Kategori: Kommunikologi

Hjärnans behov

Jag är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan. Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta. Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant. Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan.

Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta.

Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant.

Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Jag är så förbannat stolt

Jag är så förbannat stolt för att jag äntligen kan titulera mig Kommunikolog. Att få motta certifikatet av min inspirationskälla, superhjälte och moster Suss ger mig gåshud bara jag tänker tanken och att få avsluta årens studier ute på Djurönäset blev sannerligen pricken över i:t. Tack till alla er jag lärt känna och som jag fått dela både skratt, tårar, minnen och framtidsdrömmar med. Ni har gjort mig till den Linn jag är idag.

För jag kan äntligen titulera mig Kommunikolog. Att få motta certifikatet av min inspirationskälla, superhjälte och moster Suss ger mig gåshud bara jag tänker tanken och att få avsluta årens studier ute på Djurönäset blev sannerligen pricken över i:t. Tack till alla er jag lärt känna och som jag fått dela både skratt, tårar, minnen och framtidsdrömmar med. Ni har gjort mig till den Linn jag är idag.

Sista modulen

Ute i paradiset en sista gång för den här sommaren. Tänk vilken lyckligt lottad lirare en är.

I söndags landade jag här ute i paradiset på nytt. Hann vara hemma en vecka innan det var dags att packa om den gröna resväskan, pussa hejdå och fara tillbaka till skärgården. Den här veckan blir den sista för den här sommaren. På torsdag kommer jag mest troligt certifiera mig och lämna Djurönäset som Kommunikolog. Det känns mäktigt och skoj – en milstolpe som uppnås liksom. Tänk vilken lyckligt lottad lirare en är.

Jag testar på nytt

Tisdagen den 21 april skrev jag ett lösenordsskyddat inlägg för att ingen skulle kunna läsa. Den kvällen lyssnade jag till mig själv och lät känslorna och vetandet som länge funnits undangömda, få gehör. Den kvällen beslöt jag mig för att säga upp mig.

Dagen därpå satt jag redo i den lilla och till synes opersonliga IKEA-fåtöljen redo att säga upp mig från jobbet jag själv och alla runt omkring mig sett som ett drömjobb. Men inte nu längre. Drömjobbet hade tagit övertaget om mitt välbefinnande och jag själv hade rätt och slätt tappat mig själv på vägen. En väldigt dålig parvals, för att snacka i metaforer.

inspirational-quotes

Jag vet något om hjärnan genom utbildning i Kommunikologi, eftersom vi lär oss om neuromotorik och om hur hjärnan hänger samman med kroppen. Och det kan säkert många skriva under att de hört – att knopp och kropp sitter ihop. Men vad som för mig blivit mer tydligt är hur allt är ett system. Är det obalans på något, så kan det påverka hela jag på ett radikalt och skrämmande sätt.

Under årets första halvår har mitt liv svängt om radikalt mycket tack vare en sak, nämligen kärleken. Plötsligt var inte jobbet mitt allt. Plötsligt ville jag inte, och hade knappt längre förmågan, att bara se till mig själv. Plötsligt ville jag uppleva livet som ett team och bara vara. Två kursiva ord jag aldrig tidigare känt något speciellt för och ännu mindre velat leva efter.

Untitled1Jag la märke till att jag mer och mer började väga mellan två alternativ, oavsett område. Å ena sidan, å andra sidan. Ett tydligt tecken på att höger och vänster hjärnhalva inte är i balans. Med andra ord ett väldigt tydligt tecken på att mitt system på något sätt inte mådde bra och behövde en bättre samverkan mellan höger och vänster. Jag behövde på svenska få tillbaka min riktning och målmedvetenhet. Att veta var jag skulle.

För att kroppen ska få bättre match mellan höger och vänster görs neuromotorisk stimulering, det vill säga långsamma sinnesbaserade rörelser. Något som inte på något sätt är något nytt utan är ett samlingsbegrepp. Ni finner de långsamma rörelserna i t ex yoga, chi gong, tai chi, mindfullness och många andra metoder därtill.

slowmotion2Bild på och lånad av Terese/Spark i Baken som jag läste några moduler tillsammans med i Kommunikologi.

Att göra diagonaler i ett långsamt tempo hjälper hjärnan att hitta sin så kallade bästa form. Ungefär som att du tränar snabba starter på friidrottsbanan för att hitta bästa formen för att köra sprint. Skillnaden är att krypningen är långsam och då tränar det inre muskelskiktet, och löpningen är snabb och tränar det yttre muskelskiktet.

