Kategori: Tänkt

2016

Vaknade upp i Linköping 1 januari 2016
Grannmys med Rille över på spel och käk
Började yogakurs på 15 veckor
Fyllde 23 år och invigde nya året med träning med mamma
Började lyssna på en podd som handlade om minimalism och fick nytändning i rensandet
Startade Styrkelaget
Var på James Bay med syrran
Tog över en årskurs 6 och blev handledare tillsammans med kollegan Roger
Trilskades med löpningen som gick tungt
Åkte till London med H och bodde på världens mysigaste coolaste och bästa hotell + åt godaste frukosten
Firade ett år med H
Slog rekord med antal deltagande i Styrkelaget – 27 personer (!!!)
Firade Valborg i Norrköping med goda köttbullar, rödvin och finklänning
Fick tillbaka svaret på första cellprovet – allt såg normalt ut
Sommaravslutningar i både Nyköping och Stockholm – kramades hejdå med finaste kullen från Nacka
Åt pannkaksfrukost och firade tvillingarna som fyllde 5 år
Drack bubbel efter löprundan för att fira att jag fått nytt jobbuppdrag – en egen årskurs 9
Firade Midsommar på Kolmården med H och aporna
Överraskade pappa med att köpa spontanbiljett till Springsteen och åka till Göteborg
Otaliga mängder med Uno med grannarna Rille och Malin
Sprang som sjutton med både Matilda, själv, Linn, andra kollegor och med mamma
BÖRJADE ÄNTLIGEN BLI STARK I LÖPNING
Var på första gästabudet sedan jag var liten och imponerades över alla duktiga skådisar
Tittade på Prideparaden för första gången i mitt liv och grät över allt fint
Sprang milen för första gången på år – under en timme
Åkte till Sthlm med kollegorna och sprang Midnattsloppet på 59:59. Sjukt stolt
Var på Malins babyshower och fick så småningom pussa på lilla Ella <3
Fick chansen att rida och pussa på hästen Suppe några gånger
Hösten kom och orken att träna och aktivera mig försvann. Tappade ork och energi, of cårz
Hade sista Styrkelaget för året 20 oktober
Åt mycket godis, drack en del vin, tränade minimalt, var sjuk
Gick ner i energinivå och nådde toppen av stress, sjukskrev mig från jobbet och låg i sängen och soffan en veckas tid.
Packade väskan och pussade H hejdå för 3 veckor
Åkte till Thailand på mitt livs resa. Det bästa jag gjort detta år. Grät hysteriskt första natten och var sedan i årets bästa tillstånd resten av veckan.
Rev av sista veckorna av terminen med hjälp av fantastiska kollegor och ljuset i tunneln
Överraskade H och åkte till Örebro och såg musikhjälpen
Firade jul med min familj och njöt av att se småkillarna lyckliga över att ha tomten på besök
Snorar och snyter ut sista dagen av 2016. Ikväll dricker vi högst troligt lite bubbel i mysbyxorna och njuter av att vi har varandra. Tack för i år. Imorgon är ett nytt år.

Bara din magkänsla har svaren du söker. Inte de vuxna.

Att bläddra bakåt i arkivet på Instagram gör mig påmind. Alla har vi våra egna sätt att arkivera våra liv. Vissa i tanken, jag genom bilder. Tidigare skrev jag alltid här. Det gör jag inte längre. Jag skyller på att jag inte vill blotta mina tankar för mina elever utan tycker de ska ha en professionell bild av mig. När jag tänker efter tror jag inte riktigt det är anledningen. Jag menar, jag förespråkar ju ärlighet och tror att vuxna människor på piedestaler enbart lurar ungdomar.

För när jag var ung, när jag såg upp till de vuxna, trodde jag att de satt på svaren jag ännu inte funnit. Att de visste hur man borde göra, hur man borde tänka. Ja, till och med hur man borde känna. Ju fler dagar jag spenderar som jämnlik med de andra vuxna inser jag vilken drömvärld jag levt i under mina tidigare år. Att vara vuxen är inte det samma som att man är klok. Jag vet, många har säkert listat ut detta men för mig kom det som en besvikelse.

