Bara din magkänsla har svaren du söker. Inte de vuxna.

Att bläddra bakåt i arkivet på Instagram gör mig påmind. Alla har vi våra egna sätt att arkivera våra liv. Vissa i tanken, jag genom bilder. Tidigare skrev jag alltid här. Det gör jag inte längre. Jag skyller på att jag inte vill blotta mina tankar för mina elever utan tycker de ska ha en professionell bild av mig. När jag tänker efter tror jag inte riktigt det är anledningen. Jag menar, jag förespråkar ju ärlighet och tror att vuxna människor på piedestaler enbart lurar ungdomar.

För när jag var ung, när jag såg upp till de vuxna, trodde jag att de satt på svaren jag ännu inte funnit. Att de visste hur man borde göra, hur man borde tänka. Ja, till och med hur man borde känna. Ju fler dagar jag spenderar som jämnlik med de andra vuxna inser jag vilken drömvärld jag levt i under mina tidigare år. Att vara vuxen är inte det samma som att man är klok. Jag vet, många har säkert listat ut detta men för mig kom det som en besvikelse.

Under mina gymnasieår snöade jag in väldigt mycket på det där med magkänsla. Jag bytte gymnasium efter första året, tack vare magkänslan. Jag valde att ändra inriktning av mitt projektarbete och skriva min bok på egen hand istället för tillsammans med en annan tjej, tack vare magkänslan. Magkänslan fungerade lite som jag tror religion fungerar för många andra. Den blev svaret på det mesta och när jag var osäker på något vände jag mig till magkänslan och lät den styra. Kan tyckas flummmigt men för mig blev det en sanning. En sanning som gjorde att jag under mina första år som vuxen kunde veta i vilken riktning jag skulle styra min båt.

Jag började jobba utomlands på ett resebolag och levde på premisserna alla drömde om – fick lägenhet, serverad mat, fria dagar på stränderna i ett varmt land OCH fick betalt för det. Allt jag behövde göra var att leka med glada barn som var på semester. Folk frågade om det var jobbigt att vara bakis i värmen när man skulle leka indian. Om jag passade på att flirta med andra reseledare. Svaret var att jag knappt drack en öl. Att jag helst satt hemma och tittade på symbolen för Skype för att se när mamma skulle logga in. Jag trivdes inte. Jag kunde aldrig slappna av. Jag kände mig aldrig hemma. Magkänslan sa att jag skulle säga upp mig – även fast alla menade att jag hade drömjobbet – så jag gjorde det.

Att landa hemma under några månader med kylan som ett första sällskap var precis vad jag behövde. Jag började ta hand om mig själv, myntade begreppet #fucksötsug, blev hånad av jämnåriga som av någon anledning kände ett behov att klanka ner på en annan person som bara försökte ta hand om sig själv och började känna ny lust för att utmanas karriärmässigt. Genom min moster och stora förebild fick jag anställning på ett företag som sysslade med träning och jag fick börja öva på mina skillz vid datorn. Jag kunde bara basic-grejer jag lärt mig genom att skriva här på bloggen men Suss trodde på mig, eftersom hon kände mig, och lät mig testa mina vingar. Jag parades ihop med en av syskonföretagets duktigaste IT-killar och fick lära mig program och koder jag behövde för att kunna manövrera företagets hemsida. Jag lärde mig mängder. Jag lärde mig att jag var duktig på detta. Och jag lärde mig att jag kunde lära andra. Vilket jag började göra och plötsligt fick beröm av vuxna jag såg upp till. Det hela var jättekonstigt. Kunde jag lära de vuxna något? Kan inte vuxna redan allt?

Nej, det kan de inte. Jag däremot. Jag var lättlärd och kunde lära mig det jag behövde lära mig. Därför följde jag magkänslan på nytt. Något sa mig att jag kunde möta andra där de befinner sig, oberoende av vilket humör de var på och hur gamla de var. Så jag sa upp mig från jobbet där jag främst jobbade med en dator och lärde gamla hundar sitta. Jag ville möta kidsen.