Tillbaka till beslutet jag fattade. Genom att jag började krypa blev det tydligare och enklare för mig att fatta ett beslut. Att sluta väga mellan å ena sidan och å andra sidan. Och för att säkra upp i fall att jag skulle falla tillbaka i velandet när jag väl bestämt mig, skrev jag ner mina tankar.

Att fundera på och skriva ner vad min intention med mitt liv var just nu (inte för ett år sedan när jag sökte jobbet eller så) gör allt väldigt tydligt och enkelt. Och jag tänker att det kanske ger mening för någon att se hur jag stolpade upp allt.

Min nya intention:
Må så bra som möjligt och ta hand om mig själv. Ta tillvara på nuet där kärlek, vänskap och mitt välmående ska få ta mer plats än arbete.

Jag vill:
* Våga fokusera på mig själv istället för alla andra
* Våga ha tid att andas och känna efter (inte nödvändigtvis jobba heltid och framförallt inte övertid)
* Lägga större värde i mitt välmående – jobbet ska inte framkalla ångest/panik. Då är det något som inte är i balans.

Insikter att påminna mig om:
* Att jag gjort ett fantastiskt år på skolan och förändrat för många samt lärt mig mycket. Nu nytt fokus.
* Att sluta är inte att ge upp – utan snarare att sluta på en bra nivå.
* Att vara snäll mot mig själv är att vara snäll mot de som är runt omkring mig.

Saker som får mig att må dåligt som jag inte vill ha i framtiden:
– Oflexibla arbetstider, långa dagar.
– Att pendla.
– Att inte ha energi över för att träna eller laga bra mat.
– Att inte känna mig tillräcklig.

Praktiska riktlinjer för framtiden:
* Få närhet till träning och nära hem.
* Flexibla och varierade arbetstider.
* Att arbetet är på jobbet och inte går att ta med hem när jag jobbat klart.

Två månader senare flyttade jag till min hemstad och tillsammans med min pojkvän. Jag sa upp mig på arbetet som lärare och avslutade min anställning som marknadssamordnare. Jag lämnade in arbetstelefon och dator och såg mina båda arbetsmejlkonton stängas ner. Jag bytte telefonnummer och rensade ur kontaktlistan. Två månader senare hade jag bytt riktning och påbörjat starten med min nya intention i ledningen. Nu ska jag testa på nytt.

Tillbaka på Djurönäset

Utbildningsdag 1, so far so lovely.

Förra sommaren hittade jag hem på riktigt. Och nu är jag äntligen tillbaka på nytt.

Denna vecka och v.28 går jag mina troligtvis sista moduler i Kommunikologi innan jag har möjlighet att bli certifierad Kommunikolog. Det innebär kortfattat att jag kommer ha kompetensen och verktygen att arbeta med och hjälpa personer, par, team och företag med förändringsarbete. Skitspännande och utmanande. To be continued med den saken så att säga.

Nu är kaffepausen slut – dags att gå tillbaka.

PS. Kompisar, jag har återfått skrivlusten något galet mycket under de senaste dagarna. Vet också att jag kommer ha en väldigt oplanerad och fri julimånad framför mig. Och vad betyder då det? Att jag ska ta tummen ur och utrota skrivtorkan som varit här. Hörs!

Uppe på Intermediate level

Efter fem dagar med kompisarna på utbildningen är jag uppe på Intermediate level och ett steg närmare att bli certifierad Kommunikolog. Känslan som infann sig i kroppen när Suss läste upp mitt namn och jag fick gå fram till applåder och glada tillrop och hämta mitt diplom var magisk. Det var ett sant lyckorus och en jädra massa stolthet.

Nu längtar jag till nästa modul som är i juni ute i mitt paradis – Djurönäset i Stockholms skärgård. Har en känsla av att den här sommaren kommer bli riktigt, riktigt bra.

Woho! Intermediate level - ett steg närmre att bli certifierad Kommunikolog!

Låt oss filtrera i solskenet

Denna morgon hade jag sällskap av solen på väg till tunnelbanan. Är våren påväg på riktigt nu mån tro?