Under mina gymnasieår snöade jag in väldigt mycket på det där med magkänsla. Jag bytte gymnasium efter första året, tack vare magkänslan. Jag valde att ändra inriktning av mitt projektarbete och skriva min bok på egen hand istället för tillsammans med en annan tjej, tack vare magkänslan. Magkänslan fungerade lite som jag tror religion fungerar för många andra. Den blev svaret på det mesta och när jag var osäker på något vände jag mig till magkänslan och lät den styra. Kan tyckas flummmigt men för mig blev det en sanning. En sanning som gjorde att jag under mina första år som vuxen kunde veta i vilken riktning jag skulle styra min båt.

Jag började jobba utomlands på ett resebolag och levde på premisserna alla drömde om – fick lägenhet, serverad mat, fria dagar på stränderna i ett varmt land OCH fick betalt för det. Allt jag behövde göra var att leka med glada barn som var på semester. Folk frågade om det var jobbigt att vara bakis i värmen när man skulle leka indian. Om jag passade på att flirta med andra reseledare. Svaret var att jag knappt drack en öl. Att jag helst satt hemma och tittade på symbolen för Skype för att se när mamma skulle logga in. Jag trivdes inte. Jag kunde aldrig slappna av. Jag kände mig aldrig hemma. Magkänslan sa att jag skulle säga upp mig – även fast alla menade att jag hade drömjobbet – så jag gjorde det.

Att landa hemma under några månader med kylan som ett första sällskap var precis vad jag behövde. Jag började ta hand om mig själv, myntade begreppet #fucksötsug, blev hånad av jämnåriga som av någon anledning kände ett behov att klanka ner på en annan person som bara försökte ta hand om sig själv och började känna ny lust för att utmanas karriärmässigt. Genom min moster och stora förebild fick jag anställning på ett företag som sysslade med träning och jag fick börja öva på mina skillz vid datorn. Jag kunde bara basic-grejer jag lärt mig genom att skriva här på bloggen men Suss trodde på mig, eftersom hon kände mig, och lät mig testa mina vingar. Jag parades ihop med en av syskonföretagets duktigaste IT-killar och fick lära mig program och koder jag behövde för att kunna manövrera företagets hemsida. Jag lärde mig mängder. Jag lärde mig att jag var duktig på detta. Och jag lärde mig att jag kunde lära andra. Vilket jag började göra och plötsligt fick beröm av vuxna jag såg upp till. Det hela var jättekonstigt. Kunde jag lära de vuxna något? Kan inte vuxna redan allt?

Nej, det kan de inte. Jag däremot. Jag var lättlärd och kunde lära mig det jag behövde lära mig. Därför följde jag magkänslan på nytt. Något sa mig att jag kunde möta andra där de befinner sig, oberoende av vilket humör de var på och hur gamla de var. Så jag sa upp mig från jobbet där jag främst jobbade med en dator och lärde gamla hundar sitta. Jag ville möta kidsen.

Tur kallar vissa det, jag vill mer tro att det handlar om ögonblick. Jag kontaktade en skola på andra sidan Stockholm eftersom jag kände igen skolans arbetssätt då jag själv gått på en sådan skola under mina högstadieår. Jag tänkte att jag skulle förstå barnen. Och efter en intervju i ett kvavt rektorsrum fick jag tjänsten som elevassistent och berg och dalbanan tog fart.

