Kategori: #5km

#kutaentjuga

En veckas trotsålder = pajad mage, stirrigt humör och humörsväningar mellan de glada och gråa.

Så kom jag ut igår ändå. Såg Linns Instagrambild från hennes utomhusrunda och tänkte; va fa-an, jag vill också känna endorfiner. Så jag svirade om fort för att inte huvudet skulle hänga med och sätta käppar i hjulen. Klev ut i senvinterns mörker och började springa till Happy. Hittade takten och kände rytmen. Andningen i symfoni med steget. Armarna pendlandes längs kroppen och benen starka. Kände hjärtat dunka lite snabbare när jag passerade människor och hur adrenalinet pumpade ut. Tänkte; Jag älskar ju detta.

Resultatet av en veckas trotsålder: en stirrig brud med pajad mage som just sprungit Storgatan upp och ner i hemstaden och kommit på #kutaentjuga.

Och så hände det där som hände när #fucksötsug föddes. Jag fick en snilleblixt eftersom träning + eftersvettningar alltid innebär nya idéer och tankar för mig. Jag vet att jag tycker det är tungt att springa just nu, men att jag älskar det när jag väl hittar rätta känslan. Jag vet att jag under #5km fick den känslan fler gånger än någonsin eftersom jag gjorde det till en rutin och därmed hade större odds på att ha fler behagliga upplevelser från löpturer än om jag sprang sällan.

Så. Igår startade jag #kutaentjuga. Varje dag i en månad ska jag springa tjugo minuter i olika former. Vissa dagar kommer det vara i snigeltempo, vissa i intervallracerfart. Tjugo minuter med syftet att få till rutinen att dagligen rasta kroppen; precis som så många av oss gör med vår bästa vän hunden flera gånger per dag. Eftersom jag har ett stillasittande/stående arbete behöver min kropp så skakas loss lite då och då. Siffran tjugo för att jag anser att det är en överkomlig tid. Du kan få en känsla av att du vill dö för det är så jobbigt eftersom intervaller i 20 minuter suger sugrör. Du kan också glida igenom passet om bakfyllan fortfarande hänger kvar, kroppen känns tung på grund av ett ledset hjärta eller vad som än kan uppstå i vardagen.

Jag började igår kväll och ska springa min andra tjuga idag när jag kommer hem till Stockholm. Min fråga är – vill du haka på? Vi var flera som krigade på med både #fucksötsug och #5km. Kanske kan detta behövas för någon mer än jag som vill komma igång med vardagsrörelsen?

Inspireras av minnen och meriter


Foto: Syrran

Det här var i somras ute i vår stuga. Då hade #fucksötsug pågått i ish fem månader och #5km pågick just då. Tänker att jag ska köra igång #5km igen så snart snön och kylan försvinner. Tills dess blir det SATS och alla deras grymma klasser + PT-Jill.

Ps. Klapp på axeln till mig. Har kört fem pass både denna vecka och förra veckan. Riktigt stolt och nöjd.

Nu blir det vin!

Höstpromenad

20130902-102409.jpg
Somnade 20.00 igår och vaknade tolv timmar senare som levande människa på nytt. Traskade ut på vad som numera är höstpromenader eftersom det är september månad och överkroppen pryddes av en långärmad tröja. Tycker ändå det är rätt skönt, vintern kan dock vänta ett bra tag.

Nu ska jag käka mellis innan jag och Lisa ska till höstens arbetsgivare och snacka. Ikväll är det premiär på cykeln och pirret har börjat snurra i magen. NU JÄDRAR!

Överflöd av energi resulterade i 10 km kvällssol

Fredag, älskade fredag.

När klockan ringde 06.15 imorse var ögonen ungefär lika tunga som två betongblock och träningsvärken från de två senaste dagarna var snabb att markera sin närvaro. Men upp kom jag till sist och efter att Lovisa åkt till jobbet och jag hade käkat frulle till Nyhetsmorgon, kröp jag åter ner i sängen och läste kapitlet om L-ABC i teoripärmen. Fikadejten med Somayeh blev framflyttad och plötsligt fanns tid för en powernap innan jag for in i duschen och hoppade på pendeln in till centralen.

Väl framme på Söder mötte jag älskade Jenny och fick gosa med lilla Zolo, hennes tredje lillpojke. Två timmar for iväg när vi pratade om livet, arbetsglädje och instruktörsskap. Blir så inspirerad av Jenny och det häftigaste är ändå att hon sa att hon blir just exakt det samma av mig. Det gör mig glad och nästan lite mallig – min förebild tycker att jag är ball; är inte det ballt? : ) Hann även träffa fem andra lärare från SAFE  under lunchen som jag nu för tiden även har lyxen att kalla för mina kollegor.

