Kategori: Skola

Mina kids är bästa födelsedagspresenten

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort – jag följde efter henne.

När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga ”ja må hon leva” ståendes på borden. Tillsammans hade de dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter. Mina kids. De är bäst.

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort - jag följde efter henne.När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga "ja må hon leva" ståendes på borden. Tillsammans hade dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter.Mina kids. De är bäst.

Efter jobbet åkte jag och mötte upp Lisa för en kväll på Sturebadet. Drack kaffe och konstaterade att fasen, vi har tagit oss långt. För att citera Lisa:

Alltså, jag ringde dig straxt efter 06 då vi glatt pratar under tiden vi fixar oss för att åka till våra heltidsjobb. Därefter möts vi upp och dricker en cappuccino under tiden vi väntar in att gå till spat för en kvalitetskväll. Det är fasen inte alla 22-åringar som har möjligheten att göra. Och det ska vi påminna oss om.

Och Lisa har rätt. Att vi dessutom avslutade kvällen genom att äta god mat och dryck på Tacobar fick bli pricken över i:et innan jag somnade gott som nybliven 22-åring.

Reblogg – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften

Eftersom jag vet att flera av kidsen på skolan som jag jobbar på numera läser bloggen efter att de sett bloggadressen i min bok, tänkte jag plocka fram ett kärt gammalt inlägg i strålkastarljuset.

 

Jag vill att du läser det här. Du behöver den här texten nu mer än någon annan gång. Det var när jag var lika gammal som du är nu, som jag tyckte det där med alkohol var som jävligast. Det var då jag tyckte kompisarna var som jävligast med deras tjat. Det var då jag tyckte mamma och pappa var som jävligast med deras envishet.

Kanske är du den som ännu inte har smakat och känner pressen från andra. Dig hoppas jag peppa att fortsätta stå på dig. Du gör rätt.

Kanske är du den som valt att dricka innan du egentligen får och glatt uppmuntrar, eller rent av tjatar på, den nyktre kompisen att smaka. Dig hoppas jag få uppmärksam på hur mycket dina ord påverkar. Använd dem till att peppa kompisen att stå på sig i sitt val istället. Du tar dina beslut, men låt kompisen vara.

Här hittar du texten – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften. Skriven 5 dagar efter min 18 årsdag, 2 februari 2011. Det är den mest lästa texten jag någonsin skrivit under 7 år. Den är värd dina minuter. I promise.

4868_1050906805088_1598304476_121449_4643742_n

Jag, Douglas och Emelie på skolbalen i 9:an.

9320_132217364225_724649225_2689392_7053940_n

Hela 9 blå (förr i tiden hette basgrupperna färger förstår ni) på skolavslutningen.

9320_132217369225_724649225_2689393_4596667_n

Och så Teddan och jag. Min bästa vän sedan urminnes tider aka dagistiden som nu bor i Götet och lirar hockey. Vissa av era vänner kommer ni aldrig bryta kontakten med, den saken är säker.

Snart börjar eleverna skolan och jag mitt nya jobb

På torsdag börjar eleverna på Kunskapsskolan i Nacka efter ett långt och soligt sommarlov. Samma dag börjar jag mitt nya jobb som resurslärare och jag tror banne mig jag är mer ivrig än de blivande sjätteklassarna. För att peppa igång förstärker jag faktumet hur rätt och lägligt denna tjänst kommer genom att dela ett gammalt inlägg. Detta skrev jag efter en dag jag vikarierat på Kunskapsskolan i Nyköping under tiden jag själv gick gymnasiet. Jag försökte sätta ord på varför jag älskar att vara det jag då kallade låtsaslärare*.

cec28cdd45e7431914b97d310948009d

Varför jag älskar att vara låtsaslärare*
TISDAG 17 APRIL 2012 @ 21:19

*Låtsaslärare är min definition av vikarie/fd. elev som hjälper med den kunskap jag har efter att ha pluggat fyra år på skolan själv och även ytterligare tre år på gymnasiet.

”Jag tänkte berätta för dig om det som fick mig att le både innan, utan och rakt igenom. Det där lilla ögonblicket som fick mig att känna att fasiken, alla barn är duktiga och vill sitt bästa – det handlar bara om att finna den rätta väg till målet.

Under morgonsamlingen med 6:orna frågar jag de tre mest pratiga killarna i klassen jag vikarierar för, om de ska sitta hos mig och jobba under dagen. Klassrummet jag vakar, hänger och är i är även skolans tysta rum/bibliotek där inget grupparbete eller snack få förekomma.