Den första tiden på skolan var omtumlande. Jag steg in i en kultur jag inte kände igen. Eleverna kom från familjer med ett kapital min egen familj aldrig varit i närheten av och deras inställning till framtiden speglade mer livet jag läst om på förmögna ungdomars bloggar. En vuxen på skolan gav mig litteratur kring diagnoser och hur man ska bemöta elever med dessa. Givetvis i välmeningens tanke. Men jag öppnade aldrig boken. Magkänslan sa att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle kunna hjälpa och möta kidsen på egen hand bara genom att prata och umgås med dem. Vilket jag också tycker att jag lyckades med då banden jag fick till vissa av eleverna ännu är starka och finns kvar.

Jag bokade en resa till de vänner jag lärt känna under min tid som säsongare och åkte till värmen för att tanka energi. Att möta eleverna och försöka finnas där för dem som den vuxen jag var i deras ögon sög nämligen enorma krafter. Jag är väldigt glad att jag gav dem hela mitt hjärta, men det var också på bekostnad av min kraft. Men så. En dag när jag låg där på stranden fick jag ett meddelande av han som nu är min andra halva. Jag skrev helt på måfå och frågade hur han mådde och fick svaret att det tagit slut med hans flickvän. Jag kunde inte låta bli att bli glad. Han var killen jag alltid haft ögonen för. Ända sedan lillettan på lågstadiet faktiskt, då jag var tillsammans med honom mest för att de andra tjejerna inte skulle kunna det och för han hade så långa fina ögonfransar (rimliga anledningar back then).

Vi fortsatte skriva, ofta, Hampus och jag. Vi blev allt bättre vänner och började hänga de helger jag var hemma på besök i Nyköping. När farmor gick bort och jag ville fly från allt var det Hampus jag skrev sms till och (har jag fått veta i efterhand) gjorde orimligt nervös när jag bad om att få sova hos honom. Jag visste inte riktigt vad som var på väg att växa fram, men jag visste att jag var trygg när jag var med honom.

När kontraktet på skolan var på väg att löpa ut med möjlighet till förlängning valde jag att klippa banden till mina kära elever för att kunna stärka det band jag var fått till Hampus. Jag velade mycket och ifrågasatte faktumet att flytta tillbaka till den lilla staden. Jag var ju tjejen som älskade pulsen och kvävdes av Nyköping. Men. Jag var ju så förbannat förtrollad av honom. Och förälskelsen hade äntligen börjat ge mig perspektiv. Plötsligt började jag se att det fanns något annat än jobb som kunde bringa glädje i mitt liv. Tidigare hade jag alltid haft full beredskap gällande jobbet och svarat på föräldramejl i såväl kön till ICA som till krogen (tur autokorrekt finns). Jag hade fått all bekräftelse via jobbet och så plötsligt klev han in och skakade om allt. Och magkänslan sa att jag skulle våga öppna mitt hjärta för honom. Så jag gjorde det. Och i början av juni grät jag när jag sa hejdå till alla underbara elever och packade släpet med kartongerna och flyttade in hos honom.

Aldrig någonsin har jag både ifrågasatt och älskat mig själv så mycket som jag gjort sedan jag blev sambo. Att ha en annan människa vid sin sida dagarna man själv helst låtsas som att de inte existerat har fått mig att förakta mig själv. Jag har undrat om jag alltid haft fel värderingar och tankar, om jag levt helt fel fram tills nu. Jag har undrat om jag haft problem med ilska. Jag har undrat om jag kanske borde leva ensam.

Men så har jag också vuxit. Jag har lärt mig. Jag har lyckats förklara. Jag har gjort mig förstådd. Jag har vänt ut och in på mig själv och övat mig på att sätta ord på mina tankar, försökt få honom att förstå. Jag har andats en extra gång och släppt det jag egentligen varit på väg att brinna över. Jag har skrikgråtit för att få något slags gehör. Allt med magkänslan att jag borde kämpa för detta. Jag borde kämpa för han som jag tror är killen i mitt liv.

