Det var inte menat att bli såhär

Att stå längst ute på en proppfylld balkong och blicka ut över en av Stockholms förorter. Se färger spraka och avlösa varandra så resten av balkongen jubla. Med ena armen runt bästa vännen för att krampaktig hålla om hennes axel och vägra släppa. Den andra hängandes uppgivet längs min egen kropp med ett fast grepp om den nyöppnade flaskan. ”Gott nytt jävla år” säger hon och jag vägrar släppa blicken jag fäst uppe i himmelen för att inte börja gråta.

Det var inte menat att bli såhär.

Att flytta till staden jag trånat efter i år, att bli stor och ha en egen lägenhet. Att få ansvaret jag så länge längtat efter, att vara oberoende av andra och kunna äta gurkstavar till frukost om jag så vill. Att vara singel och kunna pussas hela nätter utan tanken av att resten av familjen sover vägg i vägg. Att kunna gå ut när jag vill och komma hem när jag vill utan en enda fråga. Att bara kunna vara. Det var meningen.

Istället möttes jag av insikten att det jag värdesätter högst är närheten av vännerna. Att trygghet för mig är att alltid ha dem nära, att inte behöva vara ensam. Ansvar var kul men också läskigt. Jobbigt. Förjävligt. Konversationer efter konversationer med den ena vännen efter den andra. Anförtrodde mig till de jag känt både mer eller mindre där hemifrån. Började känna ett lugn. Andades stockholmsluften med glädje på dagarna och grät i den fina soffan på kvällarna. Stirrade ut i det tomma intet i min fina lägenhet samtidigt som jag erkände för mig själv. Närheten som varit fram och tillbaka i ett halvår hade utvecklat sig och blivit faktiska känslor. Sådana man kan ta på. Sådana man skriver texter om. Texter som blir låtar som andra människor gråter av när de sjunger med. Jag hade blivit kär och jag som äntligen flyttat till lägenheten jag tänkt pussas med nya stadens män. Jag ville låtsas som ingenting, som att det bara var en sak med samma utgångsdatum som din flytt var planerad. Lite så som det verkade som du tänkte.

Lika iskall som du verkade vara inför oss, lika iskallt var balkonggolvet våra fötter stod på och jag tänkte att jag sveper den här jävla flaskan och gör något åt kvällen. Slänger med håret och ler mot grabbarna som gled in genom dörren bara några minuter innan tolvslaget. De gick tydligen på Handels och egentligen kunde jag inte bry mig mindre om vilka som var deras huvudämnen och vilka löner de strävade efter. Men jag skrattade och drack den iskalla champagnen fram tills det att verkligheten hann ikapp mig och jag plötsligt satt ensam och frös ute på balkongen. Med telefonen i min hand och dig ett samtal bort grät jag. Tog mig in till sovrummet och vaknade av att min bästa kramar mig hårt och torkar mina tårar. Allt bara släpper och jag säger jag hatar kostymkillarna och bara vill till dig och hon viskar att hon vet. Att hon sett det på mig hela kvällen och att hon vet. Hon vet att jag är kär i dig.

Det var inte menat att bli såhär. Men så blev det.

Be Sociable, Share!