Kategori: Kommunikologi

Snart är jag också certifierad Kommunikolog

Ger svar på tal på att Gud gick helt bananas och pinkade på sig idag genom att boka två veckor ute på Djurönäset i sommar. Och som om det inte vore nog: efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog. Det, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

För att dämpa lightångesten som ägde rum när jag satt och jobbade en solig måndag under sportlovsveckan bokade jag två veckor ute på Djurönäset i sommar. Veckorna är utbildningsveckor i Kommunikologi, modul 1 och 3, mitt i varma juni.

Efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog, vilket är en milstolpe jag siktat efter sedan jag var omkring 16 år och min moster och mamma satt och berättade om utbildningen hemma i köket hos oss.

Detta, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

Jag kände mig som en liten vit ruta som skulle bockas i och checkas av

Om jag tidigare i veckan skrev att jag klättrade på väggarna vet jag inte riktigt vad som beskriver nuläget. Feber och rethosta som bara tycks bli värre av vila och ett humör som håller på att koka över framkallat av ett gäng läkare. Läkare stationerade på Sundbybergs vårdcentral Kronan som borde pausa från sin roll som läkare och lära sig mer om kommunikation.

Det här inlägget handlar inte om att vi svenskar inte har förmånen till god vård – det har vi absolut. Det här inlägget skrivs för jag ledsnat på att sjukvården nyttjar sin maktposition gentemot sjuka patienter. Att de kränker människorna som söker sig till dem. Jag vet att sjukvården har det tufft – men det ger dem ingen rätt i världen att behandla människor på det sätt de så ofta gör. Ingen rätt någon jävla stans.

 

kronan_logotyp_72

När jag kom fram till vårdcentralen var jag helt slut av att ha gått och nervös över att kanske behöva göra prover som inkluderade nålar. Jag är 22 år men fortfarande livrädd. Jag är inte tuff när jag besöker sjukhus; jag behöver att någon som är frisk lugnar mig genom ord och handling. Det gjorde inte den här läkaren.

Istället för att se mig i ögonen och faktiskt lyssna på hur jag mådde, skrattade han lite hånfullt efter min reaktion när han stack ner träpinnen i halsen på mig. Han frågade om jag är sjuk annars? och jag dröjde lite med mitt svar eftersom jag inte riktigt förstod; jag är ju sjuk? Han skrattade. Ja, men självklart menar han andra kroniska sjukdomar. Nej – ville jag svara – det är inte självklart eftersom jag inte förstod. Istället log jag nervöst. Han gav mig provet han just kört ner i halsen på mig och satte sig vid datorn och jag frågade hur jag gör för att få ett intyg att jag är sjuk och han svarade kort: Det tar vi sen. Gå till labbet nu.

Och istället för att förklara för mig vad han ville att jag skulle säga till sjuksystern i laboratoriet, förväntade han sig att jag skulle läsa hans tankar och förklara för systern vad hennes uppgift var när jag kom in till henne. Jag förstod självklart inte, och fick en liten utskällning av sjuksystern samtidigt som hon tog fram prover jag såg innehöll nålar. Jag skakade och var rädd. Ändå svalde jag och förklarade att jag är rädd för nålar; något hon säkert inte kunde relatera till eftersom hon jobbar med dem. Hon skrattade och bad om mitt finger. Jag har aldrig känt mig mer som en liten vit ruta som ska bockas i och checkas av som då.

När jag sitter i väntrummet hör jag en manlig läkare idiotförklara en man som knappt talar svenska och som kom försent till sin tid. Mannen undrar om han kan vänta och få bli undersökt om någon kanske inte skulle dyka upp. Läkaren säger att det nästan aldrig händer, förutom mannen själv som just kommit försent, och att han får gå hem och ringa och boka en ny tid imorgon. Jag ser hur ledsen mannen blir; hur maktlös han känner sig. Han är en ruta som slapp bockas i och checkas av. Den kunde strykas.

En kvinnlig läkare kommer ut med ett ansiktsuttryck jag tolkar som stressat och irriterat. Han säger något i stil med ”jag har blivit dubbelbokad så jag får börja med dig och ni får fortsätta vänta” till den unga tjejen som haltat runt i rummet, samtidigt som hon pekar på mamman med den lilla pojken. Läkaren vänder sig snabbt och börjar gå mot sitt rum när mamman frågar hur länge de ska vänta ungefär? Läkaren möter min blick och jag ser hur hon väljer att ignorera frågan samtidigt som hon svänger runt hörnet.

Efter en stund hör jag mitt namn sägas av samma röst som nyss hånskrattat åt mig: Linn! Jag går in i rummet, stänger dörren försiktigt och sätter mig i stolen. Känner hur febern gör mig kraftlös. Han sitter tyst och stirrar på datorskärmen. Efter en stund säger han: Det syns ingenting på något av proverna, du har bara en vanlig förkylning. Jag undrar varför han känner att han måste förminska mig och mina symtom genom att betona ordet bara men säger istället ”okej” så tyst att det knappt hörs. Jag ska inte vara i vägen när han snart ska få bocka i och checka av min ruta sekunden jag lämnar rummet.

Jag sitter tyst för att invänta något slags avslut på konversationen men inser efter en stund att han varit klar sedan han sa ”så”. Jag tar papperna, säger tack och reser mig från stolen. När jag ska stänga dörren efter mig kan jag inte låta bli. Jag smäller igen dörren, passerar entrén och lämnar platsen i ilska. Jag trodde de skulle lugna mig.