Och så kom vardagen och jag behövde en inkomst även fast jag var kär. Jag hade terroriserat rektorn på min gamla högstadieskola sedan jag flyttat ner i hopp om att få en liknande tjänst som uppe i Stockholm men i stundens snack fanns det ingen ledig plats. Så jag hade min första lediga sommar sedan jag slutade 8:an och väntade på att han kanske skulle ändra sina tankar. Vilket han också gjorde. Jag fick chansen att testa vingarna som idrottslärare/elevassistent då den ena idrottsläraren gått på föräldraledighet. Skitkul tyckte så klart jag, idrottstjej som jag var. Vardagspusslet var äntligen ihoppusslat och i balans.

En termin svepte förbi och framför mig stod termin två då jag kallades in till rektorns rum och fick veta att en kollega till mig skulle gå ner i tid för att inte krascha totalt, och fick frågan om jag ville ta över personens klass. Jag stålsatte mig vid att jag inte ville hamna vid ruta ett då jobbet var allt, och sa att jag behövde dela klass med en till person så jag inte var ensam ansvarig. Jag visste att det skulle äta upp mig. Sagt och gjort, jag tog det delade ansvaret för en klass och gick på sommarledighet med balans i kroppen.

Men så blev det år två på skolan för mig och frågan kom upp om jag kunde tänka mig att bli handledare för en årskurs 9a. Det skulle innebära eget ansvar och att mitt hjärta återigen las i arbetet, det visste jag vid första stund när de frågade. Men jag intalade mig att jag skulle kunna sköta det mer professionellt, som de vuxna uttryckte det, än jag gjort med klassen i Stockholm. Så jag tog mig ann uppdraget och började ha utvecklingssamtal. Allt verkade väldigt lovande och jobbmejlen lämnades kvar på jobbet.

Sen insåg jag att jag trillat dit igen. Att jag inte lyckats med det de vuxna normaliserat likt att borsta tänderna. Jag kunde inte separera jobbet från privatlivet. Jag fixade det inte. I ena andetaget fick jag listor på vilka elever som inte låg i fas och som verkligen behövde lämna in sina arbeten för att inte riskera sina betyg och i det andra påtalades jag att låta dem inse att deras bristande arbetsinsatser gav konsekvenser. En motsägelsefullhet i kroppen växte när jag ena stunden skulle jaga eleverna och i andra låta dem inse vad som hände om de inte gjorde vad de skulle. Ambivalensen i kroppen gjorde mig tokig. Mitt system började säga ifrån. Kroppen ville inte lira klart matchen och talade sitt tydliga språk genom att jag började tappa mängder med hår, fick svårt att sova om kvällarna och mitt i natten kunde mejla något elevrelaterat. Söndagarna blev tunga och tanken på jobbet gjorde mig uppgiven.

Jag har sökt svaret hos olika vuxna. Jag får inte svaret jag vill ha. Och jag tror jag vet varför. För oavsett hur mycket de vill, kan de inte känna det jag känner. Och det gör ont som fan i mig att inse att någon annan inte kan ge mig svaret men det är nu ett faktum. Endast jag själv kan veta vad som är rätt för mig. Endast jag har svaren. Inte de vuxna.

Det är bara det att jag måste lyssna noga. Bara det att jag måste vara mottaglig nog att höra vad min magkänsla försöker säga mig.

Ett pirr av glädje

Sedan dryga månaden tillbaka är jag ensam här hemma måndag till torsdag. Plötsligt har jag total tystnad runt omkring mig så fort jag kliver innanför dörren och plötsligt ska jag somna själv i sängen som vanligtvis brukar kännas väldigt liten och trång.

Första veckorna var det mest bara en enda stor pina. Jag njöt inte av egentiden som ägde rum. Om det ens kan räknas som egentid: varje eftermiddag/kväll var bokad med någon kompis eller aktivitet. Att sitta själv och möta lägenhetens tystnad fick mig att börja gråta. Magen knöt sig och läppen började darra. Ett tillstånd jag helst undviker men på sistone väldigt ofta upplevt.

