Kategori: Betydelsefulla personer

<3

IMG_0873 IMG_0874 IMG_0875För tre år sedan sprang jag ut genom de blå dörrarna.

För två år sedan överraskade jag min bästa Thea när hon sprang ut genom samma portar.

I juni kommer jag stå med tårar i ögonen och se lillasyrran göra samma sak som jag och Thea gjort åren tidigare. Jag längtar och storasysterhjärtat bankar som bara den.

En bra lärare väcker våra förväntningar på oss själva

Det var en gång en klok människa som sa –
”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

Idag ska jag berätta för er om en av de viktigaste inspirationskällorna i mitt liv. Om en person som jag har haft lyckan att lära av under fyra år och som har format mig till den jag är idag. Om den kvinna som väckte mina förväntningar på mig själv – nämligen Pia Nilsson.

När jag började på Kunskapsskolan var svenska ett ämne likt alla andra. Ingen större utmaning och mer en sak jag gjorde bara för att. Jag förstod aldrig poängen – jag pratade ju svenska så varför skulle jag då plugga? Inspirationen fanns helt enkelt inte där, men ändå presterade jag det jag skulle för att göra mig, föräldrarna och lärarna nöjda.

Första gången jag hörde talas om Pia var under de första dagarna i 6:an. De äldre eleverna berättade att hon var en lärare jag skulle passa mig för. Hennes humör var inte att leka med och tålamodet var enligt dem kortare än kortast. Ja, de sa till och med att hon var farlig. Utan att reflektera något mer över vad de sagt, lät jag bli att ta hjälp av Pia och vände mig istället till de andra lärarna.

Jag minns hur jag gick in i klassrummet någon gång i 7:an. När jag väl kommit in och stängt dörren bakom mig, insåg jag att det bara var Pia i rummet när jag egentligen hade hoppats att det skulle vara någon annan lärare där. Nervöst satte jag mig och berättade att jag skrivit klart min text och undrade om hon kunde läsa det jag skrivit. Efter en stunds tystnad tittade hon upp, log sitt bredaste leende och med de blåa ögonen strålande mot mig utbrast hon: ”Men det här är ju jättebra Linn!”.

Åren gick och jag började med tiden inse att Pia inte alls var farlig. Förmodligen hade eleverna som skrämt upp mig, själva valt att göra sig osams med henne, för så som de beskrev henne var hon minsann inte mot mig. Jag skulle snarare säga att hon var en av de snällaste lärarna på skolan.

Men hon var inte bara snäll. Hon var envis också. Hon lärde mig att allt är möjligt så länge jag höll mig till min plan. Undermedvetet bar jag därför med mig att – om Pia sa att jag klarade av det – så klarade jag av det. För Pia har vi aldrig varit elever – för henne var vi barn, hennes barn. Hon kunde alla 356 barns för- och efternamn och såg på oss med helt andra ögon än de andra lärarna.

Det var Pias försäkran i hennes sätt att säga: ”Du fixar det, det är jag inte det minsta orolig för!” som gjorde att jag vågade ta steget upp i gruppen i svenska för 9:orna när jag själv gick i 8:an. Det var Pias engagemang som fick mig att gå från att vara oinspirerad och ovetande om svenska språkets värld, till att älska ämnet så mycket att jag skrivit en egen bok, och själv funderat på att studera till lärare.

Min skolgång blev starten till en relation mellan elev och lärare – som är så mycket mer än bara en lärare. Pia kom från den här dagen att bli min livboj vid översvämning av plugg och mitt bollplank vid kaos av måsten att uppfylla. Hon är min handledare i livet, som alltid finns där när jag behövt henne. Och allt hon har lärt mig kommer jag att ta med mig livet ut, och det är värt så himla mycket i mina ögon.

”Alla lärare kan förklara vad de förväntar sig av oss. Men en bra lärare, väcker våra förväntningar på oss själva.”

______________________________________________________________________________________

Det du just läst var det hyllningstal jag skrev och höll som avslutning i kursen Svenska C på gymnasiet. På min studentmottagning höll jag talet på nytt; denna gång med Pia med i publiken. Det var stort och väldigt speciellt.

7386062116_8cdfe4a9cd_o 7386078302_ea68f2391a_o

Tack för du trodde på mig Pia.

 

Visste ni förresten?

Instagram Image

Visste ni förresten att Elin är en nyfunnen guldklimp som kom in i mitt liv på ett lite annorlunda sätt? Elin kommenterade ett gammalt blogginlägg för snart ett år sedan och vi började snacka. Visade sig att hon jobbade i samma byggnad som jag och att vi hade en lite knäpp gemensam länk. Vi tog en öl och snackade skit. Klickade som klicken själv och en kväll moffade vi pad thai och pillade navelludd som om det inte fanns någon morgondag. Nu är Elin en del av mig som om vi känt varandra i år och dar. Att kunna hänga med både henne och bästis-Lisa en somrig tisdagskväll på Allsången är för mig en typ av livskvalitet. Det är då jag inser att det inte behöver vara så krångligt för att magen ska bubbla och leendet ska stretcha av glädje. Tacka vet jag enkla relationer, de gör under med livslusten.

Att vårda de relationer man har

När jag klev innanför dörren här hemma hos pappa låg det ett kuvert och väntade på mig. Det färgglada och fina ni ser här nedanför. Jag kände igen handstilen direkt. Det var från älskade lågstadieläraren Ingergerd.


När jag läst kortet och öppnat det lilla paketet som låg inuti det stora slogs jag av tanken: Hur fint är det inte? Att flera år senare kunna ha kontakt med kvinnan man lärde sig multiplikationstabellen av och övade att skriva alfabetet med. Även fast Ingergerd hade oss under första, andra och tredje klass minns jag så väl hur mycket vi tyckte om henne, hur bra lärare vi tyckte hon var. Alltid glad, pigg och omtänksam. Noggrann med att alla skulle förstå och med gyllene regeln uppsatt i kapprummet: ”Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig.”

Jag sökte upp Ingergerd i samma veva som min bok släpptes. Jag hade med just den gyllene regeln i ett kapitel och ville att hon skulle ha ett X av boken. När jag ringde och hon svarade, presenterade jag mig något i stilen med: ”Hej, det är Linn, du hade oss i klassen 1-3:an…”. Efter en liten stund svarar hon: ”Men heeeeeej Linn, det var länge sen! Är det bra?” och samtalet fortsätter i tjugo minuter. Hon mindes att jag nu pluggade i Norrköping eftersom hon träffat min mamma för ett halvår sedan vid mataffären och frågade om vi fortfarande bodde kvar på Arnö. I glädjechock pladdrade vi på och allt var precis som för tio år sedan när jag gick fram till hennes kateder och läste upp dagens namnsdagsbarn.

Eftersom Ingegerd inte kunde närvara på min release bestämde vi att vi skulle ses och fika någon dag. Den dagen var den bästa på väldigt länge ska ni veta. När jag kramade om den lilla kvinnan möttes jag återigen av flashbacks. Vi satte oss ner och började gå igenom vad det ”blivit av” med alla klasskamrater, pratade om att hon skulle gå i pension och att hon skulle köpa en iPhone och skaffa Facebook. Efter tre timmar som rusat förbi skiljdes vi åt och jag kunde inget annat än le.

Fantastiska kvinna. Jag beundrar henne så.


Ingergerd när vi fikade med sitt alldeles egna X.