Kategori: Skrivande

Det som räknas

156208_10151175465487997_425576776_n

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Jag vet inte om jag vill det. Ibland vill jag. Ibland vill jag inte.

Vissa dagar älskar jag livet på skolan – tempot, rörelsen, energin, diskussionerna och skojen. Jag har svårt att tänka mig bättre så kallade kunder än vad elever är. För det är ju kunder som de skulle kunna liknas vid – jag är där för deras skull och ska ge dem deras bästa solsemester (som i det här fallet är fyra år på högstadiet).

Andra dagar är det tyngre att ha titeln lärare (jag vikarierar som idrottslärare och är elevassistent). Det är de dagarna då det slår mig hur mycket våra barn behöver oss. Hur förvirrade och bekymrade våra barn är helt i onödan. Allt på grund av att vi är för få vuxna som hinner ge dem tiden, hinner sitta ner och lyssna på dem. Att känna den maktlösheten i att jag inte kan rädda situationen, att jag inte kan hjälpa alla, gör ont.

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Det vet jag inte. Men det jag vet är att jag älskar att jobba med våra elever. Att få skojbråka med dem om att de är sena att lämna in böcker, att få tävla i antal burpees på idrottslektionen. Jag älskar att få se dem utvecklas, att få följa deras krokiga resa mot vuxenvärlden. Jag älskar att ha högläsning på engelska och lära mig nya ord samtidigt som eleven slår upp dem i lexikonet. Jag älskar att formas tillsammans med eleven, att inte vara ett facit inom ett ämne och istället våga visa att vi alla har något nytt vi kan lära oss.

Och det är väl det som räknas? I alla fall om du frågar Steve Jobs. Det enda sättet att göra ett bra jobb är att älska det du gör. Och det gör ju jag. Jag älskar det.

Aldrig nöjd

18140157803_fbf42a5afb_k

Efter att ha suttit en halvtimme och scrollat genom flödet på Facebook i väntan på att en skrividé skulle komma till mig gick jag in i bildarkivet. Väl där fastnade jag för bilden ni ser ovan. En bild på mig vid lillasyrrans student i somras. Er blick dras med stor sannolikhet till den bedårande ballongenhörningen jag pussar. Andra med väldigt bra syn kanske noterar den galet mönstrade kjolen jag bär.

Jag däremot. Jag tittar direkt på den del av min kropp jag under studentdagen och kvällen ägnade kanske ett tiotal stunders tanke. Min mage. Hur kjolen sluter sig om den likt sliskig glapack man plastar in öppna burkar med. Min mage som jag haft komplex över så länge jag kan minnas. Jag hade det under tiden jag låg i hårdträning inför Gothia och var i min hittills bästa form och jag hade det under tiden jag åt en Pollypåse per dag som tröst efter en tung arbetsdag.

Det kvittar om jag är i fysisk bra form eller inte. Tankarna finns alltid där.

Magens funktion är att processa näringen min kropp behöver och att skicka ut några fisar då och då. Men i min kropp tycks magens uppgift vara att agera väckarklocka för elaka tankar. Om jag råkar ha en dag där kläderna sitter så pass bra att jag inte ägnar komplexen någon tid, är magen snart snabb att poängtera exempelvis när jag står i duschen och magen tenderar att åka fram likt en liten bebismage fast utan bebis. Eller varför inte när jag svirar om till träningstights och är mitt uppe i en position under yogapasset där överkroppen ska vridas snett och magens sida tycks tävla om att göra så många veck som möjligt. Direkt ringer väckarklockan och påminner mig: Du kan inte vara nöjd med det här.

Fortsätter på ämnet imorgon.

Ett pirr av glädje

Sedan dryga månaden tillbaka är jag ensam här hemma måndag till torsdag. Plötsligt har jag total tystnad runt omkring mig så fort jag kliver innanför dörren och plötsligt ska jag somna själv i sängen som vanligtvis brukar kännas väldigt liten och trång.

Första veckorna var det mest bara en enda stor pina. Jag njöt inte av egentiden som ägde rum. Om det ens kan räknas som egentid: varje eftermiddag/kväll var bokad med någon kompis eller aktivitet. Att sitta själv och möta lägenhetens tystnad fick mig att börja gråta. Magen knöt sig och läppen började darra. Ett tillstånd jag helst undviker men på sistone väldigt ofta upplevt.

Det är som att jag varit vilse i en stor skog. Skogen av kärlek med allt vad det innebär. Det finns både taggiga buskar och fina färgglada blommor. Både vattenfall (här en liknelse för alla psykbryt med tårar) och soluppgångar. Skogen har varit en enda stor röra av världens alla känslor. Jag har gjort mitt allt för att kunna grabba tag i de träd som innebar tid tillsammans med H och då missat alla platser där egentiden funnits.

Och på så vis har jag lyckats gå vilse och allt längre ifrån de där stunderna där egentiden hade varit det mest självklara. Så när jag då helt plötsligt stod där den första måndagen då H rest iväg för jobb, kändes egentiden helt främmande. Jag ville inte bli bekant med den på nytt, jag ville bara att H skulle komma hem och fylla min tid.

Men tid ger det mesta resultat. Idag när jag klev innanför dörren kände jag ett pirr av glädje spridas i kroppen. Arbetsdagen hade varit fenomenal, ni vet en sådan då kaffet smakar extra gott och solen lyser på en från att man trampar första taget mot jobbet tills det att man slår in koden till porten hem. En sådan där eleverna tycks vara lite härligare än vanligt och kollegorna drar lite roligare skämt än annars.

Och nu sitter jag och skriver här hemma i tystnad med tända ljus. Jag har gett mig själv kvalitetsträning i form av 90 minuter utmanande yoga och ätit god, bra mat hemma hos mamma. Jag är stolt över mig själv. Jag har gjort det. Jag har hittat vägen fram till egentid i harmoni och tagit hand om mig själv. Bra Linn, du är riktigt bra.

 

12788409_10153495853499226_984898618_o

En vecka av skrivande

Låter solen jaga bort det sista av förkylningen.

Förra sommaren blev jag sambo och blev snabbt förälskad i tvåsamheten. Ensamtiden då skrivandet fick tid försvann rätt snabbt, jag ville ju mest bara ligga och kramas i soffan eller göra vad än H ville göra. Jaget sattes på paus och nu, 10 månader senare, börjar jag känna behovet och saknaden efter de där stunderna när det bara är jag och skrivandet.

Rätt nyligen började jag lyssna på en podd jag rekommenderar alla: The Minimalists. Den har gjort mig påmind om hur skönt och många gånger befriande det är att ha en egen passion. Något som man mår bra av att spendera tid på. I podden pratar killarna om hur de började avsätta mer och mer medveten tid för att skriva. Det leder till att de både tycker det är roligare och att de (självklart) blir bättre och bättre på sin sak.

Imorgon är det måndag och jag ska testa att ha en vecka av skrivande. Ett inlägg per dag kommer skrivas. Om vad vet jag inte. Det viktiga är att jag skriver.

Vi hörs imorgon. Visst?