Det är som att jag varit vilse i en stor skog. Skogen av kärlek med allt vad det innebär. Det finns både taggiga buskar och fina färgglada blommor. Både vattenfall (här en liknelse för alla psykbryt med tårar) och soluppgångar. Skogen har varit en enda stor röra av världens alla känslor. Jag har gjort mitt allt för att kunna grabba tag i de träd som innebar tid tillsammans med H och då missat alla platser där egentiden funnits.

Och på så vis har jag lyckats gå vilse och allt längre ifrån de där stunderna där egentiden hade varit det mest självklara. Så när jag då helt plötsligt stod där den första måndagen då H rest iväg för jobb, kändes egentiden helt främmande. Jag ville inte bli bekant med den på nytt, jag ville bara att H skulle komma hem och fylla min tid.

Men tid ger det mesta resultat. Idag när jag klev innanför dörren kände jag ett pirr av glädje spridas i kroppen. Arbetsdagen hade varit fenomenal, ni vet en sådan då kaffet smakar extra gott och solen lyser på en från att man trampar första taget mot jobbet tills det att man slår in koden till porten hem. En sådan där eleverna tycks vara lite härligare än vanligt och kollegorna drar lite roligare skämt än annars.

Och nu sitter jag och skriver här hemma i tystnad med tända ljus. Jag har gett mig själv kvalitetsträning i form av 90 minuter utmanande yoga och ätit god, bra mat hemma hos mamma. Jag är stolt över mig själv. Jag har gjort det. Jag har hittat vägen fram till egentid i harmoni och tagit hand om mig själv. Bra Linn, du är riktigt bra.

 

12788409_10153495853499226_984898618_o

Kontrollbehov, harembyxor och matlådor i raka led

Jag vill ha kontroll på saker och ting i min närhet. Det har jag alltid velat. När jag var singel och bodde själv blev det mest tydligt vid de klassiska nystarterna; nyår, när sommaren kom, när sommaren skulle väck, när hösten steg på och när sommaren åter var tillbaka.

När rycket kom ägnade jag hela dagar åt att rensa i garderoben och *försöka hitta min stil, som jag aldrig lyckats hitta än så länge*, städade i köksskåpen och ställde matlådorna prydligt och bytte gardiner. Ja, jag brukade till och med gå upp på vinden och städa i mitt förråd så att allt stod på rätt plats och jag visste vad som fanns i varje låda. Jag tog kontrollen med andra ord.

Att vara sjuk årets första jobbvecka gör en både rastlös och sällskapssjuk, vilket denna morgon (lunch för er) resulterade i att jag hittade ett nytt ställe att läsa och dricka kaffe på samtidigt som jag kan följa Storgatans stora flöde av människor. Blir ni bra avis va?

Sedan jag flyttade ihop med H har det krupit i kroppen så gott som varje dag, ja, i alla fall varje helg. Jag vill ordna NÅGOT. Organisera, rensa, lägga fint, stapla, vika. Vilket jag i och för sig också har gjort – men jag blir aldrig nöjd. Annars skulle jag inte sitta här nu, 23.51 när H ligger och sover, och skriva detta.

Vad beror det på?

Jag vill tro att jag håller på att gå in i en ny fas. Under det första året ståendes på egna ben utan mamma och pappa under samma tak köpte jag det mesta jag tyckte om för stunden. Kläder, tyger, ljuslyktor, lampor, mattor, kuddar, porslin, muggar och så vidare. Jag hade en stabil inkomst och inte allt för många nöjen som kostade – förutom shopping.

Jag prövade mig fram. Ville jag ha det stilrent och ljust? Skulle det vara lite mer Indiska-inspirerat? Kanske mer mörka färger och många kuddar? Ville jag ha Filippa K-kostymklänning eller harembyxor i siden? Höga tunna ljusstakar i porslin eller små lyktor i olika färger? Färgglad matta som lyser upp eller enfärgad mörk som passar i alla tider?