Som ni förstår var energinivån närmare maxgränsen än på länge efter den här fredagen så när jag satt och pluggade bestämde jag mig för att ta tidigare tåget hem för att hinna sticka ut och springa i kvällssolen. Sagt och gjort – när jag kom hem vid femtiden knöt jag på mig löparskorna och sprang ut mot Arnö.

Under dagarna i Stockholm knåpade jag ihop musiken till premiärpasset i spinning som jag ska hålla i den 2 september. Så när jag skulle börja springa kändes det som ett ypperligt tillfälle att testköra passet även om det blev till fots. Musiken utgör ett pass på 25 minuter intensivt tempo, inklusive uppvärmning och några minuter nedjogg på slutet. 

När jag sprungit hela (musik)passet vände jag tillbaka från Arnö och sprang passet en gång till vilket tillsammans blev 10 kilometer. Och eftersom musiken är så medryckande som den är kunde jag inte låta bli att trycka på vilket resulterade i – rekordtid av milen.

Det bästa? Jag kände mig riktigt jäkla stark! Underbara kropp som ger respons för all nerlagd tid i svettuniform. Jag älskar dig kroppen.

Kvalitetstid med pappa – Träna

När jag mötte pappa vid Gripsholmparken i morse så var bland det första jag fick ur mig:

– Jag ska ha mens snart. Jag är inte på humör.

Pappa, som är van efter många år med endast brudar i familjen, började skratta för att sedan sluta skratta och sen vara tyst. Successivt under tiden vi jogga mot spåret började istället jag själv att prata om olika saker och fick därmed bestämma ämnena. Ju längre tiden gick, desto mer människa och mindre monster blev det av mig och när vi väl var framme uppe i Ekensberg var humöret något i stil med bra.

Jag måste ge pappa en eloge för den taktiker han är. Han har lärt sig en del med åren som vi har levt och framförallt tränat ihop. Jag blir ett monster när jag ska träna (med undantag för underhållsträning när det inte är jobbigt) och tålamod är bland det viktigaste den andra personen kan ha som ska träna med mig. Annars funkar det inte, hur tragiskt det än låter. Okej – jag kanske anstränger mig lite mer och håller god mask om det är en främmande person jag tränar med – men pappa har fått utstått en hel del. Och det är jag glad att du har orkat göra, pappa.

I alla fall. Vi körde sex vändor uppför en bergsbacke mitt ute i terrängen, gjorde armhävningar i vilan och joggade sedan vidare runt på olika småstigar i Ekensberg. Det fina begreppet för träningsformen är trail running – en allsidig och grym träning för större delarna av hela kroppen. Mängder av muskler aktiveras, balansen sätts på prov, nervsystemet måste hålla sig vaket, flåset ökar ju mer benen trummar på och tankarna bara flyger iväg i sensommarluften.

Vissa föräldrar och barn umgås genom att gå och fika, spela sällskapsspel eller laga mat. Jag och pappa tränar. Det är vår tolkning av kvalitetstid. Och jag börjar älska den tolkningen mer och mer ju äldre jag blir.

Framsteg och nya mål

En vanlig vit t-shirt kan många tänka, men icke sa Linn. När jag köpte den här tröjan på Intersportrean någon gång förrförra året satt den som en osmickrande stödstrumpa på en gravid. Redan där och då visste jag dock att jag någon gång skulle ta tag i mitt liv och minska kring magen. Att de där fluffet orsakat av bajs skulle säga hejdå och lämna mig ifred.

20130817-165249.jpg

Och visst hade jag rätt. Som ni ser så lyser hela jag, för jag gillar den här tröjan något väldigt. Färgglad och glad. Sånt jag behöver dagar då jag känner pluggångest, inte är helt frisk och regnet smattrar.

I alla fall. Hade en liten pratstund med papi idag och kom fram till att jag checkat av ett mål: Komma igång med att träna flera gånger i veckan och att göra träningen till en del av min vardag. Nästa mål är nu att skapa mer kvalité i varje pass. Att lägga underhållsträningen lite åt sidan och istället fokusera på att öka belastningen både på styrke- och konditionsplanet. Redan nu vet jag att jag kommer vilja banga varenda gång – för det är jobbigt att pusha sig själv när det är jobbigt. I alla fall om man heter latmasken Linn. Det är roligare att träna när det är lätt, hehe.

Jaja, slutsvamlat. En promenix i höstluften och lyssna runt efter bra spinninglåtar kanske? Ja, så får det bli.

