Kategori: Inspiration

Tacobuffén kommer längre fram

Drygt två månader sedan jag skrev sist. I alla fall ett blogginlägg. Jag har saknat det vissa dagar och klickat in för att titta lite. Härom helgen ändrade jag de turkosa rubrikerna till den något mer höstliknande färgen svart. Sen loggade jag ut.

Ikväll omvandlades saknaden till agerande och här sitter jag nu och försöker få upp samma gamla tempo över tangenterna. Märker att för långa viloperioder gör en ringrostig. Blir inte helt nöjd med formuleringarna och byter synonymer här och där.

Varför tog jag tummen ur just ikväll undrar säkert ni? För att jag tittat på tre avsnitt av Träna med Kalle. Vilket underbart program.

Kalle träffar olika personligheter i varje program i syftet att hjälpa dem med deras svaga länk. Den ena som skjutit upp att börja träna och därmed inte har tränat på 30 år, en lever efter devisen att hon ”vill träna men HATAR det” och den tredje vill förändra sitt liv för att överleva. Alla tre helt olika utgångspunkter – alla med utmaningen att förändra en gammal vana eller tankesätt till något annat.


Seppo som inte tränat på 30 år.

Jag fastade extra mycket för Kalles jordnära förenklingar av de saker som de allra flesta vet men ändå har så svårt att förstå och leva efter. Till mannen som skjutit upp träningen i många år och som ”inte hade tid att träna” men ägde de flesta redskapen i sin kaosartade lägenhet sa han något i stil med:

”Du kan inte äta hela tacobuffén på en gång. Du får börja med tacochipsen och guacamolen. Sen kan du äta mer och mer av buffén. Det samma är det med träningen. Planera inte att träna i timmar, flera gånger i veckan. Börja med att promenera varje dag, gör några sit-ups och lägg dig ner på marken och ta dig upp igen några gånger i rad. Då har du rört dig mer än du skulle gjort under tiden du tänkte på ett ambitiöst långt träningspass på gymmet.”

Enkelheten är så viktig för att orka ändra på inbitna vanor. Det är jävligt nog ändå.

VI GJORDE DET!

VI GJORDE DET! Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Ni fixade 8:an och jag att vara handledare för en 8:a. NI ÄR BÄST! Tack gänget.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket - både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Tänk vad tiden gått fort. Idag var min sista dag på Kunskapsskolan och er sista som åttor. Dagarna som gått har varit de mest händelserika i mitt liv och bjudit på alla känslor som existerar i en människas känsloregister. Tack vare ER är det dock en känsla som överträffat alla de andra med hästlängder och det är GLÄDJEN med alla skratt som framkallat både magont och glädjetårar. Ni är fantastiska kids och har lärt mig mycket – både om ekvationer, gruppdynamik och tonårsfasoner. Kram på er.

Engelskaplugg och basket

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: "Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.". Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

I förmiddags satt killen på bilden inne i klassrummet och tragglade med engelska med huvudet vilande på bänken av trötthet. Solen sken och jag frågade om han var en sportkille. Han svarade att han lirade hockey men att basket var bäst om han fick välja på det eller fotboll. Okej sa jag och tog med hans skolsaker, hämtade basketbollen och gick ut till basketplanen. Dealen blev att för varje boll han satte skulle han öva på ett nytt ord. 40 minuter senare var två uppgifter gjorda, glosorna förhörda och killen summerade det hela på bästa tänkbara sätt: ”Det här var den roligaste engelskalektionen hittills! Jag lär mig mycket mer när jag får vara ute och röra på mig.”. Just så. Man behöver inte sitta på en stol vid ett bord för att lära sig så optimalt som möjligt.

Den som får finnas

SVT sänder just nu en serie i tre delar som handlar om nio unga människor som alla har känt ett brännande utanförskap och som försöker passa in i samhällets normer. De drömmer om att bli accepterad för den de är – av andra och av sig själva.