Resultatet av detta blev en spretig Linn – i alla avseenden. Och när jag nu kliver in på 2016 kan jag summera det hela att det lutar mer och mer åt det hållbara hållet. Jag är less på att spontanköpa saker som jag två dagar senare när prislappen redan är väck ångrar. Jag vill ha en garderob vars plagg pallar med fler tvättar än tre och inredning som fyller sin funktion och inte är överflödig. Jag vill ha skåp och garderober som delar broderligt mellan luft och rymlighet och sakerna som ska förvaras däri.

Jag vill kunna få ner mina ägodelar i några kartonger istället för hundra. Jag vill leva lätt och rikt. Jag vill lägga mina pengar på resor runt om i landet och världen och köpa en extra god kaffe en grå tisdag istället för den där klänningen på rea. Det vill jag.

Idag ville jag inte

Äntligen var det fredag och Hampus kom hem från jobbet bara halvtimmen efter mig och studsade av lycka. Äntligen var det fredag.

Jag hade inte den känslan. Om dryga timmen skulle jag infinna mig på cykelsadeln, redo att svettas till tusen. Och det var det minsta jag ville. Jag hade skippat träningen samtliga dagar tidigare under veckan och dessutom haft dåligt samvete över detta. Ingen plus minus noll-ekvation med andra ord. Mest bara ett tankesätt i form av en nedåtgående spiral. Ett tankesätt som får en att må dåligt.

Och jag tog mig samman. Jag bytte om till träningskläderna, fast jag inte ville, och jag cyklade ner till gymmet, fast jag inte ville. Jag mötte upp kompisen i repan med ett ansiktsuttryck á sju svåra år och fyllde vattenflaskan.

Cykeln ställdes in och skorna klickade i pedalerna. Benen började trampa, sakta framåt. Tankarna fortfarande med fokus på hur lite jag ville detta. Första låten drog igång, andra låten kördes igenom. Kroppen började bli varm. Benen kändes plötsligt pigga och tanken ändrades.

Idag ville jag inte men gjorde det ändå. Och det ska jag ha all cred i världen för. Alla träningspass är inte roliga. Alla träningspass vill man inte göra. Men alla träningspass (brukar) ge en endorfiner och en skön känsla efteråt. Och så även detta pass.

Klapp på axeln och äntligen fredag.

Jag testar på nytt

Tisdagen den 21 april skrev jag ett lösenordsskyddat inlägg för att ingen skulle kunna läsa. Den kvällen lyssnade jag till mig själv och lät känslorna och vetandet som länge funnits undangömda, få gehör. Den kvällen beslöt jag mig för att säga upp mig.

Dagen därpå satt jag redo i den lilla och till synes opersonliga IKEA-fåtöljen redo att säga upp mig från jobbet jag själv och alla runt omkring mig sett som ett drömjobb. Men inte nu längre. Drömjobbet hade tagit övertaget om mitt välbefinnande och jag själv hade rätt och slätt tappat mig själv på vägen. En väldigt dålig parvals, för att snacka i metaforer.

inspirational-quotes

Jag vet något om hjärnan genom utbildning i Kommunikologi, eftersom vi lär oss om neuromotorik och om hur hjärnan hänger samman med kroppen. Och det kan säkert många skriva under att de hört – att knopp och kropp sitter ihop. Men vad som för mig blivit mer tydligt är hur allt är ett system. Är det obalans på något, så kan det påverka hela jag på ett radikalt och skrämmande sätt.

Under årets första halvår har mitt liv svängt om radikalt mycket tack vare en sak, nämligen kärleken. Plötsligt var inte jobbet mitt allt. Plötsligt ville jag inte, och hade knappt längre förmågan, att bara se till mig själv. Plötsligt ville jag uppleva livet som ett team och bara vara. Två kursiva ord jag aldrig tidigare känt något speciellt för och ännu mindre velat leva efter.

