Jag vill bara att ni ska veta att jag är glad för dagarna vi haft

Det är nog kombinationen av att lyssna på Zaras Uncover och att se gamla bilder som får mig att vilja skriva till er. Som får mig att vilja bryta tystnaden och ge er min bild av det förflutna. Tidigare har jag lyckats begrava ilskan och ledsamheten över att det blev som det blev genom att radera, undvika och strunta i vad ni har för er. Men ikväll funkar inte det.

Vi hade kul och jag lärde mig efter en tid ert språk. Jag började förstå mig på hur ni tänkte och resonerade och gillade vad jag såg. Tyckte ni var bra lirare. Ni blev den nya familj jag börjat längta efter.

Jag tänkte hela tiden att det var så enkelt med er. Att jag fick vara Linn och att jag inte behövde kolla till så allt var lugnt bakom ryggen. Jag var ju säker på att ni inte tyckte något annat än det ni sa till mig. Visst, snack fanns ju, men inte om mig. Jag var accepterad.

Trodde jag.

Dagarna jag alltid sett fram emot och som skulle bli de finaste kom. Jag njöt, hade roligt. Jag älskade min student. Men nu när jag ser tillbaka på allt finns det en grå skugga över minnena. För när de sista veckorna närmade sig kröp även sanningen fram. Ni hade inte accepterat alla delar hos mig. Ni hade irriterat er över vissa av mina egenskaper. Irriterat er och hållt det för er själva.

När jag fick veta skakade jag bara på huvudet och log. Skyddade mig och skrattade till. Det var första gången jag hade fått en rak käftsmäll, om vi ska använda tydliga liknelser. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag fick veta att ni hade börjat gro ilska bara på grund av att jag var mig själv. För det kändes verkligen som bara. Jag hade inte gjort något mer än varit mig själv.

Visst, ser jag tillbaka på de två åren så var jag inte blyg med att berätta om de roliga och coola saker jag varit med om. Men det var så jag trodde vi skulle göra. Att det var jargongen i vårt gäng. I vår familj. Jag trodde vi var glada för varandras framgång och lycka. Och jag ville bara att ni skulle uppskatta mig så som jag uppskattade er.

Men nu, så här med facit i hand blir det så tydligt. Då förstår jag. Jag förstår vad som gjorde er så arga. Och det gör mig ledsen. Det får mig att känna mig otillräcklig – att jag inte duger till. Visst, det kan låta pluttinuttigt, men det är det mest ärliga jag kan säga er. För att ni blir så irriterade på mig för att jag är mig själv gör så jävla ont. Det får mig bara att undra vad ni tycker att jag borde gjort annorlunda. Vad det var jag borde förändrat.

Hade jag kunnat backa tiden hade jag pratat med er – frågat vad som står på, hur vi löser det här, kramats och ätit billigt fikabröd. För är det något jag hade önskat att ni hade gjort är det att ni hade pratat med mig. Sagt vad ni tänkt. Låtit mig stå till svars och få höra sanningen. För jag vet att jag inte är felfri, jag vet det. Jag vet att mitt driv kan bli skitstörigt att se, höra eller ta del av. Men jag vet inte vad ni tänker.

Jag ville skriva till er för att låta er veta hur jag tänker. För att ni ska veta att jag är glad att ni välkomnade mig och att jag minns alla skratt och internskämt. Och att jag nu när jag skriver det här, lägger detta bakom mig. Ni ska veta att jag fortfarande respekterar er för de ni är idag och att jag är glad att jag fick lära känna er. Att jag hoppas våra vägar möts en dag.

Jag ville skriva till er för att jag fortfarande älskar er.

Be Sociable, Share!
  • Amanda Oscarsson

    Fängslande. Moget . Vackert ❤

  • Juliaaryden

    Älskade Linn!

  • Linn

    Kram på dig Julia. ❤

  • Linn

    Du är underbar min vän. ❤