Kategori: #5km

KOM IGEN JOHANNES intervjuar mig om träningspepp och den kommande höstträningen

Häromdagen fick jag ett meddelande av Johannes där han frågade om han fick intervjua mig. Jag smajlade ju upp mig totalt och blev glad.

Johannes driver sedan en tid tillbaka en blogg om träning för oss vanliga dödliga. Ni vet, det finns ju faktiskt fler av oss som VET att träning är bra men som inte ORKAR träna. Johannes var en sån. Sen tog han tag i livet och började röra sig. Något jag är imponerad och glad över. För det var exakt samma sak som jag gjorde.

I alla fall. Bloggen är skön, avslappnad, mänsklig. Inte en sån där exakta meter, hastigheter och borgskalor anges. Jag mår bra av att gå in och skratta lite över någon händelse han varit med om eller läsa om hans senaste hårda träningspass. Mår bra av att läsa om sånt som även jag upplever i min vardag – motgångar och medgångar.

Hade det här varit för ett halvår sedan hade denna intervju aldrig existerat. Men nu gör den det och i den beskrivs jag som någon som har träningspepp och energi så det blir över till ett helt kompani. Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att njuta av nutidens fina saker. Det här ett sånt tillfälle. Tack @jsundlo.

Hade det här varit för ett halvår sedan hade denna intervju aldrig existerat. Men nu gör den det och i den beskrivs jag som någon som har träningspepp och energi så det blir över till ett helt kompani. Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att njuta av nutidens fina saker. För som jag sa så hade det aldrig hänt om jag vore den jag var för ett halvår sedan.  En tid då jag var en misshandlare mot mig själv i form av skärpmat och utebliven träning.

Nyper mig i armen och tackar Johannes ödmjukast. Tack för jag fick chansen att göra min röst hörd och förhoppningsvis peppa någon där ute!

Här läser du Folk som verkligen är träningspeppade.

Välkommen du lilla sovmorgon

Klockan har slagit sent – närmare bestämt 23.15 – och ögonlocken börjar faktiskt bli rätt så tunga. Jag erkänner.

Vilken dag det varit. Jag ler fortfarande. Sånt därn’t fån-leende du vet? Precis. Ett sånt fint. När man känner sig lycklig i varenda muskelcell (myologisnack!) och känner ett enda lugn inombords. En känsla jag älskar nästan mest av alla tänkbara tillstånd.

Imorgon ska jag äntligen ha en liten sovmorgon. En vecka sen senaste och det är mycket när man är döpt Linn Larsson. Min själ mår bra av att sova till efter 08 i alla fall. Så imorgon kommer klockan ringa 8.30 bara för att lyxa till det hela.

Sen följer en dag med plugg och repeterande med undantag för lunchträning. Bokade just in mig på 30 minuter cykel och 25 minuter mage/rygg. Dags att ta tag cyklandet och bosätta mig i salen för om några veckor smäller det. Då är det min tur.

Förhoppningen med morgondagens pass är att jag hoppas på att lämna gymmet med känslan lätt döende. Behöver köra slut på kroppen och få släppa loss alla endorfiner. Hjärnan och därmed även hela kroppen är liksom på något sätt överbelastad med fakta.

Vad ska du göra imorgon – eller ska jag kanske säga idag? Träna?

Ps. Jag och Ella gick en kvällspromenad ikväll. Det fick bli mina #5km. Det känns att hösten är på G. Luften är helt omvandlad och uteserveringarna har ish tre gäster.

Den lilla envisa viljan

Johodå, det går visst att gå upp 06, åka tåg, plugga 09-18, åka tåg, äta middag, springa personbästa och kvällsplugga. Man måste bara ha den där lilla envisa viljan.

Johodå, det går visst att gå upp 06, åka tåg, plugga 09-18, åka tåg, äta middag, springa personbästa och kvällsplugga. Man måste bara ha den där lilla envisa viljan.

Nu blir det dusch och sen instuderingsfrågorna för cirkulation. Imorgon har jag megalyxen att få åka bil till Stockholm och näst sista dagen på utbildningen. Livet är fint i alla fall. Den saken är ju säker.

Det går att spinga #5km med pre-mensmage och ballongkropp om man vill

Sen är det ju bara sjuttio gånger så jobbigt som att springa med en pigg och fräsch kropp. Men samtidigt så är det dagar som dessa som min lilla kropp behöver de där tunga uppförsbackarna, den friska luften och ventileringen av svett.

20130811-212856.jpg20130811-212835.jpg20130811-212843.jpg

Det här blogginlägget går lite andra riktningar än nästan alla andra – jag ger er de inte uppsmajlade och slimmade bilderna (jag tänkte slänga upp den på dubbelhakan men kände ändå att, nä – jag sparar den till finare tillfällen). Dock bör det ju tilläggas att jag alltid är så hyperglad och lycklig som jag ser ut att vara på de glada efter-bilderna jag publicerar. Men idag så blev det alltså en liten annorlunda bildvariant.

