Kategori: Resurslärare

Jag började som vikarie på min förra högstadieskola Kunskapsskolan parallellt med mina gymnasiestudier. Sedan augusti 2014 är jag fast anställd på Kunskapsskolan i Nacka som resurslärare där huvuduppgiften är att vara tryggheten för några elever på skolan. Just nu har jag även förmånen att vara handledare (mentor) till 8:a med 19 elever. Dagarna ser aldrig likadana ut och eleverna är mina största idoler.

Gud pinkade på sig och jag möblerade om

Ska vi snacka ordspråk så var det sannerligen inte någon dans på rosor att hoppa av tunnelbanan och knalla direkt till gymmet istället för att krypa ner under duntäcket innan klockan ens slagit 17.00. Gud pinkade på sig och gick helt bananas. Plötsligt var det både regn, snöregn och slask. Ett litet moment då jag fann den totala förståelsen för de som säger upp livet i Sverige och flyttar till klarblått hav och vita stränder. Är människan verkligen skapt för att ta sig igenom väderlekar som dessa? Jag vägrar svara ja på den frågan.

Men till gymmet kom jag i alla fall. Och eftersom jag numera känner mig lite smått paralyserad på egna ben i gymmet efter att jag börjat träna med PT, hamnade jag på löpbandet, vilket jag även gjorde igår. På löpbandet kan jag göra min grej. Joggar igång flåset och höjer sedan hastigheten till intervallnivå och stegrar minut för minut. Igår avslutade jag de sista två intervallerna på 17.0 tempo. Där kan vi snacka om att koncentrationen var på topp. Såg alla Youtube-klipp framför mig där flåsande låtsassprinters trillar pladask och får sig en ansiktsbehandling utan dess like av bandets sträva yta. Men jag klarade det. Jag höll mig uppe.

(null)

(null)

Jobbdagen då? Jo, eftersom jag inte kan göra speciellt mycket vettigt i textväg förrän mot eftermiddagen, spenderade jag förmiddagen åt att springa omkring i skolan och städa och möblera. Lov betyder att det är dags att byta klassrum, vilket betyder möblering och nya platser för kidsen. Mitt planeringshjärta bultar i hundranittio och lugnet som infann sig när jag fick rensa gamla papper var fabulöst. Jag ÄLSKAR att pyssla, dona och städa. Nu ska jag bara finna en man som älskar att laga mat så är hustrupaketet komplett. Eller något.

Tvättstuga imorgon. Geni.

8-17 och idiotin att inte få nyttja sina bästa timmar

Sovmorgon som innebär att jag får vakna av mig själv är guds gåva till morgontrötta som jag. Att ha ett jobb som numera innebär att jag alltid måste upp innan klockan visar 06.00 och gå hem vid 17-tiden under vardagarna är på riktigt något jag kämpar mig igenom. Jag gillar inte att det är någon högre instans som tycker sig veta bättre när jag presterar som bäst på jobbet och därmed bestämmer att jag ska jobba 08-17.

Självklart måste jag jobba under de tider när eleverna går i skolan. Men vem säger att elever måste börja skolan redan strax efter 08? Varför kan de inte börja strax efter 09, närmare 10? Vi vet att människan är som tröttast under tonåren då hormonerna leker världskrig och vi vet att hjärnan behöver vara pigg och alert för att ta till sig information på bästa sätt. Varför envisas vi ändå med att skolan ska börja tidigt? Fine, samhället är uppbyggt si och så, men är det omöjligt att förändra? Jag menar, vissa gymnasieskolor innebär att du börjar första lektion sent vissa dagar. Varför kan inte det fungera på grundskolan?

