Kvalitetstid med pappa – Träna

När jag mötte pappa vid Gripsholmparken i morse så var bland det första jag fick ur mig:

– Jag ska ha mens snart. Jag är inte på humör.

Pappa, som är van efter många år med endast brudar i familjen, började skratta för att sedan sluta skratta och sen vara tyst. Successivt under tiden vi jogga mot spåret började istället jag själv att prata om olika saker och fick därmed bestämma ämnena. Ju längre tiden gick, desto mer människa och mindre monster blev det av mig och när vi väl var framme uppe i Ekensberg var humöret något i stil med bra.

Jag måste ge pappa en eloge för den taktiker han är. Han har lärt sig en del med åren som vi har levt och framförallt tränat ihop. Jag blir ett monster när jag ska träna (med undantag för underhållsträning när det inte är jobbigt) och tålamod är bland det viktigaste den andra personen kan ha som ska träna med mig. Annars funkar det inte, hur tragiskt det än låter. Okej – jag kanske anstränger mig lite mer och håller god mask om det är en främmande person jag tränar med – men pappa har fått utstått en hel del. Och det är jag glad att du har orkat göra, pappa.

I alla fall. Vi körde sex vändor uppför en bergsbacke mitt ute i terrängen, gjorde armhävningar i vilan och joggade sedan vidare runt på olika småstigar i Ekensberg. Det fina begreppet för träningsformen är trail running – en allsidig och grym träning för större delarna av hela kroppen. Mängder av muskler aktiveras, balansen sätts på prov, nervsystemet måste hålla sig vaket, flåset ökar ju mer benen trummar på och tankarna bara flyger iväg i sensommarluften.

Vissa föräldrar och barn umgås genom att gå och fika, spela sällskapsspel eller laga mat. Jag och pappa tränar. Det är vår tolkning av kvalitetstid. Och jag börjar älska den tolkningen mer och mer ju äldre jag blir.

Be Sociable, Share!