Det kan tyckas knasigt att fråga just de som tycker om att babbla som mest, om de vill plugga i rummet där de får göra allt annat än just det. Men det är det inte – jag hade nämligen märkt under gårdagen att de faktiskt kunde arbeta och låta bli att babbla. Det handlade bara om att jag som lärare skulle traska ned från ”vuxen/lärarrollen” och för en stund snacka som vanlig ungdom.

Igår hände följande fenomen. Istället för att stå borta vid mitt skrivbord satte jag mig bredvid var och en och kollade på arbetet de hade framför sig. Insåg att alla tre skulle jobba med samma sak – lära sig hur örat fungerar och besvara fem frågor – och föreslog därför en grej. Jag frågade om de ville rita på tavlan och deras ögon sken upp. Jag sa att de fick måla om de gjorde det ordentligt och sedan berättade för mig hur ljudvågor transporteras och hur allt fungerar. Killarna imponerade och beskrev ljudets väg. Efter föreläsningen kom de tillbaka och sa att de förstod vad läraren hade snackat om. Jag bara log. Sedan hjälptes de åt med att svara på alla frågor och tillsammans letade vi reda på några av svaren på deras iPhones, istället för att lira Wordfeud.

Därför ville jag ha dem hos mig även idag. Jag visste att jag skulle kunna peppa dem till att göra någonting, och förmodligen även mer än om de satt i ett bås och hade hela ansvaret själv. Och när jag frågade om de ville sitta hos mig svarade ena killen: ”Vi har skrivit svenska WS, men vi kan sitta hos dig istället!” *score*.

Till själva fenomenet – ena killen skulle under dagen börja jobba med projektsteg 5 i svenska. Ett steg som är rätt stort och omfattade. Han skulle både skriva om sin förebild, göra en powerpoint, träna på att ge konstruktiv kritik och att göra en läsförståelseuppgift. Tillsammans gick vi igenom steget och konstaterade att han skulle börja med att göra en tankekarta. Han ville skriva om Eminem eftersom det var hans idol. Sagt och gjort, han satte igång och visade efter ett tag upp ett fullt A4-papper fyllt med bubblor. Obs – notera att denna grabb höll upp pappret med ett stort leende på läpparna, nöjd över att ha pluggat även fast snack med kompisar är roligare.

Efter en rast var det dags att omvandla bubblorna till flytande text på datorn. Killen stack iväg och när jag kom för att kolla till, hade han gjort hälften av dem och det var dags för en rast. När de tre killarna var tillbaka bedömde han själv att det skulle krävas en kvart till med skrivande innan han hade omvandlat alla bubblor. Vi dealade att han skulle komma och hämta mig när han var klar. Efter dryga kvarten hör jag ”Linn, jag är klar nu!” och vänder mig om och ser killen med ytterligare ett lite större leende. Jag följer med honom och vi läser igenom hela texten och ändrar om på några ställen vid stavfel och särskrivningar. Sparar och skriver ut. När han återvänder till klassrummet är det passande nog dags för eftermiddagssamling och skoldagen är snart slut.

Jag smiter iväg när de tre killarna packar ihop sina saker och hämtar guldstjärnorna som ligger i deras ordinarie lärares korg. När jag säger att jag vill att de ska ta upp sina loggböcker (kalendrar) för att de ska få en guldstjärna eftersom de varit så himla duktiga hela dagen, är leendet maxat. Jag berömmer dem och säger att de har varit riktigt, riktigt duktiga som jobbat på så bra. Den ena killen som varit iväg en stund på förmiddagen berättar stolt i samma veva att han vill ha två stjärnor till. Jag frågar varför och han svarar snabbt: ”Jag har redovisat två steg idag!”. Det riktigt syntes hur stolt han var och jag fortsatte mitt klistrande i de duktiga killarnas loggböcker.

När jag säger att jag kommer tillbaka på torsdag igen (jag jobbar varje torsdag under sista terminen i årskurs 3) kollar de frågande på mig: ”Vadå, kommer inte du imorgon?”. Jag ler och förklarar att jag själv tyvärr också måste gå i skolan, och berömmer dem en sista gång innan jag traskar hemåt. Underbara elever. Grabbarna grus som behövde testa mitt tålamod sjuttioelva gånger under första dagen, för att under andra dagen inse att jag sa ifrån om de snackade skit, men gav med mig och gjorde det kul och bra för dem om de gjorde vad de skulle.