Untitled1Jag la märke till att jag mer och mer började väga mellan två alternativ, oavsett område. Å ena sidan, å andra sidan. Ett tydligt tecken på att höger och vänster hjärnhalva inte är i balans. Med andra ord ett väldigt tydligt tecken på att mitt system på något sätt inte mådde bra och behövde en bättre samverkan mellan höger och vänster. Jag behövde på svenska få tillbaka min riktning och målmedvetenhet. Att veta var jag skulle.

För att kroppen ska få bättre match mellan höger och vänster görs neuromotorisk stimulering, det vill säga långsamma sinnesbaserade rörelser. Något som inte på något sätt är något nytt utan är ett samlingsbegrepp. Ni finner de långsamma rörelserna i t ex yoga, chi gong, tai chi, mindfullness och många andra metoder därtill.

slowmotion2Bild på och lånad av Terese/Spark i Baken som jag läste några moduler tillsammans med i Kommunikologi.

Att göra diagonaler i ett långsamt tempo hjälper hjärnan att hitta sin så kallade bästa form. Ungefär som att du tränar snabba starter på friidrottsbanan för att hitta bästa formen för att köra sprint. Skillnaden är att krypningen är långsam och då tränar det inre muskelskiktet, och löpningen är snabb och tränar det yttre muskelskiktet.

Tillbaka till beslutet jag fattade. Genom att jag började krypa blev det tydligare och enklare för mig att fatta ett beslut. Att sluta väga mellan å ena sidan och å andra sidan. Och för att säkra upp i fall att jag skulle falla tillbaka i velandet när jag väl bestämt mig, skrev jag ner mina tankar.

Att fundera på och skriva ner vad min intention med mitt liv var just nu (inte för ett år sedan när jag sökte jobbet eller så) gör allt väldigt tydligt och enkelt. Och jag tänker att det kanske ger mening för någon att se hur jag stolpade upp allt.

Min nya intention:
Må så bra som möjligt och ta hand om mig själv. Ta tillvara på nuet där kärlek, vänskap och mitt välmående ska få ta mer plats än arbete.

Jag vill:
* Våga fokusera på mig själv istället för alla andra
* Våga ha tid att andas och känna efter (inte nödvändigtvis jobba heltid och framförallt inte övertid)
* Lägga större värde i mitt välmående – jobbet ska inte framkalla ångest/panik. Då är det något som inte är i balans.

Insikter att påminna mig om:
* Att jag gjort ett fantastiskt år på skolan och förändrat för många samt lärt mig mycket. Nu nytt fokus.
* Att sluta är inte att ge upp – utan snarare att sluta på en bra nivå.
* Att vara snäll mot mig själv är att vara snäll mot de som är runt omkring mig.

Saker som får mig att må dåligt som jag inte vill ha i framtiden:
– Oflexibla arbetstider, långa dagar.
– Att pendla.
– Att inte ha energi över för att träna eller laga bra mat.
– Att inte känna mig tillräcklig.

Praktiska riktlinjer för framtiden:
* Få närhet till träning och nära hem.
* Flexibla och varierade arbetstider.
* Att arbetet är på jobbet och inte går att ta med hem när jag jobbat klart.

Två månader senare flyttade jag till min hemstad och tillsammans med min pojkvän. Jag sa upp mig på arbetet som lärare och avslutade min anställning som marknadssamordnare. Jag lämnade in arbetstelefon och dator och såg mina båda arbetsmejlkonton stängas ner. Jag bytte telefonnummer och rensade ur kontaktlistan. Två månader senare hade jag bytt riktning och påbörjat starten med min nya intention i ledningen. Nu ska jag testa på nytt.

En megasvensk midsommar

I fredags packade jag och H in oss i den så kallade Rockbussen och begav oss mot Malmköping och min familjs stuga. På plats fanns redan far min, syrran och farfar. Nyanlända var också mina kusiner + familj + deras flickvänner/kompisar från USA, redo att få uppleva en riktig svensk midsommar för första gången.

