Två långa minuter

Några av våra 8:or håller på med att skriva sina noveller och nostalgisk som jag är gick jag in i Dropboxen. Där fann jag min gamla novell jag skrev under min tid på Kunskapsskolan. Minns inte vad jag fick för respons av lärarna på den, men minns mycket väl att jag då var så oerhört nöjd med cirkeldispositionen av texten, haha. Fint det där med text hur mycket minnen som hänger med på köpet när man läser de på nytt.

Skriven: 2008-10-14.

—————————————————————————————————————————————-

Två långa minuter

Det ekar i huvudet. Aj, måste han ta i så när han blåser i visselpipan? Hur hamnade jag här? Varför verkar alla så upprörda? Har ingen märkt att jag ligger här? 
Det är många tankar som far genom huvudet på Martin när han ligger där helt ensam men ändå mitt i smeten bland alla andra lagkamrater, motspelare och domare. Han förstår inte vad det är som pågår.

Det är mycket kraft som krävs för att han ska kunna lyfta på huvudet och kunna se vad det är som händer. Han har många frågor han vill få svar på. Däribland finns det en fråga om varför han känner sig som han gör. Han känner sig bokstavligen talat död. Egentligen är frågan dum, det vet han själv om. För det är bara han som har svaret på den. 
Det måste vara drogerna.

Han mindes så väl hur han pratat med en man utanför ICA en kväll då han skulle handla mat. Mannen hade öppnat bakluckan på bilen, tagit fram små genomskinliga påsar och gett dem till honom. I utbyte fick mannen 300 kronor. Tanken var att bara prova lite, även fast det var så dyrt. Han hade inte tänk att bli påverkad på riktigt. Han skulle ju bli proffs, det hade pappa bestämt.

Det kändes som igår, den där regniga söndagskvällen när han kom hem från sin fotbollsträning. Hans pappa hade bett honom att sätta sig ner i soffan för han ville berätta om ett telefonsamtal han haft under dagen. Han hade ringt en professionell tränare och pratat med honom om Martins fotbollskarriär. Pappa började med att förklara hur trött han var på att Martin var en av de sämsta i laget. Han ville att se Martin bli proffs. Han ville se honom spela i någon av de större klubbarna utomlands. Och så skulle det bli. Den professionella tränaren hade fått sitt uppdrag och pappa hade bestämt sig. Det var det ingen idé att yttra varken några egna tankar och känslor.

Men det hela blev för mycket. Träningar jämt och ständigt, ofta flera pass per dag. De var långa och innehöll allt som krävdes för att göra succé inom fotbollen; styrka, snabbhet, kondition, löpteknik och teknik med boll. Till en början kändes det kul – han märke ju resultat av det hårda slitet. Han koncentrerade sig bara på fotbollen, det var hans allt. Skola och vänner hade han inte speciellt mycket tid för, det kom i andra hand. Folk omkring honom påstod att hans pappa och tränare pressade honom och att det var för mycket för en kille i hans ålder även om han snart skulle fylla 18 år. Men Martin förnekade. Detta var hans livsstil.

En dag var det som allt hann i kapp honom. Han började inse vad som hände med honom. Han var inte Martin längre. Han var en kille som tränade hårt och inte hade något att leva för förutom fotbollen. Det var en otäck känsla som han bar på. Han visste inte vad han skulle ta sig till och drogerna kom in i bilden lika självklart som fotbollen några år tidigare.

En lätt knuff. Jag rycker till och vaknar upp från min kollaps. Det är lite tystare runt om nu. Efter en stunds kämpande får jag upp ögat. Med en suddig bild framför mig kan jag tyda att det är en kille som sitter på huk och tittar på mig. 
”Hur är det Martin? Är det lugnt?” frågar han.
 Jag får inte fram något tydligt svar utan nickar bara lite lätt med mitt ömma huvud.

Medan två män bär ut mig på bår från stadion kan jag höra publiken klappa i takt. Även om jag inte kan få upp mina ögon kan jag ändå känna ett medlidande. Ett medlidande jag aldrig upplevt tidigare i mitt liv. Kanske det medlidande jag skulle behövt för att inte hamna där jag är idag. Det är svårt att veta. Även om jag med största säkerhet just varit med om de två längsta minuterna i mitt liv.

Be Sociable, Share!