De pratar om hur det är att inte riktigt greppa de sociala koderna och jag slås av hur ofantligt många de är. Koderna alltså. De finns överallt och jag försöker sätta mig in i hur det är genom att tänka på stunder så jag till exempel suttit med några kollegor eller kompisar som berättar om något och skrattar och håller med varandra. Någon tillägger ett ”det vet ju alla”, men jag vet inte, och känner förvirring. Tänk dig då hur det är att ständigt söka efter vad de oskrivna reglerna är, hur man ska bete sig eller agera. Hjärnan går på högvarv och får så gott som aldrig vila.

Varje avsnitt är en timme och del 2 av 3 finns ute. Oerhört välgjord serie och fina människor. Sevärt med andra ord.

Snart är jag också certifierad Kommunikolog

Ger svar på tal på att Gud gick helt bananas och pinkade på sig idag genom att boka två veckor ute på Djurönäset i sommar. Och som om det inte vore nog: efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog. Det, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

För att dämpa lightångesten som ägde rum när jag satt och jobbade en solig måndag under sportlovsveckan bokade jag två veckor ute på Djurönäset i sommar. Veckorna är utbildningsveckor i Kommunikologi, modul 1 och 3, mitt i varma juni.

Efter sista veckan kommer jag förhoppningsvis stå som certifierad Kommunikolog, vilket är en milstolpe jag siktat efter sedan jag var omkring 16 år och min moster och mamma satt och berättade om utbildningen hemma i köket hos oss.

Detta, mina damer och herrar, gör mig lycklig inifrån och ut och en gnutta stolt förstås.

Sommar, por favor

Förra sommaren var jag inne i min löphysteri och sprang eller gick 5 kilometer varje dag hela augusti. Resultatet blev en ovanligt pigg Linn och ökad lust att kuta omkring i skogen. Bilderna nedan är från stugan ute i Björndammen. Längtar som en tok till att spendera stora delar av semestern med lilla farfar, bryggan, sjön, stigarna och värmen. Snart sportlov, påsklov och vips är det snart sommarlov. Visst?

Photo 2013-07-25 14 47 15 Photo 2013-07-25 14 25 56 Photo 2013-07-25 14 22 53 Photo 2013-07-25 14 21 09Photo 2013-07-25 14 19 46

Svart Diamant ≤ ROSH

Ursäkta. Men den här låten är så stört bra. (HÖG volym om jag får be).

Och den kom med ytterligare fyra feta låtar från Rosh herself. Lyssna själv. Och när du ändå är igång tycker jag att du ska göra dig själv en tjänst och gör det på Spotifylistan så den kan rulla om och om igen.

Rosh kan du även ha sett i bland annat Linda Piras remix Knäpper mina fingrar. Eller i Musikhjälpen där hon tillsammans med Cleo överraskade Petter med hans låt Såklart. Eller kanske har du hört henne i Mack Beats Chicken Teriyaki, Ison&Filles många låtar eller i SVTs morgonsändning? Ja, ni fattar. Hon börjar vara kind of överallt. Min inspirationskälla.

En bra lärare väcker våra förväntningar på oss själva

Det var en gång en klok människa som sa –
”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

Idag ska jag berätta för er om en av de viktigaste inspirationskällorna i mitt liv. Om en person som jag har haft lyckan att lära av under fyra år och som har format mig till den jag är idag. Om den kvinna som väckte mina förväntningar på mig själv – nämligen Pia Nilsson.

När jag började på Kunskapsskolan var svenska ett ämne likt alla andra. Ingen större utmaning och mer en sak jag gjorde bara för att. Jag förstod aldrig poängen – jag pratade ju svenska så varför skulle jag då plugga? Inspirationen fanns helt enkelt inte där, men ändå presterade jag det jag skulle för att göra mig, föräldrarna och lärarna nöjda.

