Min vän Markus, ni vet han Bolibompakillen?


Ja, det är så jag får presentera honom. Om jag så ska berätta något nytt för mamma eller pappa, eller om det är en kompis som ska få höra på roligheter. Även fast vi i min ålder kanske inte rent tekniskt taktiskt kollar på Bolibompa längre, så vet jag att det är många som känner igen Markus. Om jag bara hjälper dem på traven. Bolibompa-Markus. Ahaaaaa, han!

Min och Markus relation är en av mina favoritrelationer. Och det är av flera anledningar. Dels är det för sättet vi lärde känna varandra.

Twitter, älskade Twitter. Markus började följa mig, jag blev hyper över att en som jag kallade för kändis började följa mig. Jag hade ju sett honom på TV – då är han en kändis. I alla fall. Vi började prata strunt över DM (direktmeddelande då bara han och jag ser vad som skrivs). Det ena ledde till det andra och efter en stund bollade vi friskt idéer till min bok jag höll på att skriva. Vi kom fram till mycket och där bland att Markus skulle bli min extramentor. Den där personen med erfarenhet i branschen jag skulle intervjua många ifrån och som skulle kunna agera bollplank utan skolkriterierna i ryggen.

Sagt och gjort. Jag skrev en hel del mail till Markus och han tyckte till och svarade tillbaka. Efter någon vecka fick vi till en träff och jag åkte upp till SVT och lunchade med mannen vars idéer och åsikter aldrig riktigt tycktes ta slut. Och det är just det jag gillar mest med honom. Det tar aldrig slut.


Jag lärde mig massor under vår lunch och gick därifrån med ännu mera pepp och nya idéer än tidigare. Framöver väntade många nätter av Twitterkonversationer, mail och några sms. Vi fick aldrig till några träffar, men Markus bidrog med sina tankar så gott han kunde samtidigt som han jobbade med sitt vanliga jobb. Ja, han var fantastisk. Han var det.

För att ni ska förstå nivån på hur vi bollade så var det min idé från början med namnet till det företag han senare startade tillsammans med sin kollega Stephan.

I allla fall.

Nu har Markus gjort det igen. Han har hjälpt mig. Oavsett vad som dyker upp i arbetsväg så slänger jag iväg ett sms med en prinscreenad bild på det roliga eller ett utförligt sms som förklarar vad som hänt, följt av onödigt många utropstecken. Som svar får jag alltid ett peppande svar som bara Mackan kan ge.

För någon vecka sedan fick jag ett DM. Där berättade han att han har ett jobb som han tror vore något för mig. Han har blivit kontaktad av personen som söker en projektledare, och Mackan tror det vore något för mig. Lite dribbel hit och lite dribbel dit så pratar vi i telefon och innan vi lägger på är vi övertygade om att detta vore (för att ta våra ord rakt av:) fett. Det skulle passa mig skitbra. Mackan skriver ihop en beskrivning av mig och mitt leende åker i taket när han skickar mailet till mig samtidigt som till arbetsgivaren.


Nu är jobbet sökt, svar från arbetsgivaren är mottaget och intervju väntar i augusti.

Säg, vad vore man utan bra vänner – eller rättare sagt – vad vore Linn utan sin vän Mackan?

Be Sociable, Share!