Tur kallar vissa det, jag vill mer tro att det handlar om ögonblick. Jag kontaktade en skola på andra sidan Stockholm eftersom jag kände igen skolans arbetssätt då jag själv gått på en sådan skola under mina högstadieår. Jag tänkte att jag skulle förstå barnen. Och efter en intervju i ett kvavt rektorsrum fick jag tjänsten som elevassistent och berg och dalbanan tog fart.

Den första tiden på skolan var omtumlande. Jag steg in i en kultur jag inte kände igen. Eleverna kom från familjer med ett kapital min egen familj aldrig varit i närheten av och deras inställning till framtiden speglade mer livet jag läst om på förmögna ungdomars bloggar. En vuxen på skolan gav mig litteratur kring diagnoser och hur man ska bemöta elever med dessa. Givetvis i välmeningens tanke. Men jag öppnade aldrig boken. Magkänslan sa att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle kunna hjälpa och möta kidsen på egen hand bara genom att prata och umgås med dem. Vilket jag också tycker att jag lyckades med då banden jag fick till vissa av eleverna ännu är starka och finns kvar.

Jag bokade en resa till de vänner jag lärt känna under min tid som säsongare och åkte till värmen för att tanka energi. Att möta eleverna och försöka finnas där för dem som den vuxen jag var i deras ögon sög nämligen enorma krafter. Jag är väldigt glad att jag gav dem hela mitt hjärta, men det var också på bekostnad av min kraft. Men så. En dag när jag låg där på stranden fick jag ett meddelande av han som nu är min andra halva. Jag skrev helt på måfå och frågade hur han mådde och fick svaret att det tagit slut med hans flickvän. Jag kunde inte låta bli att bli glad. Han var killen jag alltid haft ögonen för. Ända sedan lillettan på lågstadiet faktiskt, då jag var tillsammans med honom mest för att de andra tjejerna inte skulle kunna det och för han hade så långa fina ögonfransar (rimliga anledningar back then).

Vi fortsatte skriva, ofta, Hampus och jag. Vi blev allt bättre vänner och började hänga de helger jag var hemma på besök i Nyköping. När farmor gick bort och jag ville fly från allt var det Hampus jag skrev sms till och (har jag fått veta i efterhand) gjorde orimligt nervös när jag bad om att få sova hos honom. Jag visste inte riktigt vad som var på väg att växa fram, men jag visste att jag var trygg när jag var med honom.

När kontraktet på skolan var på väg att löpa ut med möjlighet till förlängning valde jag att klippa banden till mina kära elever för att kunna stärka det band jag var fått till Hampus. Jag velade mycket och ifrågasatte faktumet att flytta tillbaka till den lilla staden. Jag var ju tjejen som älskade pulsen och kvävdes av Nyköping. Men. Jag var ju så förbannat förtrollad av honom. Och förälskelsen hade äntligen börjat ge mig perspektiv. Plötsligt började jag se att det fanns något annat än jobb som kunde bringa glädje i mitt liv. Tidigare hade jag alltid haft full beredskap gällande jobbet och svarat på föräldramejl i såväl kön till ICA som till krogen (tur autokorrekt finns). Jag hade fått all bekräftelse via jobbet och så plötsligt klev han in och skakade om allt. Och magkänslan sa att jag skulle våga öppna mitt hjärta för honom. Så jag gjorde det. Och i början av juni grät jag när jag sa hejdå till alla underbara elever och packade släpet med kartongerna och flyttade in hos honom.

Aldrig någonsin har jag både ifrågasatt och älskat mig själv så mycket som jag gjort sedan jag blev sambo. Att ha en annan människa vid sin sida dagarna man själv helst låtsas som att de inte existerat har fått mig att förakta mig själv. Jag har undrat om jag alltid haft fel värderingar och tankar, om jag levt helt fel fram tills nu. Jag har undrat om jag haft problem med ilska. Jag har undrat om jag kanske borde leva ensam.