Första gången jag hörde talas om Pia var under de första dagarna i 6:an. De äldre eleverna berättade att hon var en lärare jag skulle passa mig för. Hennes humör var inte att leka med och tålamodet var enligt dem kortare än kortast. Ja, de sa till och med att hon var farlig. Utan att reflektera något mer över vad de sagt, lät jag bli att ta hjälp av Pia och vände mig istället till de andra lärarna.

Jag minns hur jag gick in i klassrummet någon gång i 7:an. När jag väl kommit in och stängt dörren bakom mig, insåg jag att det bara var Pia i rummet när jag egentligen hade hoppats att det skulle vara någon annan lärare där. Nervöst satte jag mig och berättade att jag skrivit klart min text och undrade om hon kunde läsa det jag skrivit. Efter en stunds tystnad tittade hon upp, log sitt bredaste leende och med de blåa ögonen strålande mot mig utbrast hon: ”Men det här är ju jättebra Linn!”.

Åren gick och jag började med tiden inse att Pia inte alls var farlig. Förmodligen hade eleverna som skrämt upp mig, själva valt att göra sig osams med henne, för så som de beskrev henne var hon minsann inte mot mig. Jag skulle snarare säga att hon var en av de snällaste lärarna på skolan.

Men hon var inte bara snäll. Hon var envis också. Hon lärde mig att allt är möjligt så länge jag höll mig till min plan. Undermedvetet bar jag därför med mig att – om Pia sa att jag klarade av det – så klarade jag av det. För Pia har vi aldrig varit elever – för henne var vi barn, hennes barn. Hon kunde alla 356 barns för- och efternamn och såg på oss med helt andra ögon än de andra lärarna.

Det var Pias försäkran i hennes sätt att säga: ”Du fixar det, det är jag inte det minsta orolig för!” som gjorde att jag vågade ta steget upp i gruppen i svenska för 9:orna när jag själv gick i 8:an. Det var Pias engagemang som fick mig att gå från att vara oinspirerad och ovetande om svenska språkets värld, till att älska ämnet så mycket att jag skrivit en egen bok, och själv funderat på att studera till lärare.

Min skolgång blev starten till en relation mellan elev och lärare – som är så mycket mer än bara en lärare. Pia kom från den här dagen att bli min livboj vid översvämning av plugg och mitt bollplank vid kaos av måsten att uppfylla. Hon är min handledare i livet, som alltid finns där när jag behövt henne. Och allt hon har lärt mig kommer jag att ta med mig livet ut, och det är värt så himla mycket i mina ögon.

”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

______________________________________________________________________________________

Det du just läst var det hyllningstal jag skrev och höll som avslutning i kursen Svenska C på gymnasiet. På min studentmottagning höll jag talet på nytt; denna gång med Pia med i publiken. Det var stort och väldigt speciellt.

7386062116_8cdfe4a9cd_o 7386078302_ea68f2391a_o

Tack för du trodde på mig Pia.

 

Humans of New York

Jag älskar Humans of New York. Det är en fotograf som fotar och skriver om människorna han träffar runt om i New York. Han berättar deras berättelser, deras livshistorier. Just nu fotar och citerar han några lärare, vilket går rakt in i hjärtat på mig. Läs nedan.

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.11

“I was a teacher in Nigeria. I had 41 students in my classroom. Most of my students in Nigeria had no shoes, no clothes, no food. Nothing, nothing. But they wanted to learn. They showed up every day wanting to learn. When I told my colleagues that I was going to teach in America, they said: ‘Don’t do it. The students there don’t want to learn. They will scream all during class.’ In a way, they were right. My classrooms in America were much different than my classrooms in Nigeria. There were fewer students, and more resources, but there was not the same desire to learn. I’ve had to learn to teach motivation. And I’ve found that the only way it can be done is to show it myself. I try to teach each child as if they were my own. If the students see that I am trying my hardest every single day, many times they will respond by increasing their own effort.”