Kategori: Inspiration

En bra lärare väcker våra förväntningar på oss själva

Det var en gång en klok människa som sa –
”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

Idag ska jag berätta för er om en av de viktigaste inspirationskällorna i mitt liv. Om en person som jag har haft lyckan att lära av under fyra år och som har format mig till den jag är idag. Om den kvinna som väckte mina förväntningar på mig själv – nämligen Pia Nilsson.

När jag började på Kunskapsskolan var svenska ett ämne likt alla andra. Ingen större utmaning och mer en sak jag gjorde bara för att. Jag förstod aldrig poängen – jag pratade ju svenska så varför skulle jag då plugga? Inspirationen fanns helt enkelt inte där, men ändå presterade jag det jag skulle för att göra mig, föräldrarna och lärarna nöjda.

Första gången jag hörde talas om Pia var under de första dagarna i 6:an. De äldre eleverna berättade att hon var en lärare jag skulle passa mig för. Hennes humör var inte att leka med och tålamodet var enligt dem kortare än kortast. Ja, de sa till och med att hon var farlig. Utan att reflektera något mer över vad de sagt, lät jag bli att ta hjälp av Pia och vände mig istället till de andra lärarna.

Jag minns hur jag gick in i klassrummet någon gång i 7:an. När jag väl kommit in och stängt dörren bakom mig, insåg jag att det bara var Pia i rummet när jag egentligen hade hoppats att det skulle vara någon annan lärare där. Nervöst satte jag mig och berättade att jag skrivit klart min text och undrade om hon kunde läsa det jag skrivit. Efter en stunds tystnad tittade hon upp, log sitt bredaste leende och med de blåa ögonen strålande mot mig utbrast hon: ”Men det här är ju jättebra Linn!”.

Åren gick och jag började med tiden inse att Pia inte alls var farlig. Förmodligen hade eleverna som skrämt upp mig, själva valt att göra sig osams med henne, för så som de beskrev henne var hon minsann inte mot mig. Jag skulle snarare säga att hon var en av de snällaste lärarna på skolan.

Men hon var inte bara snäll. Hon var envis också. Hon lärde mig att allt är möjligt så länge jag höll mig till min plan. Undermedvetet bar jag därför med mig att – om Pia sa att jag klarade av det – så klarade jag av det. För Pia har vi aldrig varit elever – för henne var vi barn, hennes barn. Hon kunde alla 356 barns för- och efternamn och såg på oss med helt andra ögon än de andra lärarna.

Det var Pias försäkran i hennes sätt att säga: ”Du fixar det, det är jag inte det minsta orolig för!” som gjorde att jag vågade ta steget upp i gruppen i svenska för 9:orna när jag själv gick i 8:an. Det var Pias engagemang som fick mig att gå från att vara oinspirerad och ovetande om svenska språkets värld, till att älska ämnet så mycket att jag skrivit en egen bok, och själv funderat på att studera till lärare.

Min skolgång blev starten till en relation mellan elev och lärare – som är så mycket mer än bara en lärare. Pia kom från den här dagen att bli min livboj vid översvämning av plugg och mitt bollplank vid kaos av måsten att uppfylla. Hon är min handledare i livet, som alltid finns där när jag behövt henne. Och allt hon har lärt mig kommer jag att ta med mig livet ut, och det är värt så himla mycket i mina ögon.

”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

______________________________________________________________________________________

Det du just läst var det hyllningstal jag skrev och höll som avslutning i kursen Svenska C på gymnasiet. På min studentmottagning höll jag talet på nytt; denna gång med Pia med i publiken. Det var stort och väldigt speciellt.

7386062116_8cdfe4a9cd_o 7386078302_ea68f2391a_o

Tack för du trodde på mig Pia.

 

Humans of New York

Jag älskar Humans of New York. Det är en fotograf som fotar och skriver om människorna han träffar runt om i New York. Han berättar deras berättelser, deras livshistorier. Just nu fotar och citerar han några lärare, vilket går rakt in i hjärtat på mig. Läs nedan.

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.11

“I was a teacher in Nigeria. I had 41 students in my classroom. Most of my students in Nigeria had no shoes, no clothes, no food. Nothing, nothing. But they wanted to learn. They showed up every day wanting to learn. When I told my colleagues that I was going to teach in America, they said: ‘Don’t do it. The students there don’t want to learn. They will scream all during class.’ In a way, they were right. My classrooms in America were much different than my classrooms in Nigeria. There were fewer students, and more resources, but there was not the same desire to learn. I’ve had to learn to teach motivation. And I’ve found that the only way it can be done is to show it myself. I try to teach each child as if they were my own. If the students see that I am trying my hardest every single day, many times they will respond by increasing their own effort.”

Reblogg – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften

Eftersom jag vet att flera av kidsen på skolan som jag jobbar på numera läser bloggen efter att de sett bloggadressen i min bok, tänkte jag plocka fram ett kärt gammalt inlägg i strålkastarljuset.

 

Jag vill att du läser det här. Du behöver den här texten nu mer än någon annan gång. Det var när jag var lika gammal som du är nu, som jag tyckte det där med alkohol var som jävligast. Det var då jag tyckte kompisarna var som jävligast med deras tjat. Det var då jag tyckte mamma och pappa var som jävligast med deras envishet.