För jag själv presterar nämligen som allra bäst efter lunch. Under förmiddagen kan jag göra jobb och uppgifter som inte kräver att jag ska vara kreativ. När jag själv gick i skolan kunde det innebära att jag med fördel kunde plugga med matte eller öva in glosor innan lunch. Att sätta igång och skriva på en novell var waste of time; jag hade inte det fokuset då. Däremot på eftermiddagen, gärna när jag satt kvar i skolan efter sista lektionen eller hemma på kvällen, DÅ kom orden till mig och de allra bästa texterna skrevs.

Och så är det än idag. När jag jobbade heltid på SAFE hade jag förmånen att välja mina egna arbetstider då jag inte hade möten inbokade. Det gjorde att jag sällan var på plats innan klockan var 09. Att vara där innan var onödigt, jag fick ändå inget gjort. Vid 15/16-tiden var jag däremot som hetast. Då började kollegorna plocka ihop för att åka hem, hämta barn på dagis och laga mat till familjen. Jag själv plöjde på utav bara den och lämnade kontoret närmare 21-tiden.

Likaså är det idag när jag jobbar på skolan. Då jobbar jag 8-17 ish varje dag PLUS att jag plöjer av en, två eller tre timmar på effektivt jobb med mejl till föräldrar, kreativt planerande för samlingar eller övningar som kan göra att kidsen får det bättre i basgruppen och tillsammans med varandra. Jag lägger alltså många timmar av min fritid på att jobba eftersom det är timmar då jag jobbar som bäst. Självklart, ingen tvingar mig. Men jag älskar mitt jobb och jag bryr mig något ofantligt mycket om att göra ett bra jobb för mina elevers, mina kollegors och min egen skull. För mig vore det idioti att inte nyttja de timmar jag faktiskt presterar som bäst.

Det jag menar är att vi alla är så olika i hur och när vi gör vårt bästa på jobbet. Och för mig är det orimligt att någon högre instans då kan gå in och avgöra när och hur det bästa sättet är att arbeta för alla, när vi alla är helt olika.

Skrivet fort som fasen med denna låt på högsta volym. Nu första PT-passet på evigheter. Lördagslycka. Tjing!

Två långa minuter

Några av våra 8:or håller på med att skriva sina noveller och nostalgisk som jag är gick jag in i Dropboxen. Där fann jag min gamla novell jag skrev under min tid på Kunskapsskolan. Minns inte vad jag fick för respons av lärarna på den, men minns mycket väl att jag då var så oerhört nöjd med cirkeldispositionen av texten, haha. Fint det där med text hur mycket minnen som hänger med på köpet när man läser de på nytt.

Skriven: 2008-10-14.

—————————————————————————————————————————————-

Två långa minuter

Det ekar i huvudet. Aj, måste han ta i så när han blåser i visselpipan? Hur hamnade jag här? Varför verkar alla så upprörda? Har ingen märkt att jag ligger här? 
Det är många tankar som far genom huvudet på Martin när han ligger där helt ensam men ändå mitt i smeten bland alla andra lagkamrater, motspelare och domare. Han förstår inte vad det är som pågår.

Det är mycket kraft som krävs för att han ska kunna lyfta på huvudet och kunna se vad det är som händer. Han har många frågor han vill få svar på. Däribland finns det en fråga om varför han känner sig som han gör. Han känner sig bokstavligen talat död. Egentligen är frågan dum, det vet han själv om. För det är bara han som har svaret på den. 
Det måste vara drogerna.

Han mindes så väl hur han pratat med en man utanför ICA en kväll då han skulle handla mat. Mannen hade öppnat bakluckan på bilen, tagit fram små genomskinliga påsar och gett dem till honom. I utbyte fick mannen 300 kronor. Tanken var att bara prova lite, även fast det var så dyrt. Han hade inte tänk att bli påverkad på riktigt. Han skulle ju bli proffs, det hade pappa bestämt.

