Kategori: Resurslärare

Jag började som vikarie på min förra högstadieskola Kunskapsskolan parallellt med mina gymnasiestudier. Sedan augusti 2014 är jag fast anställd på Kunskapsskolan i Nacka som resurslärare där huvuduppgiften är att vara tryggheten för några elever på skolan. Just nu har jag även förmånen att vara handledare (mentor) till 8:a med 19 elever. Dagarna ser aldrig likadana ut och eleverna är mina största idoler.

Hjärnans behov

Jag är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan. Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta. Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant. Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan.

Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta.

Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant.

Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

VI GJORDE DET!

VI GJORDE DET! Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket - både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket – både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Vår

Inte jättetrist att närvara på dagens idrottslektion.

Det märks att vi börjar närma oss sommarlov och paus i plugghetsen. Elever är stirriga, lärare har fått stubinen av tålamod förkortad. Samtidigt brister både elever och lärare ut i asgarv åt det allra minsta, mest bara för att det är enklare än att vara så förbaskat seriös allt jämnt. Nu är det bara fram till nästa onsdag kvar, sen tackar vi för den här terminen och tar lite ledigt. Kom igen, vi orkar.

Engelskaplugg och basket

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: "Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.". Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: ”Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.”. Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

Nostalgitrippen

Under mina fyra år som elev på Kunskapsskolan hade vi lyxen att få åka till Småland och lilla Gamleby. Där hade vi en vecka tillsammans med årskursen, lärarna och de olika praktisk estetiska ämnena; slöjd, hemkunskap, idrott och teknik eller liknande.

Framme i nostalgins lilla by: Gamleby. Denna gång som lärare istället för vilsen högstadiebrutta. Firar det hela med regnig och grisig löpning längs havet. Go måndag ändå!

Förra veckan var det vår årskurs tur att åka ner och min tur att återvända. Snacka om nostalgitripp! Allt var så gott som likadant såhär sex år senare och harmonin densamma. En himla lyx att kunna sticka ut på ett träningspass mellan lektionerna, dricka kaffe titt som tätt, snicksnacka med kollegor och lira pingis med eleverna.

Att stället ska stängas och ersättas med undervisning på hemskolorna gör att framtida elever går miste om några fantastiska dagar. Lyllos mig som både fått vara där som vilsen högstadiebrutta och lärare. Det charmigaste av två världar för några dagar.

Gud pinkade på sig och jag möblerade om

Ska vi snacka ordspråk så var det sannerligen inte någon dans på rosor att hoppa av tunnelbanan och knalla direkt till gymmet istället för att krypa ner under duntäcket innan klockan ens slagit 17.00. Gud pinkade på sig och gick helt bananas. Plötsligt var det både regn, snöregn och slask. Ett litet moment då jag fann den totala förståelsen för de som säger upp livet i Sverige och flyttar till klarblått hav och vita stränder. Är människan verkligen skapt för att ta sig igenom väderlekar som dessa? Jag vägrar svara ja på den frågan.

Men till gymmet kom jag i alla fall. Och eftersom jag numera känner mig lite smått paralyserad på egna ben i gymmet efter att jag börjat träna med PT, hamnade jag på löpbandet, vilket jag även gjorde igår. På löpbandet kan jag göra min grej. Joggar igång flåset och höjer sedan hastigheten till intervallnivå och stegrar minut för minut. Igår avslutade jag de sista två intervallerna på 17.0 tempo. Där kan vi snacka om att koncentrationen var på topp. Såg alla Youtube-klipp framför mig där flåsande låtsassprinters trillar pladask och får sig en ansiktsbehandling utan dess like av bandets sträva yta. Men jag klarade det. Jag höll mig uppe.

(null)

(null)

Jobbdagen då? Jo, eftersom jag inte kan göra speciellt mycket vettigt i textväg förrän mot eftermiddagen, spenderade jag förmiddagen åt att springa omkring i skolan och städa och möblera. Lov betyder att det är dags att byta klassrum, vilket betyder möblering och nya platser för kidsen. Mitt planeringshjärta bultar i hundranittio och lugnet som infann sig när jag fick rensa gamla papper var fabulöst. Jag ÄLSKAR att pyssla, dona och städa. Nu ska jag bara finna en man som älskar att laga mat så är hustrupaketet komplett. Eller något.

Tvättstuga imorgon. Geni.

8-17 och idiotin att inte få nyttja sina bästa timmar

Sovmorgon som innebär att jag får vakna av mig själv är guds gåva till morgontrötta som jag. Att ha ett jobb som numera innebär att jag alltid måste upp innan klockan visar 06.00 och gå hem vid 17-tiden under vardagarna är på riktigt något jag kämpar mig igenom. Jag gillar inte att det är någon högre instans som tycker sig veta bättre när jag presterar som bäst på jobbet och därmed bestämmer att jag ska jobba 08-17.

Självklart måste jag jobba under de tider när eleverna går i skolan. Men vem säger att elever måste börja skolan redan strax efter 08? Varför kan de inte börja strax efter 09, närmare 10? Vi vet att människan är som tröttast under tonåren då hormonerna leker världskrig och vi vet att hjärnan behöver vara pigg och alert för att ta till sig information på bästa sätt. Varför envisas vi ändå med att skolan ska börja tidigt? Fine, samhället är uppbyggt si och så, men är det omöjligt att förändra? Jag menar, vissa gymnasieskolor innebär att du börjar första lektion sent vissa dagar. Varför kan inte det fungera på grundskolan?

För jag själv presterar nämligen som allra bäst efter lunch. Under förmiddagen kan jag göra jobb och uppgifter som inte kräver att jag ska vara kreativ. När jag själv gick i skolan kunde det innebära att jag med fördel kunde plugga med matte eller öva in glosor innan lunch. Att sätta igång och skriva på en novell var waste of time; jag hade inte det fokuset då. Däremot på eftermiddagen, gärna när jag satt kvar i skolan efter sista lektionen eller hemma på kvällen, DÅ kom orden till mig och de allra bästa texterna skrevs.

Och så är det än idag. När jag jobbade heltid på SAFE hade jag förmånen att välja mina egna arbetstider då jag inte hade möten inbokade. Det gjorde att jag sällan var på plats innan klockan var 09. Att vara där innan var onödigt, jag fick ändå inget gjort. Vid 15/16-tiden var jag däremot som hetast. Då började kollegorna plocka ihop för att åka hem, hämta barn på dagis och laga mat till familjen. Jag själv plöjde på utav bara den och lämnade kontoret närmare 21-tiden.

Likaså är det idag när jag jobbar på skolan. Då jobbar jag 8-17 ish varje dag PLUS att jag plöjer av en, två eller tre timmar på effektivt jobb med mejl till föräldrar, kreativt planerande för samlingar eller övningar som kan göra att kidsen får det bättre i basgruppen och tillsammans med varandra. Jag lägger alltså många timmar av min fritid på att jobba eftersom det är timmar då jag jobbar som bäst. Självklart, ingen tvingar mig. Men jag älskar mitt jobb och jag bryr mig något ofantligt mycket om att göra ett bra jobb för mina elevers, mina kollegors och min egen skull. För mig vore det idioti att inte nyttja de timmar jag faktiskt presterar som bäst.

Det jag menar är att vi alla är så olika i hur och när vi gör vårt bästa på jobbet. Och för mig är det orimligt att någon högre instans då kan gå in och avgöra när och hur det bästa sättet är att arbeta för alla, när vi alla är helt olika.

Skrivet fort som fasen med denna låt på högsta volym. Nu första PT-passet på evigheter. Lördagslycka. Tjing!