

Detta, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

8-17 och idiotin att inte få nyttja sina bästa timmar

Sovmorgon som innebär att jag får vakna av mig själv är guds gåva till morgontrötta som jag. Att ha ett jobb som numera innebär att jag alltid måste upp innan klockan visar 06.00 och gå hem vid 17-tiden under vardagarna är på riktigt något jag kämpar mig igenom. Jag gillar inte att det är någon högre instans som tycker sig veta bättre när jag presterar som bäst på jobbet och därmed bestämmer att jag ska jobba 08-17.

Självklart måste jag jobba under de tider när eleverna går i skolan. Men vem säger att elever måste börja skolan redan strax efter 08? Varför kan de inte börja strax efter 09, närmare 10? Vi vet att människan är som tröttast under tonåren då hormonerna leker världskrig och vi vet att hjärnan behöver vara pigg och alert för att ta till sig information på bästa sätt. Varför envisas vi ändå med att skolan ska börja tidigt? Fine, samhället är uppbyggt si och så, men är det omöjligt att förändra? Jag menar, vissa gymnasieskolor innebär att du börjar första lektion sent vissa dagar. Varför kan inte det fungera på grundskolan?

För jag själv presterar nämligen som allra bäst efter lunch. Under förmiddagen kan jag göra jobb och uppgifter som inte kräver att jag ska vara kreativ. När jag själv gick i skolan kunde det innebära att jag med fördel kunde plugga med matte eller öva in glosor innan lunch. Att sätta igång och skriva på en novell var waste of time; jag hade inte det fokuset då. Däremot på eftermiddagen, gärna när jag satt kvar i skolan efter sista lektionen eller hemma på kvällen, DÅ kom orden till mig och de allra bästa texterna skrevs.

Och så är det än idag. När jag jobbade heltid på SAFE hade jag förmånen att välja mina egna arbetstider då jag inte hade möten inbokade. Det gjorde att jag sällan var på plats innan klockan var 09. Att vara där innan var onödigt, jag fick ändå inget gjort. Vid 15/16-tiden var jag däremot som hetast. Då började kollegorna plocka ihop för att åka hem, hämta barn på dagis och laga mat till familjen. Jag själv plöjde på utav bara den och lämnade kontoret närmare 21-tiden.

Likaså är det idag när jag jobbar på skolan. Då jobbar jag 8-17 ish varje dag PLUS att jag plöjer av en, två eller tre timmar på effektivt jobb med mejl till föräldrar, kreativt planerande för samlingar eller övningar som kan göra att kidsen får det bättre i basgruppen och tillsammans med varandra. Jag lägger alltså många timmar av min fritid på att jobba eftersom det är timmar då jag jobbar som bäst. Självklart, ingen tvingar mig. Men jag älskar mitt jobb och jag bryr mig något ofantligt mycket om att göra ett bra jobb för mina elevers, mina kollegors och min egen skull. För mig vore det idioti att inte nyttja de timmar jag faktiskt presterar som bäst.

Det jag menar är att vi alla är så olika i hur och när vi gör vårt bästa på jobbet. Och för mig är det orimligt att någon högre instans då kan gå in och avgöra när och hur det bästa sättet är att arbeta för alla, när vi alla är helt olika.

Skrivet fort som fasen med denna låt på högsta volym. Nu första PT-passet på evigheter. Lördagslycka. Tjing!

Jag kände mig som en liten vit ruta som skulle bockas i och checkas av

Om jag tidigare i veckan skrev att jag klättrade på väggarna vet jag inte riktigt vad som beskriver nuläget. Feber och rethosta som bara tycks bli värre av vila och ett humör som håller på att koka över framkallat av ett gäng läkare. Läkare stationerade på Sundbybergs vårdcentral Kronan som borde pausa från sin roll som läkare och lära sig mer om kommunikation.