Det kändes som igår, den där regniga söndagskvällen när han kom hem från sin fotbollsträning. Hans pappa hade bett honom att sätta sig ner i soffan för han ville berätta om ett telefonsamtal han haft under dagen. Han hade ringt en professionell tränare och pratat med honom om Martins fotbollskarriär. Pappa började med att förklara hur trött han var på att Martin var en av de sämsta i laget. Han ville att se Martin bli proffs. Han ville se honom spela i någon av de större klubbarna utomlands. Och så skulle det bli. Den professionella tränaren hade fått sitt uppdrag och pappa hade bestämt sig. Det var det ingen idé att yttra varken några egna tankar och känslor.

Men det hela blev för mycket. Träningar jämt och ständigt, ofta flera pass per dag. De var långa och innehöll allt som krävdes för att göra succé inom fotbollen; styrka, snabbhet, kondition, löpteknik och teknik med boll. Till en början kändes det kul – han märke ju resultat av det hårda slitet. Han koncentrerade sig bara på fotbollen, det var hans allt. Skola och vänner hade han inte speciellt mycket tid för, det kom i andra hand. Folk omkring honom påstod att hans pappa och tränare pressade honom och att det var för mycket för en kille i hans ålder även om han snart skulle fylla 18 år. Men Martin förnekade. Detta var hans livsstil.

En dag var det som allt hann i kapp honom. Han började inse vad som hände med honom. Han var inte Martin längre. Han var en kille som tränade hårt och inte hade något att leva för förutom fotbollen. Det var en otäck känsla som han bar på. Han visste inte vad han skulle ta sig till och drogerna kom in i bilden lika självklart som fotbollen några år tidigare.

En lätt knuff. Jag rycker till och vaknar upp från min kollaps. Det är lite tystare runt om nu. Efter en stunds kämpande får jag upp ögat. Med en suddig bild framför mig kan jag tyda att det är en kille som sitter på huk och tittar på mig. 
”Hur är det Martin? Är det lugnt?” frågar han.
 Jag får inte fram något tydligt svar utan nickar bara lite lätt med mitt ömma huvud.

Medan två män bär ut mig på bår från stadion kan jag höra publiken klappa i takt. Även om jag inte kan få upp mina ögon kan jag ändå känna ett medlidande. Ett medlidande jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Kanske det medlidande jag skulle behövt för att inte hamna där jag är idag. Det är svårt att veta. Även om jag med största säkerhet just varit med om de två längsta minuterna i mitt liv.

Mina kids är bästa födelsedagspresenten

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort – jag följde efter henne.

När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga ”ja må hon leva” ståendes på borden. Tillsammans hade de dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter. Mina kids. De är bäst.

Vid 13.50 varje dag har vi vad vi på Kunskapsskolan kallar återsamling med basgruppen. Det vill säga: min klass och jag träffas och stämmer av hur dagen varit. Idag möttes jag av en av mina elever i korridoren som insisterade att jag skulle läsa hennes krönika innan återsamlingen och att vi skulle gå till höger i korridorens slut, inte genvägen till vänster. Sagt och gjort - jag följde efter henne.När jag kommer till dörröppningen hör jag hela basgruppen ta ton och sjunga "ja må hon leva" ståendes på borden. Tillsammans hade dukat upp kladdkaka, tänt ljus, skrivit tavlan och köpt presenter.Mina kids. De är bäst.

Efter jobbet åkte jag och mötte upp Lisa för en kväll på Sturebadet. Drack kaffe och konstaterade att fasen, vi har tagit oss långt. För att citera Lisa:

Alltså, jag ringde dig straxt efter 06 då vi glatt pratar under tiden vi fixar oss för att åka till våra heltidsjobb. Därefter möts vi upp och dricker en cappuccino under tiden vi väntar in att gå till spat för en kvalitetskväll. Det är fasen inte alla 22-åringar som har möjligheten att göra. Och det ska vi påminna oss om.

Och Lisa har rätt. Att vi dessutom avslutade kvällen genom att äta god mat och dryck på Tacobar fick bli pricken över i:et innan jag somnade gott som nybliven 22-åring.