Kategori: Skola

Hjärnans behov

Jag är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan. Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta. Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant. Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan.

Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta.

Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant.

Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Smajlet själv

Sovmorgon, sol, sega ben på löptur och SEMESTER ligger bakom det här smajlet.

Sovmorgon, sol, sega ben på löptur och SEMESTER ligger bakom det här smajlet.

Nu ska jag snart cykla till mamma och hjälpa till inför morgondagens studentfirande. Lillasyrran har visst blivit stor och springer om några timmar ut från skolan jag en gång i tiden gick på. Jag kommer vara så stolt, herregud. Men först: pusskalas med killen jag nu inte bara är tillsammans med utan också sambo. Har visst också gått och blivit stor/vuxen.

VI GJORDE DET!

VI GJORDE DET! Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket - både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket – både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Vår

Inte jättetrist att närvara på dagens idrottslektion.

Det märks att vi börjar närma oss sommarlov och paus i plugghetsen. Elever är stirriga, lärare har fått stubinen av tålamod förkortad. Samtidigt brister både elever och lärare ut i asgarv åt det allra minsta, mest bara för att det är enklare än att vara så förbaskat seriös allt jämnt. Nu är det bara fram till nästa onsdag kvar, sen tackar vi för den här terminen och tar lite ledigt. Kom igen, vi orkar.

Engelskaplugg och basket

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: "Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.". Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: ”Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.”. Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

Nostalgitrippen

Under mina fyra år som elev på Kunskapsskolan hade vi lyxen att få åka till Småland och lilla Gamleby. Där hade vi en vecka tillsammans med årskursen, lärarna och de olika praktisk estetiska ämnena; slöjd, hemkunskap, idrott och teknik eller liknande.

Framme i nostalgins lilla by: Gamleby. Denna gång som lärare istället för vilsen högstadiebrutta. Firar det hela med regnig och grisig löpning längs havet. Go måndag ändå!

Förra veckan var det vår årskurs tur att åka ner och min tur att återvända. Snacka om nostalgitripp! Allt var så gott som likadant såhär sex år senare och harmonin densamma. En himla lyx att kunna sticka ut på ett träningspass mellan lektionerna, dricka kaffe titt som tätt, snicksnacka med kollegor och lira pingis med eleverna.

Att stället ska stängas och ersättas med undervisning på hemskolorna gör att framtida elever går miste om några fantastiska dagar. Lyllos mig som både fått vara där som vilsen högstadiebrutta och lärare. Det charmigaste av två världar för några dagar.

Två långa minuter

Några av våra 8:or håller på med att skriva sina noveller och nostalgisk som jag är gick jag in i Dropboxen. Där fann jag min gamla novell jag skrev under min tid på Kunskapsskolan. Minns inte vad jag fick för respons av lärarna på den, men minns mycket väl att jag då var så oerhört nöjd med cirkeldispositionen av texten, haha. Fint det där med text hur mycket minnen som hänger med på köpet när man läser de på nytt.

Skriven: 2008-10-14.

—————————————————————————————————————————————-

Två långa minuter

Det ekar i huvudet. Aj, måste han ta i så när han blåser i visselpipan? Hur hamnade jag här? Varför verkar alla så upprörda? Har ingen märkt att jag ligger här? 
Det är många tankar som far genom huvudet på Martin när han ligger där helt ensam men ändå mitt i smeten bland alla andra lagkamrater, motspelare och domare. Han förstår inte vad det är som pågår.

Det är mycket kraft som krävs för att han ska kunna lyfta på huvudet och kunna se vad det är som händer. Han har många frågor han vill få svar på. Däribland finns det en fråga om varför han känner sig som han gör. Han känner sig bokstavligen talat död. Egentligen är frågan dum, det vet han själv om. För det är bara han som har svaret på den. 
Det måste vara drogerna.

Han mindes så väl hur han pratat med en man utanför ICA en kväll då han skulle handla mat. Mannen hade öppnat bakluckan på bilen, tagit fram små genomskinliga påsar och gett dem till honom. I utbyte fick mannen 300 kronor. Tanken var att bara prova lite, även fast det var så dyrt. Han hade inte tänk att bli påverkad på riktigt. Han skulle ju bli proffs, det hade pappa bestämt.

