ATT SLÄPPA TAGET

Ibland undrar jag vad det är som gör att det är så jobbigt att släppa taget. Att lämna en tid som länge varit en del av sig själv, att låta det nya ta över. Det borde vara spännande, visst? Istället är det skrämmande. Ge sig in i något vi inte vet något om. Utmana sig själv och lära sig nytt. Jag har alltid hatat det, fast med en viss kärlek.

Det är när jag är ute och går eller kör bilen helt ensam som jag börjar tänka på sånt här. Och jag har kommit fram till att det måste vara känslan. Känslan som vi en gång haft, det är den vi sliter oss sönder och samman för att få uppleva på nytt. Få känna som vi då kände. Det är därför vi anstränger oss och gör oss fina. För att han ska se oss. För att han ska minnas, minnas den vi var då. Få tillbaka känslan och börja tråna på samma sätt som du.

Och vi får honom på tråden. För han är den du lämnade honom för att vara. Han är den som inte är rätt för dig. Rätt för många, men inte för dig. Men du fortsätter hoppas, fortsätter önska, att han ska vara rätt. Letar efter att känna något, men det enda du finner är paniken över att fortfarande är kvar där du var för fyra år sedan. Du som annars är så modig, framåt och förståndig. Du står kvar och stampar där du borde tagit ditt sista steg för flera år sedan. Borde. Ett ord du finner precis bredvid paniken. Du borde lämna platsen, tankarna och gå din väg. Skratta och njuta av kvällen med de du faktiskt fortfarande har i ditt liv på riktigt. Borde låta bli att leva i den illusion du skapat. Men det enda du kan tänka på är om du ska kyssa honom där och då, eller vänta tills ni kommit hem. Men bara för det fysiska. För att få någon slags jävla närhet.

Röklukten når dig som en kvävande snara. Du bestämmer dig, trots att du just sett den gröna mössa vars ägare du vill spendera natten med i vaket tillstånd och aldrig somna där vardagen väntar, och lämnar stället. Borden bredvid den gröna mössan sitter killen du försöker känna för, bara för kvällen. Ett djupt andetag och förbannar den passiva rökningen samtidigt som vakterna säger hejdå. Det enda du vill är att gråta. Och det gör dig ändå argare och du skickar desperata texter till din vän, försöker finna närheten från något som är flera tusen mil ifrån dig. Och någonstans där somnar du i några oroliga timmar.

Be Sociable, Share!