Kontrasterna

Vissa verkar tro att jag alltid står och hoppar upp och ner så snart träning kommer på tal. Att jag alltid är motiverad att göra saker jämnt och ständigt och att jag sällan är trött mitt på ljusa dagen.

Den här bilden är till er.

20130816-122114.jpg

Somnade när jag satt och läste kurslitteraturen och vaknade två timmar senare med feta ångesten. Jag är med andra ord rätt mycket som alla andra jag med, även fast jag kommit igång med träningen.

Skillnaden är däremot att jag nu repeterar den där dryga tanken för mig själv: Vad mår du bra av? Att dra och träna eller att ligga kvar? Och har du ångrat ett träningspass?

– Nä, jag trodde väl det.

Så jag reser mig från soffan och byter om till träningskläder, gör köttfärsen redo för tillagning när jag kommer hem och sticker till spåret för att genomföra styrkepasset blivande PTn och nyfunna kompisen Mattias har lagt upp åt mig.

(Inser att detta inlägg blev lite ironiskt men ändå passande, kul och verklighetstroget nu efter Johannes nästan för fina beskrivning av mig i hans bloggintervju).

KOM IGEN JOHANNES intervjuar mig om träningspepp och den kommande höstträningen

Häromdagen fick jag ett meddelande av Johannes där han frågade om han fick intervjua mig. Jag smajlade ju upp mig totalt och blev glad.

Johannes driver sedan en tid tillbaka en blogg om träning för oss vanliga dödliga. Ni vet, det finns ju faktiskt fler av oss som VET att träning är bra men som inte ORKAR träna. Johannes var en sån. Sen tog han tag i livet och började röra sig. Något jag är imponerad och glad över. För det var exakt samma sak som jag gjorde.

I alla fall. Bloggen är skön, avslappnad, mänsklig. Inte en sån där exakta meter, hastigheter och borgskalor anges. Jag mår bra av att gå in och skratta lite över någon händelse han varit med om eller läsa om hans senaste hårda träningspass. Mår bra av att läsa om sånt som även jag upplever i min vardag – motgångar och medgångar.

Hade det här varit för ett halvår sedan hade denna intervju aldrig existerat. Men nu gör den det och i den beskrivs jag som någon som har träningspepp och energi så det blir över till ett helt kompani. Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att njuta av nutidens fina saker. Det här ett sånt tillfälle. Tack @jsundlo.

Hade det här varit för ett halvår sedan hade denna intervju aldrig existerat. Men nu gör den det och i den beskrivs jag som någon som har träningspepp och energi så det blir över till ett helt kompani. Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att njuta av nutidens fina saker. För som jag sa så hade det aldrig hänt om jag vore den jag var för ett halvår sedan.  En tid då jag var en misshandlare mot mig själv i form av skärpmat och utebliven träning.

Nyper mig i armen och tackar Johannes ödmjukast. Tack för jag fick chansen att göra min röst hörd och förhoppningsvis peppa någon där ute!

Här läser du Folk som verkligen är träningspeppade.

Välkommen du lilla sovmorgon

Klockan har slagit sent – närmare bestämt 23.15 – och ögonlocken börjar faktiskt bli rätt så tunga. Jag erkänner.

Vilken dag det varit. Jag ler fortfarande. Sånt därn’t fån-leende du vet? Precis. Ett sånt fint. När man känner sig lycklig i varenda muskelcell (myologisnack!) och känner ett enda lugn inombords. En känsla jag älskar nästan mest av alla tänkbara tillstånd.

Imorgon ska jag äntligen ha en liten sovmorgon. En vecka sen senaste och det är mycket när man är döpt Linn Larsson. Min själ mår bra av att sova till efter 08 i alla fall. Så imorgon kommer klockan ringa 8.30 bara för att lyxa till det hela.

Sen följer en dag med plugg och repeterande med undantag för lunchträning. Bokade just in mig på 30 minuter cykel och 25 minuter mage/rygg. Dags att ta tag cyklandet och bosätta mig i salen för om några veckor smäller det. Då är det min tur.

Förhoppningen med morgondagens pass är att jag hoppas på att lämna gymmet med känslan lätt döende. Behöver köra slut på kroppen och få släppa loss alla endorfiner. Hjärnan och därmed även hela kroppen är liksom på något sätt överbelastad med fakta.

Vad ska du göra imorgon – eller ska jag kanske säga idag? Träna?

Ps. Jag och Ella gick en kvällspromenad ikväll. Det fick bli mina #5km. Det känns att hösten är på G. Luften är helt omvandlad och uteserveringarna har ish tre gäster.