Det kändes som igår, den där regniga söndagskvällen när han kom hem från sin fotbollsträning. Hans pappa hade bett honom att sätta sig ner i soffan för han ville berätta om ett telefonsamtal han haft under dagen. Han hade ringt en professionell tränare och pratat med honom om Martins fotbollskarriär. Pappa började med att förklara hur trött han var på att Martin var en av de sämsta i laget. Han ville att se Martin bli proffs. Han ville se honom spela i någon av de större klubbarna utomlands. Och så skulle det bli. Den professionella tränaren hade fått sitt uppdrag och pappa hade bestämt sig. Det var det ingen idé att yttra varken några egna tankar och känslor.

Men det hela blev för mycket. Träningar jämt och ständigt, ofta flera pass per dag. De var långa och innehöll allt som krävdes för att göra succé inom fotbollen; styrka, snabbhet, kondition, löpteknik och teknik med boll. Till en början kändes det kul – han märke ju resultat av det hårda slitet. Han koncentrerade sig bara på fotbollen, det var hans allt. Skola och vänner hade han inte speciellt mycket tid för, det kom i andra hand. Folk omkring honom påstod att hans pappa och tränare pressade honom och att det var för mycket för en kille i hans ålder även om han snart skulle fylla 18 år. Men Martin förnekade. Detta var hans livsstil.

En dag var det som allt hann i kapp honom. Han började inse vad som hände med honom. Han var inte Martin längre. Han var en kille som tränade hårt och inte hade något att leva för förutom fotbollen. Det var en otäck känsla som han bar på. Han visste inte vad han skulle ta sig till och drogerna kom in i bilden lika självklart som fotbollen några år tidigare.

En lätt knuff. Jag rycker till och vaknar upp från min kollaps. Det är lite tystare runt om nu. Efter en stunds kämpande får jag upp ögat. Med en suddig bild framför mig kan jag tyda att det är en kille som sitter på huk och tittar på mig. 
”Hur är det Martin? Är det lugnt?” frågar han.
 Jag får inte fram något tydligt svar utan nickar bara lite lätt med mitt ömma huvud.

Medan två män bär ut mig på bår från stadion kan jag höra publiken klappa i takt. Även om jag inte kan få upp mina ögon kan jag ändå känna ett medlidande. Ett medlidande jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Kanske det medlidande jag skulle behövt för att inte hamna där jag är idag. Det är svårt att veta. Även om jag med största säkerhet just varit med om de två längsta minuterna i mitt liv.

En bra lärare väcker våra förväntningar på oss själva

Det var en gång en klok människa som sa –
”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

Idag ska jag berätta för er om en av de viktigaste inspirationskällorna i mitt liv. Om en person som jag har haft lyckan att lära av under fyra år och som har format mig till den jag är idag. Om den kvinna som väckte mina förväntningar på mig själv – nämligen Pia Nilsson.

När jag började på Kunskapsskolan var svenska ett ämne likt alla andra. Ingen större utmaning och mer en sak jag gjorde bara för att. Jag förstod aldrig poängen – jag pratade ju svenska så varför skulle jag då plugga? Inspirationen fanns helt enkelt inte där, men ändå presterade jag det jag skulle för att göra mig, föräldrarna och lärarna nöjda.

Första gången jag hörde talas om Pia var under de första dagarna i 6:an. De äldre eleverna berättade att hon var en lärare jag skulle passa mig för. Hennes humör var inte att leka med och tålamodet var enligt dem kortare än kortast. Ja, de sa till och med att hon var farlig. Utan att reflektera något mer över vad de sagt, lät jag bli att ta hjälp av Pia och vände mig istället till de andra lärarna.

Jag minns hur jag gick in i klassrummet någon gång i 7:an. När jag väl kommit in och stängt dörren bakom mig, insåg jag att det bara var Pia i rummet när jag egentligen hade hoppats att det skulle vara någon annan lärare där. Nervöst satte jag mig och berättade att jag skrivit klart min text och undrade om hon kunde läsa det jag skrivit. Efter en stunds tystnad tittade hon upp, log sitt bredaste leende och med de blåa ögonen strålande mot mig utbrast hon: ”Men det här är ju jättebra Linn!”.

Åren gick och jag började med tiden inse att Pia inte alls var farlig. Förmodligen hade eleverna som skrämt upp mig, själva valt att göra sig osams med henne, för så som de beskrev henne var hon minsann inte mot mig. Jag skulle snarare säga att hon var en av de snällaste lärarna på skolan.