Kanske är du den som ännu inte har smakat och känner pressen från andra. Dig hoppas jag peppa att fortsätta stå på dig. Du gör rätt.

Kanske är du den som valt att dricka innan du egentligen får och glatt uppmuntrar, eller rent av tjatar på, den nyktre kompisen att smaka. Dig hoppas jag få uppmärksam på hur mycket dina ord påverkar. Använd dem till att peppa kompisen att stå på sig i sitt val istället. Du tar dina beslut, men låt kompisen vara.

Här hittar du texten – Att avstå alkohol, bli kallad nykterist och att hålla löften. Skriven 5 dagar efter min 18 årsdag, 2 februari 2011. Det är den mest lästa texten jag någonsin skrivit under 7 år. Den är värd dina minuter. I promise.

4868_1050906805088_1598304476_121449_4643742_n

Jag, Douglas och Emelie på skolbalen i 9:an.

9320_132217364225_724649225_2689392_7053940_n

Hela 9 blå (förr i tiden hette basgrupperna färger förstår ni) på skolavslutningen.

9320_132217369225_724649225_2689393_4596667_n

Och så Teddan och jag. Min bästa vän sedan urminnes tider aka dagistiden som nu bor i Götet och lirar hockey. Vissa av era vänner kommer ni aldrig bryta kontakten med, den saken är säker.

Studier i Kommunikologi någonstans ute i norska skogen

En vecka i de norska skogarna tillsammans med andra goa lirare som studerar Kommunikologi kan vara bästa starten på ett nytt år.

En vecka i de norska skogarna tillsammans med andra goa lirare som studerar Kommunikologi kan vara bästa starten på ett nytt år. Jag och moster bodde i stugan till vänster, vars namn uttalades på bred stockholmska; Reven.

Ett helt knäpptyst hus och ett stort blankt papper redo att fyllas med idéer som i slutändan ska bli en föreläsningsserie för de 100 åttondeklassarna i skolan. Lyckans lycka.

Vi höll till i en kursgård som fortfarande var inredd med julpynt i vart och vartannat hörn. Huset var helt knäpptyst under pauserna när de andra studiekollegorna var på varsitt håll. Själv spenderade jag en av eftermiddagarna med ett stort blankt papper och en kopp te. Pappret som var redo att fyllas med idéer som i slutändan skulle bli en föreläsningsserie för de 100 åttondeklassarna i skolan. Lyckans lycka.

Började morgonen med att presentera min föreläsningsidé för hela gruppen och mina idoler och utbildare Jorunn och Truls. Snacka om energipåslag och lyckorus.

En morgon presenterade jag min föreläsningsidé för hela gruppen och mina idoler och utbildarna Jorunn och Truls. Snacka om energipåslag och lyckorus. Börjar bli tydligt för mig att övning verkligen ger färdighet. Någon gång under ettan på gymnasiet bestämde jag mig för att utmana min scenskräck och idag är den så gott som bortblåst. Klart det blir pirrigt, men det hör väl till?

Nu säger vi hejdå till Norge för denna gång och längtar redan till nästa modul ute i Stockholms skärgård.

Efter fem fantastiska dagar sa vi hejdå till Norge för denna gång. Jag längtar redan till nästa modul ute i Stockholms skärgård. Det är något magiskt vad dessa veckor gör med mig. Jag blir på något sätt hel. Och det är jag så glad för.

Hej 14-åriga jag

När jag fyllde 20 år kapade pappa min blogg och fick personer som för mig var både kända och okända, att dela med sig av sina erfarenheter och tankar kring livet i kommentarsfältet.

Det finns en sak som jag vet att Linn går igång på sådär mycket att fyrverkerierna sprutar genom öronen, och det är när andra tar sig tid att dela med sig av sina erfarenheter och klokheter. Hon älskar att träffa nya människor, och lära sig av andra. Hon gillar att ha förebilder och jag vet att hon ser upp till många av mina vänner. Vänner till mig som blivit hennes vänner.

Och pappa hade rätt. Jag blev glad och rörd över att alla tog sig tiden att berätta för mig. Att så många brydde sig och värnade om mig och mitt kommande vuxenliv.

IMG_0887.JPG

Nu vill jag göra detsamma för mina 14-åriga elever på skolan jag jobbar.

Jag vill visa dem hur många vi är som bryr oss. Hur många vi är som vill dela med oss av svaren på de kluringar vi stött på i livet. Jag vill försöka få dem att förstå hur mycket kärlek som ligger bakom uppmaningarna att plugga och att livet liksom pågår just nu även på högstadiet. Jag vill att de ska förstå hur mycket de kan påverka på egen hand och att vi hör dem.

Här är vad jag vill att du gör. Jag vill att du skriver en kommentar på temat ”Hej 14-åriga jag”. Det kan vara en uppmaning, ett peppande citat, en historia från din tid i 8:e klass eller en insikt du fått på senare dagar som du önskar att du haft då.

Sprid gärna inlägget på Facebook, Twitter eller din egen blogg. Märk gärna tweets med #hej14årigajag och länka tillbaka till hit. Just idag är det alla 14-åringar som är universums centrum, men det finns såklart många andra därute som också kommer må bra av att läsa vad du vill berätta.

/Linn