Det som räknas

156208_10151175465487997_425576776_n

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Jag vet inte om jag vill det. Ibland vill jag. Ibland vill jag inte.

Vissa dagar älskar jag livet på skolan – tempot, rörelsen, energin, diskussionerna och skojen. Jag har svårt att tänka mig bättre så kallade kunder än vad elever är. För det är ju kunder som de skulle kunna liknas vid – jag är där för deras skull och ska ge dem deras bästa solsemester (som i det här fallet är fyra år på högstadiet).

Andra dagar är det tyngre att ha titeln lärare (jag vikarierar som idrottslärare och är elevassistent). Det är de dagarna då det slår mig hur mycket våra barn behöver oss. Hur förvirrade och bekymrade våra barn är helt i onödan. Allt på grund av att vi är för få vuxna som hinner ge dem tiden, hinner sitta ner och lyssna på dem. Att känna den maktlösheten i att jag inte kan rädda situationen, att jag inte kan hjälpa alla, gör ont.

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Det vet jag inte. Men det jag vet är att jag älskar att jobba med våra elever. Att få skojbråka med dem om att de är sena att lämna in böcker, att få tävla i antal burpees på idrottslektionen. Jag älskar att få se dem utvecklas, att få följa deras krokiga resa mot vuxenvärlden. Jag älskar att ha högläsning på engelska och lära mig nya ord samtidigt som eleven slår upp dem i lexikonet. Jag älskar att formas tillsammans med eleven, att inte vara ett facit inom ett ämne och istället våga visa att vi alla har något nytt vi kan lära oss.

Och det är väl det som räknas? I alla fall om du frågar Steve Jobs. Det enda sättet att göra ett bra jobb är att älska det du gör. Och det gör ju jag. Jag älskar det.

Be Sociable, Share!