Trots svenska baksidan med vädret blev det en magisk dag och kväll med ett fullsmockat lekschema och god mat. Lite så som jag målat upp första midsommaren med den man är väldigt överdrivet kär i. Jag har ju alltid annars varit där i egenskap av barnbarnet som hängde med syrran. Det är ändå lite annorlunda att få munhuggas i tävlingarna men att sen sluta fred med en puss.

Raaaaaketen!

Gårdagens absolut bästa var tidernas beer pong-match med legenderna Bengt och Lars-Erik i täten. Aldrig någonsin har det varit så bra tryck i lilla stugan i Björndammen.

Kvällens absolut bästa var tidernas beer pong-match med legenderna Bengt och Lars-Erik i täten. Aldrig någonsin har det varit så bra tryck i lilla stugan i Björndammen. Tack gänget för den midsommaren!

Två halsdukar, flera isvindar

Hon brukar sitta där varje gång jag kommer från jobbet och går från tunnelbanan hem till min lägenhet. Hem till värme, hem till kläder, hem till mat. Hon sitter där, oavsett om solen skiner, vinden viner eller snön faller. Hon ler och hon hälsar på varenda en som går förbi henne. Några säger hej tillbaka. Ännu färre söker hennes blick för att säga hej först.

Jag brukar ge henne den ena bananen av de två jag köper efter träningspasset, det tredje wienerbrödet av klippet jag slagit till där man fick tre stycken för 20 kronor och den överfulla påsen med pantflaskor som resulterar i några kronor. Ibland ber jag kassörskan ta ut ett belopp så jag får ge henne en liten symbolisk slant som förhoppningsvis och alldeles säkert ger mer mening i hennes liv än den gör i mitt. Kanske kan den göra att hungern lindras lite eller att hon får chansen att skratta tillsammans med vänner. Vad vet jag.

Som tidigare nämnt sitter hon där så gott som varje dag oavsett temperatur. Jag har tänkt mycket på henne, hur kallt hon måste ha det dagar då värmen är obefintlig, och funderat över om jag kan ge henne något som kan ge henne värme. Så jag rensade bland vinterkläderna och fann två halsdukar jag inte använt på länge.

I vanlig ordning hann hon först med att säga hej av oss två. Hon har så otroligt varma och vackra ögon. Hela hon lyser och jag parkerar cykeln. Hon tittar på mig och min påse och jag sätter mig ned på huk samtidigt som jag drar fram de två halsdukarna. En senapsgul och en blandad med flera olika glada färger. Hon ler och tycks få tårar i ögonen. Jag tror det är glädjetårar. Hon blickar mot himmelen och tackar flera gånger om. Jag håller hennes händer och känner hur kall hon är. Efter en liten stund lossar hon ena handen och stryker sin hand längs min kind och säger något.

Vad hon säger är oviktigt. Vi talar inte samma språk och ändå gav vårt möte mig mer kärlek, värme och hopp än på länge.

Den som får finnas

SVT sänder just nu en serie i tre delar som handlar om nio unga människor som alla har känt ett brännande utanförskap och som försöker passa in i samhällets normer. De drömmer om att bli accepterad för den de är – av andra och av sig själva.

De pratar om hur det är att inte riktigt greppa de sociala koderna och jag slås av hur ofantligt många de är. Koderna alltså. De finns överallt och jag försöker sätta mig in i hur det är genom att tänka på stunder så jag till exempel suttit med några kollegor eller kompisar som berättar om något och skrattar och håller med varandra. Någon tillägger ett ”det vet ju alla”, men jag vet inte, och känner förvirring. Tänk dig då hur det är att ständigt söka efter vad de oskrivna reglerna är, hur man ska bete sig eller agera. Hjärnan går på högvarv och får så gott som aldrig vila.

Varje avsnitt är en timme och del 2 av 3 finns ute. Oerhört välgjord serie och fina människor. Sevärt med andra ord.