Men så har jag också vuxit. Jag har lärt mig. Jag har lyckats förklara. Jag har gjort mig förstådd. Jag har vänt ut och in på mig själv och övat mig på att sätta ord på mina tankar, försökt få honom att förstå. Jag har andats en extra gång och släppt det jag egentligen varit på väg att brinna över. Jag har skrikgråtit för att få något slags gehör. Allt med magkänslan att jag borde kämpa för detta. Jag borde kämpa för han som jag tror är killen i mitt liv.

Och så kom vardagen och jag behövde en inkomst även fast jag var kär. Jag hade terroriserat rektorn på min gamla högstadieskola sedan jag flyttat ner i hopp om att få en liknande tjänst som uppe i Stockholm men i stundens snack fanns det ingen ledig plats. Så jag hade min första lediga sommar sedan jag slutade 8:an och väntade på att han kanske skulle ändra sina tankar. Vilket han också gjorde. Jag fick chansen att testa vingarna som idrottslärare/elevassistent då den ena idrottsläraren gått på föräldraledighet. Skitkul tyckte så klart jag, idrottstjej som jag var. Vardagspusslet var äntligen ihoppusslat och i balans.

En termin svepte förbi och framför mig stod termin två då jag kallades in till rektorns rum och fick veta att en kollega till mig skulle gå ner i tid för att inte krascha totalt, och fick frågan om jag ville ta över personens klass. Jag stålsatte mig vid att jag inte ville hamna vid ruta ett då jobbet var allt, och sa att jag behövde dela klass med en till person så jag inte var ensam ansvarig. Jag visste att det skulle äta upp mig. Sagt och gjort, jag tog det delade ansvaret för en klass och gick på sommarledighet med balans i kroppen.

Men så blev det år två på skolan för mig och frågan kom upp om jag kunde tänka mig att bli handledare för en årskurs 9a. Det skulle innebära eget ansvar och att mitt hjärta återigen las i arbetet, det visste jag vid första stund när de frågade. Men jag intalade mig att jag skulle kunna sköta det mer professionellt, som de vuxna uttryckte det, än jag gjort med klassen i Stockholm. Så jag tog mig ann uppdraget och började ha utvecklingssamtal. Allt verkade väldigt lovande och jobbmejlen lämnades kvar på jobbet.

Sen insåg jag att jag trillat dit igen. Att jag inte lyckats med det de vuxna normaliserat likt att borsta tänderna. Jag kunde inte separera jobbet från privatlivet. Jag fixade det inte. I ena andetaget fick jag listor på vilka elever som inte låg i fas och som verkligen behövde lämna in sina arbeten för att inte riskera sina betyg och i det andra påtalades jag att låta dem inse att deras bristande arbetsinsatser gav konsekvenser. En motsägelsefullhet i kroppen växte när jag ena stunden skulle jaga eleverna och i andra låta dem inse vad som hände om de inte gjorde vad de skulle. Ambivalensen i kroppen gjorde mig tokig. Mitt system började säga ifrån. Kroppen ville inte lira klart matchen och talade sitt tydliga språk genom att jag började tappa mängder med hår, fick svårt att sova om kvällarna och mitt i natten kunde mejla något elevrelaterat. Söndagarna blev tunga och tanken på jobbet gjorde mig uppgiven.

Jag har sökt svaret hos olika vuxna. Jag får inte svaret jag vill ha. Och jag tror jag vet varför. För oavsett hur mycket de vill, kan de inte känna det jag känner. Och det gör ont som fan i mig att inse att någon annan inte kan ge mig svaret men det är nu ett faktum. Endast jag själv kan veta vad som är rätt för mig. Endast jag har svaren. Inte de vuxna.

Det är bara det att jag måste lyssna noga. Bara det att jag måste vara mottaglig nog att höra vad min magkänsla försöker säga mig.

Be Sociable, Share!