Jag kände mig som en liten vit ruta som skulle bockas i och checkas av

Om jag tidigare i veckan skrev att jag klättrade på väggarna vet jag inte riktigt vad som beskriver nuläget. Feber och rethosta som bara tycks bli värre av vila och ett humör som håller på att koka över framkallat av ett gäng läkare. Läkare stationerade på Sundbybergs vårdcentral Kronan som borde pausa från sin roll som läkare och lära sig mer om kommunikation.

Det här inlägget handlar inte om att vi svenskar inte har förmånen till god vård – det har vi absolut. Det här inlägget skrivs för jag ledsnat på att sjukvården nyttjar sin maktposition gentemot sjuka patienter. Att de kränker människorna som söker sig till dem. Jag vet att sjukvården har det tufft – men det ger dem ingen rätt i världen att behandla människor på det sätt de så ofta gör. Ingen rätt någon jävla stans.

 

kronan_logotyp_72

När jag kom fram till vårdcentralen var jag helt slut av att ha gått och nervös över att kanske behöva göra prover som inkluderade nålar. Jag är 22 år men fortfarande livrädd. Jag är inte tuff när jag besöker sjukhus; jag behöver att någon som är frisk lugnar mig genom ord och handling. Det gjorde inte den här läkaren.

Istället för att se mig i ögonen och faktiskt lyssna på hur jag mådde, skrattade han lite hånfullt efter min reaktion när han stack ner träpinnen i halsen på mig. Han frågade om jag är sjuk annars? och jag dröjde lite med mitt svar eftersom jag inte riktigt förstod; jag är ju sjuk? Han skrattade. Ja, men självklart menar han andra kroniska sjukdomar. Nej – ville jag svara – det är inte självklart eftersom jag inte förstod. Istället log jag nervöst. Han gav mig provet han just kört ner i halsen på mig och satte sig vid datorn och jag frågade hur jag gör för att få ett intyg att jag är sjuk och han svarade kort: Det tar vi sen. Gå till labbet nu.

Och istället för att förklara för mig vad han ville att jag skulle säga till sjuksystern i laboratoriet, förväntade han sig att jag skulle läsa hans tankar och förklara för systern vad hennes uppgift var när jag kom in till henne. Jag förstod självklart inte, och fick en liten utskällning av sjuksystern samtidigt som hon tog fram prover jag såg innehöll nålar. Jag skakade och var rädd. Ändå svalde jag och förklarade att jag är rädd för nålar; något hon säkert inte kunde relatera till eftersom hon jobbar med dem. Hon skrattade och bad om mitt finger. Jag har aldrig känt mig mer som en liten vit ruta som ska bockas i och checkas av som då.

När jag sitter i väntrummet hör jag en manlig läkare idiotförklara en man som knappt talar svenska och som kom försent till sin tid. Mannen undrar om han kan vänta och få bli undersökt om någon kanske inte skulle dyka upp. Läkaren säger att det nästan aldrig händer, förutom mannen själv som just kommit försent, och att han får gå hem och ringa och boka en ny tid imorgon. Jag ser hur ledsen mannen blir; hur maktlös han känner sig. Han är en ruta som slapp bockas i och checkas av. Den kunde strykas.

En kvinnlig läkare kommer ut med ett ansiktsuttryck jag tolkar som stressat och irriterat. Han säger något i stil med ”jag har blivit dubbelbokad så jag får börja med dig och ni får fortsätta vänta” till den unga tjejen som haltat runt i rummet, samtidigt som hon pekar på mamman med den lilla pojken. Läkaren vänder sig snabbt och börjar gå mot sitt rum när mamman frågar hur länge de ska vänta ungefär? Läkaren möter min blick och jag ser hur hon väljer att ignorera frågan samtidigt som hon svänger runt hörnet.

Efter en stund hör jag mitt namn sägas av samma röst som nyss hånskrattat åt mig: Linn! Jag går in i rummet, stänger dörren försiktigt och sätter mig i stolen. Känner hur febern gör mig kraftlös. Han sitter tyst och stirrar på datorskärmen. Efter en stund säger han: Det syns ingenting på något av proverna, du har bara en vanlig förkylning. Jag undrar varför han känner att han måste förminska mig och mina symtom genom att betona ordet bara men säger istället ”okej” så tyst att det knappt hörs. Jag ska inte vara i vägen när han snart ska få bocka i och checka av min ruta sekunden jag lämnar rummet.

Jag sitter tyst för att invänta något slags avslut på konversationen men inser efter en stund att han varit klar sedan han sa ”så”. Jag tar papperna, säger tack och reser mig från stolen. När jag ska stänga dörren efter mig kan jag inte låta bli. Jag smäller igen dörren, passerar entrén och lämnar platsen i ilska. Jag trodde de skulle lugna mig.

Jag trodde sjukvården skulle låta mig få vara den energilösa och sjuka. Istället är det enda jag vill göra att berätta om Patch Adams (och låta dem se filmen Patch Adams) och anmäla dem till utbildning i Kommunikologi. De sitter på sina stolar och förstår inte hur många människor de skrämmer och lurar till att det är deras rätt att få behandla patienter på det här sättet. Att de får de energilösa och sjuka att tro att de bara förtjänar den här sortens bemötande. Det är fel på så många sätt och jag tänker inte bara låta det hända genom att sitta i väntrummet och se på.

patch-adams-robin-williamsBildkälla

Be Sociable, Share!