Mina vänner – det är det här som gör att jag ibland funderar på att plugga till lärare och nu älskar att min gamla rektor gett mig chansen och möjligheten att extraknäcka som allmänlärare/bibliotekarie/handledare och som kidsens kompis. Det här.”

 

Detta skrev jag den 14 april 2012. På torsdag är min första dag på min fasta tjänst som resurslärare. Drömmar blir sanna och det är det som gör livet så kul att leva.

Jag ska tillbaka till Kunskapsskolan. Nu som lärare.

I onsdags blev det klart. Om mindre än två veckor blir jag en del av lärarkåren och börjar jobba som resurslärare för årskurs 6-9 på Kunskapsskolan i Nacka. Jag är så glad att jag knappt kan sitta still i skrivandets stund. En dröm har nämligen blivit uppfylld – igen.

Lagom till att jag firar ett år på SAFE väljer jag att avsluta min heltidstjänst som VD- och marknadsassistent för nya utmaningar. Enorma utmaningar. Det var ute på Djurönäset under utbildningen i Kommunikologi jag insåg att det var dags. Jag började fundera på vad jag ville uppnå med mitt jobb – vilket tillstånd jag ville hamna i genom mitt arbete.

Jag insåg att min stora passion för Kommunikologi och allt jag lärt mig hittills inte kan praktiseras, övas och spridas på det sätt jag vill genom den tjänst jag har nu. Jag vill berätta för varenda barn och ungdom om de saker jag lärt mig; saker som skulle gjort mig mindre vilsen och orolig när jag gick i skolan. Saker som skulle fått skoltiden att bli ännu roligare och galet mycket enklare.

Processen från att jag bestämde mig för att jag ville byta jobb, till att jag tog i hand och välkomnades av rektorn var nästan oförskämt snabb. Jag skickade ett sms till min förra spansklärare jag hade i 6:an på Kunskapsskolan, Karin, och frågade om det fanns någon chans i världen att få börja jobba lite hos dem. Tänkte att jag kanske kunde få in en fot någon eftermiddag eller så. Svaret var för bra för att vara sant. Skolan sökte nämligen tre nya resurslärare till hösten och några dagar senare hade jag mejlat mitt CV, blivit kallad till intervju och fått besked att jag får börja jobba 70% med start redan 21 augusti. När kidsen återvänder efter sommarlov, du vet!

Året på SAFE har varit det mest lärorika jag någonsin upplevt i yrkesväg. Jag har lärt mig program, system, förhållningssätt och tankesätt som alltid kommer vara en stor fördel för mig. Jag har fått vänner för livet och jag har skrattat varenda dag. Lyckligt lottad som jag är, möjliggör min 70%-tjänst att jag kan fortsätta jobba på SAFE. Från och med början av september kommer jag jobba med vissa system och ha ett övergripande nordiskt ansvar för marknadsföringen á 25% på timmar. Jag har med andra ord fått bästa tänkbara lösning och anställning utifrån den intention jag har nu.

Tack SAFE och alla kollegor för det här galna året. Ni har gett mig så ofantligt mycket och format mig till den Linn som nu tar klivet in i en ny bransch och ett nytt team. Team Kunskapsskolan Nacka.

TWA kunskapsskolan

Gästbloggande med Elin Bjärkse

Jag har bett några kompisar beskriva mig lite kort för att kunna ha deras texter under fliken ”Vem sjutton är Linn Larsson?” och för några veckor sedan fick jag Elins text. Och egentligen borde jag inte förvånad eftersom Elin alltid varit en stjärna på att fatta sig långt, men först satt jag helt häpen över längden, för att sedan börja gråta för allt det fina hon skrivit. Jag kände mig tvungen att dela texten med er för att ni ska få ta del av Elins underbara sätt att svamla men ändå komma fram till vad hon vill säga. Och så för att få vara lite stolt över allt boostande såklart.

Tack Elin. Du är en fantastisk människa som borde ha en bok skriven om enbart dig.

—————————————————————————————————————————–

Vem 17 är Linn Larsson?

Har ett svagt minne av att jag för sisodär ett par år sedan gick med gummistövlar och regnjacka till skolan, Kunskapsgymnasiet i Norrköping. Det svåraste jag vet är när på året jag pysslat med saker och ting, där av har jag inte minne till när jag träffade Linn för första gången. Men vad jag hade på mig kommer jag ihåg för jädrar i havet vad det regnade den dagen, vi skulle göra något med klassen dagen där på, spela volleyboll i kanske folkparken. Du sa dig inte hitta vägen var på jag utbrast: ”Tjena Linn, jag heter Elpan och jag haffar dig nu, här har du mitt nummer ring om du går vilse, jag möter dig!”. Hon såg ju schysst och välvårdad ut tänkte jag.