Spenderar sedan i onsdags dagarna på sjätte våningen i ett hus i Sjöstaden tillsammans med mina utbildningskompisar i Kommunikologi. Är nu inne på min sjunde modul, vilket innebär att jag bara har två moduler kvar innan jag får ta emot mitt certifikat (!).

Nu vänder det kompisar.

Första och andra dagen på modulen har i vanlig ordning varit helt fantastiska. Schemat bygger på mycket diskussioner både i storgrupp och par, egentid och egna reflektioner samt föreläsningar. Tempot är lugnt och min egen kropp avgör vad jag behöver göra för att kunna ta till mig det som sägs på bästa sätt. Är det att lägga mig ner på golvet eller en massagebänk gör jag det. Vill jag hellre sitta på en pilatesboll, stolen eller kanske stå upp, så gör jag det. Ett eget ansvar för att jag själv ska få ut bästa möjliga av tiden – vilket alla utbildningar borde anamma. Alla lär inte bäst bakom bänken på en hård stol. Alla fixar inte att bli matade av information lång tid i streck. Vi är alla olika.

Modulen jag går denna vecka heter Filter och handlar om att filtrera olika situationer och aktiviteter där människor är med – any human activity. Att filtrera handlar om att göra en kommunikologisk analys – i folkmun reflekterar och analyserar vi vad som helst där människor finns med i situationen. Hittills har vi bland annat filtrerat ett avsnitt från Solsidan och en tvist mellan två kollegor på ett företag.

Imorgon ska vi alla i gruppen presentera en självvald situation eller sak. Jag kommer antingen visa ett TED-talk om kreativitet i skolan eller spela upp några avsnitt från Soran Ismails stand up-show. Det gruppen då kommer göra är att filtrera vad till exempel Sorans show består av med hjälp av materialet vi lärt oss i Kommunikologin.

10847125_10152762365584226_847004822_n

Förmågan att kunna filtrera är värdefull eftersom jag snabbt kan ”sortera”/”lokalisera” vad som till exempel ligger till grund för en tvist på en arbetsplats. Jag undviker på så vis att bli fäst vid själva beteendet och innehållet (han sa så, hon sa si) och kan istället fokusera på kärnan. Är intentionen tydlig? Vet båda parter om vad de ska förhålla sig till, det vill säga ramen, eller är den otydlig? Har parterna blivit för fästa i situationen och behöver en mönsterbrytare för att kunna se på saken från ett nytt perspektiv? Det är så gott som aldrig någon idé att fortsätta nöta på beteendet (tjata/återupprepa), utan oftast behövs just intentionen tydliggöras och därefter kan ett nytt arbete byggas upp.

Nu ska jag koka ägg och välja avsnitt med Soran. Tjing.

Snart är jag också certifierad Kommunikolog

Ger svar på tal på att Gud gick helt bananas och pinkade på sig idag genom att boka två veckor ute på Djurönäset i sommar. Och som om det inte vore nog: efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog. Det, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

För att dämpa lightångesten som ägde rum när jag satt och jobbade en solig måndag under sportlovsveckan bokade jag två veckor ute på Djurönäset i sommar. Veckorna är utbildningsveckor i Kommunikologi, modul 1 och 3, mitt i varma juni.

Efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog, vilket är en milstolpe jag siktat efter sedan jag var omkring 16 år och min moster och mamma satt och berättade om utbildningen hemma i köket hos oss.

Detta, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

Jag kände mig som en liten vit ruta som skulle bockas i och checkas av

Om jag tidigare i veckan skrev att jag klättrade på väggarna vet jag inte riktigt vad som beskriver nuläget. Feber och rethosta som bara tycks bli värre av vila och ett humör som håller på att koka över framkallat av ett gäng läkare. Läkare stationerade på Sundbybergs vårdcentral Kronan som borde pausa från sin roll som läkare och lära sig mer om kommunikation.

Det här inlägget handlar inte om att vi svenskar inte har förmånen till god vård – det har vi absolut. Det här inlägget skrivs för jag ledsnat på att sjukvården nyttjar sin maktposition gentemot sjuka patienter. Att de kränker människorna som söker sig till dem. Jag vet att sjukvården har det tufft – men det ger dem ingen rätt i världen att behandla människor på det sätt de så ofta gör. Ingen rätt någon jävla stans.