Jag trodde sjukvården skulle låta mig få vara den energilösa och sjuka. Istället är det enda jag vill göra att berätta om Patch Adams (och låta dem se filmen Patch Adams) och anmäla dem till utbildning i Kommunikologi. De sitter på sina stolar och förstår inte hur många människor de skrämmer och lurar till att det är deras rätt att få behandla patienter på det här sättet. Att de får de energilösa och sjuka att tro att de bara förtjänar den här sortens bemötande. Det är fel på så många sätt och jag tänker inte bara låta det hända genom att sitta i väntrummet och se på.

patch-adams-robin-williamsBildkälla

Studier i Kommunikologi någonstans ute i norska skogen

En vecka i de norska skogarna tillsammans med andra goa lirare som studerar Kommunikologi kan vara bästa starten på ett nytt år.

En vecka i de norska skogarna tillsammans med andra goa lirare som studerar Kommunikologi kan vara bästa starten på ett nytt år. Jag och moster bodde i stugan till vänster, vars namn uttalades på bred stockholmska; Reven.

Ett helt knäpptyst hus och ett stort blankt papper redo att fyllas med idéer som i slutändan ska bli en föreläsningsserie för de 100 åttondeklassarna i skolan. Lyckans lycka.

Vi höll till i en kursgård som fortfarande var inredd med julpynt i vart och vartannat hörn. Huset var helt knäpptyst under pauserna när de andra studiekollegorna var på varsitt håll. Själv spenderade jag en av eftermiddagarna med ett stort blankt papper och en kopp te. Pappret som var redo att fyllas med idéer som i slutändan skulle bli en föreläsningsserie för de 100 åttondeklassarna i skolan. Lyckans lycka.

Började morgonen med att presentera min föreläsningsidé för hela gruppen och mina idoler och utbildare Jorunn och Truls. Snacka om energipåslag och lyckorus.

En morgon presenterade jag min föreläsningsidé för hela gruppen och mina idoler och utbildarna Jorunn och Truls. Snacka om energipåslag och lyckorus. Börjar bli tydligt för mig att övning verkligen ger färdighet. Någon gång under ettan på gymnasiet bestämde jag mig för att utmana min scenskräck och idag är den så gott som bortblåst. Klart det blir pirrigt, men det hör väl till?

Nu säger vi hejdå till Norge för denna gång och längtar redan till nästa modul ute i Stockholms skärgård.

Efter fem fantastiska dagar sa vi hejdå till Norge för denna gång. Jag längtar redan till nästa modul ute i Stockholms skärgård. Det är något magiskt vad dessa veckor gör med mig. Jag blir på något sätt hel. Och det är jag så glad för.

Kommunikologi på Djurönäset

På vägen över till Djurö för en vecka fylld med njutning, skratt och Kommunikologi. Livet är bra fint.

På vägen över till Djurö för en vecka fylld med njutning, skratt och Kommunikologi. Livet är bra fint.

Idyllen hörrni. Nästan så man vill bli servitris på nytt när man ser vilken arbetsplats dessa lirare har.

Idyllen hörrni. Nästan så man vill bli servitris på nytt när man ser vilken arbetsplats dessa lirare har.

Med fötterna i vattnet och Navid Modiri i lurarna.

07:12 och fötterna i vattnet och Navid Modiri i lurarna.

Paus fram till kvällspasset med start 19.00 går rätt bra hand i hand med dagens väder.

Paus fram till kvällspasset med start 19.00 går rätt bra hand i hand med dagens väder.

Jag säger då det. Förmiddagspass på utbildningen, några timmar på berget med bad i Östersjön varvat med gamla sommarprat innan en timme vid datorn och tangenterna som resulterade i ett långt blogginlägg om helgens bröllop och det omtalade ämnet kärlek och därefter grillbuffé och nu sitter jag här. Snart är det dags för kvällspasset med film och diskussioner. Vill stoppa tiden och älskar att det kvarstår ytterligare två dagar här på Djurönäset.

Jag säger då det. Förmiddagspass på utbildningen, några timmar på berget med bad i Östersjön varvat med gamla sommarprat innan en timme vid datorn och tangenterna som resulterade i ett långt blogginlägg om helgens bröllop och det omtalade ämnet kärlek och därefter grillbuffé och nu sitter jag här. Snart är det dags för kvällspasset med film och diskussioner. Vill stoppa tiden och älskar att det kvarstår ytterligare två dagar här på Djurönäset.

Och om en timme bjuds det på boble vann i flygelbaren med váre utdannere i ledningen. Tänker och drömmer numera på svorsk och imorgon är sista dagen på bästa veckan på väldigt länge.

Och om en timme bjuds det på boble vann i flygelbaren med váre utdannere i ledningen. Tänker och drömmer numera på svorsk och imorgon är sista dagen på bästa veckan på väldigt länge.

En vecka ute på Djurönäset. Veckan då jag blev hel och hittade rätt.

Kommunikologi

Du förstår att, skulle vi alla ha denna tvärdisciplinära metakompetens inom bla förändrings- och utvecklingsarbete som jag håller på att skaffa mig, hade världen varit ljusare, enklare och gladare. Fyra veckor som på fredag är till ända har varit de mest värdefulla fyra veckorna i mitt liv ever. Mitt förhållningssätt till mig själv, min familj, mitt jobb, min träning, min kropp, min framtid, nutid och dåtid och till kärleken har förändrats. Allt har förändrats och det är jag smått hysteriskt överlycklig för. Och idag bestämde jag mig. Det är med detta jag ska jobba med. Om några år är det jag som är med och bidrar till att ni och resten av världen får möjligheten att ta del och skaffa dig denna, enligt mig, ovärderliga kompetens. Vänta ni bara.