Det här inlägget handlar inte om att vi svenskar inte har förmånen till god vård – det har vi absolut. Det här inlägget skrivs för jag ledsnat på att sjukvården nyttjar sin maktposition gentemot sjuka patienter. Att de kränker människorna som söker sig till dem. Jag vet att sjukvården har det tufft – men det ger dem ingen rätt i världen att behandla människor på det sätt de så ofta gör. Ingen rätt någon jävla stans.

 

kronan_logotyp_72

När jag kom fram till vårdcentralen var jag helt slut av att ha gått och nervös över att kanske behöva göra prover som inkluderade nålar. Jag är 22 år men fortfarande livrädd. Jag är inte tuff när jag besöker sjukhus; jag behöver att någon som är frisk lugnar mig genom ord och handling. Det gjorde inte den här läkaren.

Istället för att se mig i ögonen och faktiskt lyssna på hur jag mådde, skrattade han lite hånfullt efter min reaktion när han stack ner träpinnen i halsen på mig. Han frågade om jag är sjuk annars? och jag dröjde lite med mitt svar eftersom jag inte riktigt förstod; jag är ju sjuk? Han skrattade. Ja, men självklart menar han andra kroniska sjukdomar. Nej – ville jag svara – det är inte självklart eftersom jag inte förstod. Istället log jag nervöst. Han gav mig provet han just kört ner i halsen på mig och satte sig vid datorn och jag frågade hur jag gör för att få ett intyg att jag är sjuk och han svarade kort: Det tar vi sen. Gå till labbet nu.

Och istället för att förklara för mig vad han ville att jag skulle säga till sjuksystern i laboratoriet, förväntade han sig att jag skulle läsa hans tankar och förklara för systern vad hennes uppgift var när jag kom in till henne. Jag förstod självklart inte, och fick en liten utskällning av sjuksystern samtidigt som hon tog fram prover jag såg innehöll nålar. Jag skakade och var rädd. Ändå svalde jag och förklarade att jag är rädd för nålar; något hon säkert inte kunde relatera till eftersom hon jobbar med dem. Hon skrattade och bad om mitt finger. Jag har aldrig känt mig mer som en liten vit ruta som ska bockas i och checkas av som då.

När jag sitter i väntrummet hör jag en manlig läkare idiotförklara en man som knappt talar svenska och som kom försent till sin tid. Mannen undrar om han kan vänta och få bli undersökt om någon kanske inte skulle dyka upp. Läkaren säger att det nästan aldrig händer, förutom mannen själv som just kommit försent, och att han får gå hem och ringa och boka en ny tid imorgon. Jag ser hur ledsen mannen blir; hur maktlös han känner sig. Han är en ruta som slapp bockas i och checkas av. Den kunde strykas.

En kvinnlig läkare kommer ut med ett ansiktsuttryck jag tolkar som stressat och irriterat. Han säger något i stil med ”jag har blivit dubbelbokad så jag får börja med dig och ni får fortsätta vänta” till den unga tjejen som haltat runt i rummet, samtidigt som hon pekar på mamman med den lilla pojken. Läkaren vänder sig snabbt och börjar gå mot sitt rum när mamman frågar hur länge de ska vänta ungefär? Läkaren möter min blick och jag ser hur hon väljer att ignorera frågan samtidigt som hon svänger runt hörnet.

Efter en stund hör jag mitt namn sägas av samma röst som nyss hånskrattat åt mig: Linn! Jag går in i rummet, stänger dörren försiktigt och sätter mig i stolen. Känner hur febern gör mig kraftlös. Han sitter tyst och stirrar på datorskärmen. Efter en stund säger han: Det syns ingenting på något av proverna, du har bara en vanlig förkylning. Jag undrar varför han känner att han måste förminska mig och mina symtom genom att betona ordet bara men säger istället ”okej” så tyst att det knappt hörs. Jag ska inte vara i vägen när han snart ska få bocka i och checka av min ruta sekunden jag lämnar rummet.

Jag sitter tyst för att invänta något slags avslut på konversationen men inser efter en stund att han varit klar sedan han sa ”så”. Jag tar papperna, säger tack och reser mig från stolen. När jag ska stänga dörren efter mig kan jag inte låta bli. Jag smäller igen dörren, passerar entrén och lämnar platsen i ilska. Jag trodde de skulle lugna mig.

