När jag vaknade i morse var detta det första jag såg efter att ha satt ner fötterna i golvet. Kan väl medge att jag blev lite skrämd, var inte riktigt med på det som var tänkt som en fin gest från mammas sida. Efter lite frulle kunde jag landa i att ha chockat hela Nyköping så de satt morgonkaffet i halsen och läsa artikeln och känna stolthet. Tänk, där är jag, Linn, i lokaltidningen på en helt egen sida. Det är inte Vouge (varför jag nu ens kom på det förslaget) men det är publicitet i det goda slaget i en faktisk tidning.

Insåg när jag läst klart artikeln hur passande gårdagens blogginlägg var. Sicken tur att inte journalisten skrev ”bara 20 år” i ingressen ;-)

Här kan ni läsa tidningen online. 

Drömmar, visioner och idéer är väl milt sagt något jag har mycket av. Ena dagen vill jag skriva årets bästa bok, andra lägga grunden för Facebook 2.0. Jag antar att det är min så kallade växa upp-kris, precis som många andra får fyrtioårskriser. Jag vill hinna med allt snabbt som fan, helst nu, och det ska vara perfekt, gärna outstanding. Och det finns säkert många som känner igen sig – och känner en gnutta skam över det.

För det har nämligen jag själv upplevt ibland. Att jag vill så mycket och att många (absolut inte alla – jag har så enormt många som bara peppar och hejar) lägger huvudet på sned och symboliskt klappar lite på huvudet mitt och mumlar: 

Linn, det blir säkert jättebra. Ta det lugnt också, du är bara tjugo år. 

Och ja! Jag är bara tjugo. Men är det verkligen så bara?

Jag har gått i skolan många, många år och gjort som läraren sagt till mig. Som Skolverket bestämt att läraren ska lära oss. Och nu är jag äntligen fri, med endast ekonomiska ramar att förhålla mig till. Är det då så konstigt att jag vill mycket på en och samma gång?

Vår generation har växt upp med saker som påverkat vårt sätt att tänka; sociala medier, Instagramfrukostar, rastlöshet, träningshysteri, Justin Bieber-youtubefenomen, entreprenörskap, Blondinbella-blogg-revolutionen. Vi tror att vi kan göra allt. Att vi kan, eftersom andra kan. Ett tänk jag älskar och är stolt över att ha.

Jag tror på mig själv och min kapacitet. Visst, jag kanske inte kan bygga det mest framgångsrika företaget nu idag, men med rätt verktyg och kontakter så kan jag vara en av de där kvinnliga cheferna som bossar över ett företag som omsätter miljontals miljoner. Det kan jag. För andra kan ju, så varför skulle inte jag kunna?

Eller är det farligt att ha det här tänket? Är det dessa tankar som gör mig stressad och så splittrad när jag vill så mycket på en och samma gång? Nej, jag själv tror inte det. Däremot har jag under det senaste året blivit mer medveten, vilket jag tror är viktigt. Bland annat att ångestklumpen i magen beror på att jag bokat upp mig på saker bara för att och inte planerat med hjärtat. Då avbokar jag med en gång och backar bandet till den enkla frågan vad vill jag idag? Vissa dagar är svaret att ligga på soffan, andra att köpa en ny planeringsbok.

Jag vägrar ursäkta mig för att jag är så ung och så drivande. För jag är inte bara tjugo år. Jag är tjugo fantastiska jävla år, och det är jag stolt över! Det dröjer olika lång tid för alla att hitta vad som gör ens leende lite större. Mitt växer när jag får planera, strukturera och drömma. Våga inte komma och stampa på mitt driv, för det här är mitt sätt att leva det liv jag älskar.