Två halsdukar, flera isvindar

Hon brukar sitta där varje gång jag kommer från jobbet och går från tunnelbanan hem till min lägenhet. Hem till värme, hem till kläder, hem till mat. Hon sitter där, oavsett om solen skiner, vinden viner eller snön faller. Hon ler och hon hälsar på varenda en som går förbi henne. Några säger hej tillbaka. Ännu färre söker hennes blick för att säga hej först.

Jag brukar ge henne den ena bananen av de två jag köper efter träningspasset, det tredje wienerbrödet av klippet jag slagit till där man fick tre stycken för 20 kronor och den överfulla påsen med pantflaskor som resulterar i några kronor. Ibland ber jag kassörskan ta ut ett belopp så jag får ge henne en liten symbolisk slant som förhoppningsvis och alldeles säkert ger mer mening i hennes liv än den gör i mitt. Kanske kan den göra att hungern lindras lite eller att hon får chansen att skratta tillsammans med vänner. Vad vet jag.

Som tidigare nämnt sitter hon där så gott som varje dag oavsett temperatur. Jag har tänkt mycket på henne, hur kallt hon måste ha det dagar då värmen är obefintlig, och funderat över om jag kan ge henne något som kan ge henne värme. Så jag rensade bland vinterkläderna och fann två halsdukar jag inte använt på länge.

I vanlig ordning hann hon först med att säga hej av oss två. Hon har så otroligt varma och vackra ögon. Hela hon lyser och jag parkerar cykeln. Hon tittar på mig och min påse och jag sätter mig ned på huk samtidigt som jag drar fram de två halsdukarna. En senapsgul och en blandad med flera olika glada färger. Hon ler och tycks få tårar i ögonen. Jag tror det är glädjetårar. Hon blickar mot himmelen och tackar flera gånger om. Jag håller hennes händer och känner hur kall hon är. Efter en liten stund lossar hon ena handen och stryker sin hand längs min kind och säger något.

Vad hon säger är oviktigt. Vi talar inte samma språk och ändå gav vårt möte mig mer kärlek, värme och hopp än på länge.

Be Sociable, Share!