Idag landade ett kuvert med SAFE-loggan på hallgolvet. Beskedet om hur det gått på en omtalade tentan låg där framför mina fötter. Under de sekunder jag rev upp fliken hann jag fundera över hur illa det kunde vara. För er som inte vet det så skrev jag tentan enbart för att se hur upplägget var och helt utan tankar på att prestera. Anledningen: hade inte pluggat något mer än skelettet och några muskler sedan augusti. Jag förväntade mig alltså att få tillbaka ett resultat som skulle vara bland de sämre prov jag någonsin skrivit.

Godkänt var 80 och max var 114. Hur mycket jag fick? Jag förväntade mig ca 40.

Jag fick 72. Jag fick ett resultat som var 8 poäng ifrån godkänt på den största tenta jag någonsin skrivit. Herremingud. Det är riktigt bra, som ni kanske förstår. Och därmed var det mitt lyckligaste icke godkända-besked. Att skriva åtta poäng ifrån godkänt när man inte läst igenom mer än några sidor av ett helt smockat kollegieblock från något man hade genomgång i för fyra månader sen är BRA.

Är så stolt över mig själv just nu att jag släpper alla jantelagprinciper och bara berömmer mig själv för jag är GRYM som fixade det. Grym och inget annat.

Kick ass, nu är det repetition som gäller och sedan omskrivning för att kamma hem ett godkänt. Bara så ni vet.

Gårdagens lyckopapper jag tilldelades.

Och idag skrev jag tentan. Om två veckor kommer svaret om jag haft tur eller får göra om och göra rätt.

Antalet timmar på sadeln gjorde sina spår och kändes i form av skavsår men ack så kul. Ruset som for genom kroppen efter att ha lett minigruppen genom låten Release me – Agnes var helt fantastiskt. Jag bokstavligen sken hela jag och kunde inte hålla mig med att ropa hur sjukt kul det är!!!! Oh, blir helt lyrisk när jag skriver om det.

Numera är varenda låt jag hör en eventuellt blivande cykellåt till min första klass. Weho!