Jag har aldrig varit rädd för nya människor, tvärtom. Någon som inte heller har något hyffs vad det gäller den saken är Linn. Hon är modig.  Hyffs har hon föresten, fel av mig, men hon söker kontakt utåt och det finns människor som kan tycka det är ohyffsat. Det sägs att vi mäniskor är flockdjur och vad jag lärt mig där jag kommer ifrån så lyckas den bäst som har flest kontakter/vänner i flocken. Det handlar inte om att vara bästa vän med allt och alla, bara att få in en fot lite här och var. Jag låter mig minnas att det fanns en professor i medicinsk sociologi vid namn Aaron Antonovsky, mannen myntade begreppet KASAM (som betyder: känsla av sammanhang), med det menar han just det; ska en mänsklig individ vara lycklig och ha en god hälsa så krävs det att individen känner en känsla av sammanhang. Det gör Linn. Linn är lycklig och har en god hälsa dels för att hon är väldigt duktig på att sätta sig själv i ett sammanhang, att själv sätta sig i positioner där man känner sig värdefull och behövd. Det är en konst hon behärskar.  Klart det svajar till ibland vad det gäller hälsan, som på peace & love en redigt berusad sommar, men hon kommer alltid tillbaka till stabilo själv. Alltid.

Du höll ett spinningpass, skrev en bok, kliade mig på armarna och sen tog vi studenten. Vi sprang ut tillsammans, sen skiljdes många inklusive våra stunder åts ett bra tag. Du ordnade lite avund hos mig med dina soliga bilder från stället du jobbade på, likaså nu när du glassar med glassiga bilder. Så i vintras sågs vi en stund och åt frukost, det hade gått en lång lång tid och ändå var det som en vanlig dag på kunskap när vi sågs. Kramen, skratten, tryggheten och flowet snacket som bara rullade på. Man skulle kunna uttrycka det som att det kemiskt stämmer mellan oss, hade jag aldrig varit kär på riktigt skulle jag nog kunnat tro att jag var kär i dig, men så bra/illa är det inte. Obehagligt skrivet kanske, men ändå.  Kärleken överlåter jag till någon annan och det ska vara en riktig guldklump som får nyckeln till ditt hjärta, absolut ingen annan.

Linn är bra på att köra bil, men ingen större stjärna på att laga mat men kan man köra bil till BK är ju det inga som helst problem någon gång. Rida kan hon också, hästtjejen. Även om det på den fronten är svårt att bli fullärd, som på många andra fronter. Det har hon, Linn fattat, att överallt finns det något att lära. Havet är djupt så att säga.

För mig är Linnsan någon som alltid kommer finnas där, som ett syskon fast ändå inte. Jag kommer alltid vara nyfiken på vad hon gör och på vad hennes barn ska heta, det kommer jag vara med många av mina vänner men jag är lite säkrare på att hon kommer finnas kvar i kontaktboken för en lång lång tid.

Det är förjädra soft att hänga med dig, men du är lite för bra på att stryka på armen så när vi ska se på film somnar jag bara, men inte ens för det blir du tjurig. Din glada jävel! Fäller en tår för vänskapen, tack för mig.

/Elin

Testa kan man ju alltid

Testa kan man ju alltid.

Tanken var varken att söka eller börja plugga denna höst men eftersom min förra rektor Marcus och lärare Pia – som båda två har ofattbar inverkan hos mig – tyckte det, så sökte jag. Sen om jag kommer in, det är en annan femma. Men enligt Mackan går det mesta på bara viljan. Så atte. Vi får se vad som händer med denna höst.

Piggast i stan

20130406-063939.jpg

Dags att studsa upp ur sängen nurå. Högskoleprovet i hundra jävla timmar och sen jobbkväll. Är inte helt nöjd med denna planering av dagen.

Ångest

Gör det där jag alltid sagt att jag skulle slippa göra: Pluggar inför högskoleprov. Matten gick åt helvete, svenskan hundra snäpp bättre.

Gör det där jag alltid sagt att jag skulle slippa göra: Pluggar inför högskoleprov. Matten gick åt helvete, svenskan hundra snäpp bättre. Önskar man fick välja om man ville skriva högkoleprovet i svenska, matte eller engelska. Ja, gissa själva vilket ämne jag skulle välja då. SVENSKA, tack.