Men hon var inte bara snäll. Hon var envis också. Hon lärde mig att allt är möjligt så länge jag höll mig till min plan. Undermedvetet bar jag därför med mig att – om Pia sa att jag klarade av det – så klarade jag av det. För Pia har vi aldrig varit elever – för henne var vi barn, hennes barn. Hon kunde alla 356 barns för- och efternamn och såg på oss med helt andra ögon än de andra lärarna.

Det var Pias försäkran i hennes sätt att säga: ”Du fixar det, det är jag inte det minsta orolig för!” som gjorde att jag vågade ta steget upp i gruppen i svenska för 9:orna när jag själv gick i 8:an. Det var Pias engagemang som fick mig att gå från att vara oinspirerad och ovetande om svenska språkets värld, till att älska ämnet så mycket att jag skrivit en egen bok, och själv funderat på att studera till lärare.

Min skolgång blev starten till en relation mellan elev och lärare – som är så mycket mer än bara en lärare. Pia kom från den här dagen att bli min livboj vid översvämning av plugg och mitt bollplank vid kaos av måsten att uppfylla. Hon är min handledare i livet, som alltid finns där när jag behövt henne. Och allt hon har lärt mig kommer jag att ta med mig livet ut, och det är värt så himla mycket i mina ögon.

”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

______________________________________________________________________________________

Det du just läst var det hyllningstal jag skrev och höll som avslutning i kursen Svenska C på gymnasiet. På min studentmottagning höll jag talet på nytt; denna gång med Pia med i publiken. Det var stort och väldigt speciellt.

7386062116_8cdfe4a9cd_o 7386078302_ea68f2391a_o

Tack för du trodde på mig Pia.

 

Mina kids är bästa födelsedagspresenten

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort – jag följde efter henne.

När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga ”ja må hon leva” ståendes på borden. Tillsammans hade de dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter. Mina kids. De är bäst.

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort - jag följde efter henne.När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga "ja må hon leva" ståendes på borden. Tillsammans hade dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter.Mina kids. De är bäst.

Efter jobbet åkte jag och mötte upp Lisa för en kväll på Sturebadet. Drack kaffe och konstaterade att fasen, vi har tagit oss långt. För att citera Lisa:

Alltså, jag ringde dig straxt efter 06 då vi glatt pratar under tiden vi fixar oss för att åka till våra heltidsjobb. Därefter möts vi upp och dricker en cappuccino under tiden vi väntar in att gå till spat för en kvalitetskväll. Det är fasen inte alla 22-åringar som har möjligheten att göra. Och det ska vi påminna oss om.

Och Lisa har rätt. Att vi dessutom avslutade kvällen genom att äta god mat och dryck på Tacobar fick bli pricken över i:et innan jag somnade gott som nybliven 22-åring.

Reblogg – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften

Eftersom jag vet att flera av kidsen på skolan som jag jobbar på numera läser bloggen efter att de sett bloggadressen i min bok, tänkte jag plocka fram ett kärt gammalt inlägg i strålkastarljuset.

 

Jag vill att du läser det här. Du behöver den här texten nu mer än någon annan gång. Det var när jag var lika gammal som du är nu, som jag tyckte det där med alkohol var som jävligast. Det var då jag tyckte kompisarna var som jävligast med deras tjat. Det var då jag tyckte mamma och pappa var som jävligast med deras envishet.

Kanske är du den som ännu inte har smakat och känner pressen från andra. Dig hoppas jag peppa att fortsätta stå på dig. Du gör rätt.

Kanske är du den som valt att dricka innan du egentligen får och glatt uppmuntrar, eller rent av tjatar på, den nyktre kompisen att smaka. Dig hoppas jag få uppmärksam på hur mycket dina ord påverkar. Använd dem till att peppa kompisen att stå på sig i sitt val istället. Du tar dina beslut, men låt kompisen vara.

Här hittar du texten – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften. Skriven 5 dagar efter min 18 årsdag, 2 februari 2011. Det är den mest lästa texten jag någonsin skrivit under 7 år. Den är värd dina minuter. I promise.

4868_1050906805088_1598304476_121449_4643742_n

Jag, Douglas och Emelie på skolbalen i 9:an.

9320_132217364225_724649225_2689392_7053940_n

Hela 9 blå (förr i tiden hette basgrupperna färger förstår ni) på skolavslutningen.

9320_132217369225_724649225_2689393_4596667_n

Och så Teddan och jag. Min bästa vän sedan urminnes tider aka dagistiden som nu bor i Götet och lirar hockey. Vissa av era vänner kommer ni aldrig bryta kontakten med, den saken är säker.