Jag trodde sjukvården skulle låta mig få vara den energilösa och sjuka. Istället är det enda jag vill göra att berätta om Patch Adams (och låta dem se filmen Patch Adams) och anmäla dem till utbildning i Kommunikologi. De sitter på sina stolar och förstår inte hur många människor de skrämmer och lurar till att det är deras rätt att få behandla patienter på det här sättet. Att de får de energilösa och sjuka att tro att de bara förtjänar den här sortens bemötande. Det är fel på så många sätt och jag tänker inte bara låta det hända genom att sitta i väntrummet och se på.

patch-adams-robin-williamsBildkälla

Som att hjärnan slutat fungera och tappat kontakten till hjärtat

I give you all of me, and you give me all of you sjunger John Legend och jag funderar var någonstans det skär sig. Var det brister och går käpprätt åt helvete. Från att ha älskat, älskat med och älskats av en annan människa till det sjuka och totalt motsatta. Förnedra, spy och skada. Från att se det fina med de kantstötta egenskaperna, till att slå som hårdast där personen är som ömtåligast.

Det är som att hjärnan tappat kontakten med hjärtat. Som att alla rätt och fel i hur en människa får behandla en annan människa blivit en enda stor röra och som att allt som inte är okej plötsligt är okej. Människan har slutat vara människa, slutat känna. Kan endast uttrycka hat när det egentligen är vilsenheten och skammen som skriker och vill ut.

Ensamheten och osäkerheten är för stor för att stå upp för, och hatet blir den mörka nödutgången ut till bakgården som är verkligheten. Det som glöms bort är att verkligheten också är den andra människans verklighet. Att hatet läggs som en tung dimma på en landsväg full med vilda djur där bilfärden blir en enda plågsam resa som måste delas upp kilometer för kilometer för att orkas med.

Att gå ut på kvällspromenad en måndag i Stockholm och titta på bilar, tåget och flygplan tillsammans med småkillarna och bästa vännen är banne mig livskvalitet.

Att kärlek så enkelt kan vändas till rent hat skrämmer mig. Det gör mig ledsen, uppgiven och rädd. Världen behöver få förståelse för att var och en tar ansvar för sina tankar och handlingar. Att vi aldrig kan veta vad en annan människa tycker, tänker och känner. Vi kan säga vad vi ser och hör. Vi kan tolka – men vi kan inte veta. Om alla skulle ta ansvar för sig, skulle missförstånd kunna undgås och hat minimeras.

Ibland är det bara till att inse att livet tar vändning åt olika håll. Att känna skam, ledsamhet och uppgivenhet är helt fint. Det är okej. Vi är människor, vi är skapta att känna. Det jag vill tro är däremot att vi inte är skapta att hata. Det är så svårt att tro när jag ser all kärlek som finns i olika former runt om i världen. Två småkillar till brorsor som håller varandras hand en kall måndagskväll, en dagisfröken som sätter upp håret likt Pippi Långstrump och får sex dagisbarn att jubla i kör i väntan på bussen, en glad biljettkontrollant som önskar en bra dag, ett äldre par som håller handen längs hela sjöpromenaden. Så mycket kärlek att det inte borde finnas rum för något hat i denna värld.

Sjukstuga och den gamla hederliga rastlösheten

Fyra minimagnum senare börjar det bli trist att ha sjukstuga här hemma. Steka pannkakor kanske? Koka kaffe? Vända upp och ner på lägenheten?

Här hemma hostar jag ikapp med musiken och fördriver tiden med att äta glass och pyssla med blommorna. Ingen crazy catlady här inte; planttanten har hittat hem. Och lagom när jag var i full färd med att laga pannkakor ringde det på dörren och utanför väntade blombudet. Få saker gör mig så glad som blombud, och när det dessutom kommer från en man tycker så mycket om blir det hela storslaget. Fler spontangåvor till folket – det mår vi alla bra av. När senast gav du en kompis något spontant?

(null)