Magen jävlades även efter rundan och kändes som en enorm ballong. Benen och flåset var däremot relativt med i matchen hela vägen. Vad som var på TOPP var däremot sinnet, huvudet och tankarna. Herregud vad jag njöt av att springa. Är så glad att jag envist har fortsatt springa med förhoppningen att börja tycka om träningsformen. Äntligen börjar det komma, äntligen börjar jag älska löpningen.

Pappa, nu är du bra glad va?

Den där nöjdheten

Man kan inte leva om sitt liv och man kan inte ändra om det som varit eller veta vad som kommer att ske. Och det är ju det Gardell säger är lite själva grejen med livet, så jag tar den där löpturen jag inte hunnit med på flera dagar och försöker lära mig så många muskler jag klarar för just den här dagen. Och försöker vara nöjd med det.

Man kan inte leva om sitt liv och man kan inte ändra om det som varit eller veta vad som kommer att ske. Och det är ju det Gardell säger är lite själva grejen med livet så jag tar den där löpturen jag inte hunnit med på flera dagar och försöker lära mig så många muskler jag klarar för just den här dagen. Och försöker vara nöjd med det.

Men det är svårt. På riktigt svårt. För jag vill vara perfekt i alla situationer jag hamnar i. Jag vill ha det mysigt och fint hemma, känna mig vuxen och ansvarsfull genom att ha en fylld kyl med matlådor på hög. Jag vill ha disciplinen att traggla kroppens alla muskler, deras ursprung, fäste och funktion och ändå behålla energin till lunch. Jag vill ha samma lust att jobba som jag hade när jag tackade ja till jobbuppdraget och jag vill ha styrkan att tacka nej till idioter som vill ha ytligt häng och istället fokusera på plugget som kan ta mig vidare i framtiden.

Men så är det inte.

Och trösten då är enbart det svaga minne jag har att någon sagt att det är just viljan och insikten som är en bra start. Så jag antar att jag i alla fall är påväg.

Tisdagens #5km

20130807-063136.jpg

20130807-063154.jpg

20130807-063159.jpg
Även fast benen känns rätt pigga och även stundtals flåset så ÄR det fan så jobbigt att försöka hålla sig mot 05.00 min/km. Mitt ”lagom” går fortfarande omkring 06.00 minuter – så än finns det att jobba på.

Styrkan efteråt blev en tempohöjare i sig:
10 armhävningar, 10 utfallssteg – x5
Plankan i tabataform

Halleluliiiaaaa

Första veckan med #5km done, andra to go

Summerar första veckan med #5km med att detta är en jävligt kul grej för att hålla i gång vardagsträningen! Yehey! För min del blev det totalt fyra löprundor och fem promenader – extremt nöjd är jag.

Agerar envis T-Rex och ger mig fan på att springa #5km i form av intervaller + styrka. Jag menar, det är ju ändå tisdag.

Denna vecka börjar jag med ett grispass – intervaller och styrka uppe i spåret tänkte jag mig. Kommer med allra största sannolikhet vilja ge upp när jag väl är där ute MEN jag ska fixa det. Fem kilometer är ju trots allt inte så långt (bara skitlångt när man är trött). Efter det ska kämpa för rekord i armhävningar like a T-Rex, göra plankan och utfallssteg.

Veckan i övrigt kommer nog fyllas med kvällspromenader då jag och Lisa börjar plugga en vecka på SAFE igen och kommer komma hem sent om kvällarna. Får se promenaderna och cykelturerna till och från tåget och T-banan som en extra present och tvinga ut oss för att lufta våra proppade huvuden när vi kommit hem till Nyköping. På lördagen däremot – då SKA jag springa.

Ni rå?

Det är tanken som räknas

Ni vet när man tränar backe och mest bara vill sitta och dricka vin i en park med vänner hela natten lång och inser att det är just precis vad man ska göra så snart träningen och jobbet är över? Då blir man glad.

Det är banne mig galet hur mycket tänket påverkar känslan och hur det går under ett träningspass. Idag var jag rätt glad när jag vaknade men olika omständigheter gjorde mig låg och nere, vilket även drog ner känslan jag hade i kroppen.

Tack vare #5km och gänget som kämpar tillsammans tog jag mig dock ändå ut på en runda och började med att gå snabbt innan det övergick till jogg. När jag sen kom fram till Hållet-backen så bestämde jag mig för att göra fem vändor i backen. Sagt och gjort så kämpade jag mig upp för backen och joggade sedan till cykeln som väntade en bit bort innan jag trampade hem.

Under tiden jag sprang i den där jävla backen så tänkte jag på kvällen. På vinet och drinkarna jag ska få dricka med vänner i parken som byggs ut en gång om året här i Nyköping eftersom vi har den forna Karnevalen (men nu döpt till det töntiga namnet Nyköpings festdagar). Den tanken fick mig att orka kämpa det där lilla sista och att även kunna se glatt på att jag ska jobba långpanna den dag då termometern visar typ 30 grader.

Det blir som man tänker. Eller något.