 

kronan_logotyp_72

När jag kom fram till vårdcentralen var jag helt slut av att ha gått och nervös över att kanske behöva göra prover som inkluderade nålar. Jag är 22 år men fortfarande livrädd. Jag är inte tuff när jag besöker sjukhus; jag behöver att någon som är frisk lugnar mig genom ord och handling. Det gjorde inte den här läkaren.

Istället för att se mig i ögonen och faktiskt lyssna på hur jag mådde, skrattade han lite hånfullt efter min reaktion när han stack ner träpinnen i halsen på mig. Han frågade om jag är sjuk annars? och jag dröjde lite med mitt svar eftersom jag inte riktigt förstod; jag är ju sjuk? Han skrattade. Ja, men självklart menar han andra kroniska sjukdomar. Nej – ville jag svara – det är inte självklart eftersom jag inte förstod. Istället log jag nervöst. Han gav mig provet han just kört ner i halsen på mig och satte sig vid datorn och jag frågade hur jag gör för att få ett intyg att jag är sjuk och han svarade kort: Det tar vi sen. Gå till labbet nu.

Och istället för att förklara för mig vad han ville att jag skulle säga till sjuksystern i laboratoriet, förväntade han sig att jag skulle läsa hans tankar och förklara för systern vad hennes uppgift var när jag kom in till henne. Jag förstod självklart inte, och fick en liten utskällning av sjuksystern samtidigt som hon tog fram prover jag såg innehöll nålar. Jag skakade och var rädd. Ändå svalde jag och förklarade att jag är rädd för nålar; något hon säkert inte kunde relatera till eftersom hon jobbar med dem. Hon skrattade och bad om mitt finger. Jag har aldrig känt mig mer som en liten vit ruta som ska bockas i och checkas av som då.

När jag sitter i väntrummet hör jag en manlig läkare idiotförklara en man som knappt talar svenska och som kom försent till sin tid. Mannen undrar om han kan vänta och få bli undersökt om någon kanske inte skulle dyka upp. Läkaren säger att det nästan aldrig händer, förutom mannen själv som just kommit försent, och att han får gå hem och ringa och boka en ny tid imorgon. Jag ser hur ledsen mannen blir; hur maktlös han känner sig. Han är en ruta som slapp bockas i och checkas av. Den kunde strykas.

En kvinnlig läkare kommer ut med ett ansiktsuttryck jag tolkar som stressat och irriterat. Han säger något i stil med ”jag har blivit dubbelbokad så jag får börja med dig och ni får fortsätta vänta” till den unga tjejen som haltat runt i rummet, samtidigt som hon pekar på mamman med den lilla pojken. Läkaren vänder sig snabbt och börjar gå mot sitt rum när mamman frågar hur länge de ska vänta ungefär? Läkaren möter min blick och jag ser hur hon väljer att ignorera frågan samtidigt som hon svänger runt hörnet.

Efter en stund hör jag mitt namn sägas av samma röst som nyss hånskrattat åt mig: Linn! Jag går in i rummet, stänger dörren försiktigt och sätter mig i stolen. Känner hur febern gör mig kraftlös. Han sitter tyst och stirrar på datorskärmen. Efter en stund säger han: Det syns ingenting på något av proverna, du har bara en vanlig förkylning. Jag undrar varför han känner att han måste förminska mig och mina symtom genom att betona ordet bara men säger istället ”okej” så tyst att det knappt hörs. Jag ska inte vara i vägen när han snart ska få bocka i och checka av min ruta sekunden jag lämnar rummet.

Jag sitter tyst för att invänta något slags avslut på konversationen men inser efter en stund att han varit klar sedan han sa ”så”. Jag tar papperna, säger tack och reser mig från stolen. När jag ska stänga dörren efter mig kan jag inte låta bli. Jag smäller igen dörren, passerar entrén och lämnar platsen i ilska. Jag trodde de skulle lugna mig.

Jag trodde sjukvården skulle låta mig få vara den energilösa och sjuka. Istället är det enda jag vill göra att berätta om Patch Adams (och låta dem se filmen Patch Adams) och anmäla dem till utbildning i Kommunikologi. De sitter på sina stolar och förstår inte hur många människor de skrämmer och lurar till att det är deras rätt att få behandla patienter på det här sättet. Att de får de energilösa och sjuka att tro att de bara förtjänar den här sortens bemötande. Det är fel på så många sätt och jag tänker inte bara låta det hända genom att sitta i väntrummet och se på.

patch-adams-robin-williamsBildkälla