Att se sin sjuka pappa bli frisk

Jag knöt skorna och tog nycklarna i handen, påväg att slänga mig på cykeln och trampa iväg till tåget. Innan jag begav mig slog det mig att pappa inte åkt till jobbet – hans skor stod kvar på skohyllan och jackan hängde kvar. Jag smög in i sovrummet och frågade om han skulle jobba hemifrån eller om det var så att han lyckats missa tåget. Nyvaket svarade han att han mådde dåligt, att han inte sovit alls under natten och skulle vara hemma från jobbet idag. Jag sa krya på dig för det jag trodde var magsjuka, men som senare visade sig vara så mycket värre.

Jag åkte aldrig hem till pappa den dagen. Och inte dagen efter det heller. Han skrev i sms att han inte mådde bra alls, att han inte orkade laga mat och sådant till mig och syrran. Vi var förstående och spenderade dagarna hos mamma.

Men efter att en, två och tre dagar hade gått började vi undra, började bli oroliga. Jag hanterade som vanligt min rädsla på fel vis och blev arg, istället för omhändertagande, mot pappa. Vad var det han höll på med? Varför kunde han bara inte säga vad som var fel när vi pratade på telefon? Efter att jag lugnat mig tog jag mig tiden att cykla till honom för att lyssna på vad han hade att säga. Han skulle berätta vad det var som gjort att han inte gått till jobbet på flera dagar och varför han inte kunnat träffa varken mig eller min lillasyster.

– Jag är sjuk, Linn. Jag har fått medicin av läkare mot min depression. 

Hans röst var lugn på ett sätt att hela min kropp började klia. Jag kunde inte fokusera. Tankarna sattes igång i hundranittio och det enda jag fick ur mig var:

– Men vadå? Du har ju precis fått nytt jobb. Du kan inte vara sjuk. 

Pappa hade precis som jag sa, nyss börjat på nytt jobb. För mig var det svårt att få ihop att han hade blivit sjuk när han precis fått ett nytt jobb. Men ändå förstod jag, såg hur allt hängde ihop med att han inte verkat så glad efter jobbet och att han nu inte kunde ta sig ur sängen. I det här läget kändes det okej inombords. Jag var lugn och sansad, lyssnade på pappa som berättade om sjukdomen som tydligen var väldigt vanlig både bland män och kvinnor.

Efter en lång tystnad med blicken fäst vid sidan om pappa började jag gråta. Ögonen sved och kinderna blev snabbt våta i tårar. Jag hade insett vad ingen ska behöva inse. Och jag var påväg att fråga det ingen ska behöva fråga sin egen pappa. Efter ett djupt andetag kunde jag tillslut få fram orden:

– Du skulle väl aldrig? Du vet, det värsta. Är du så sjuk? 

Pappas svar fick mig att bryta ihop totalt.

– Nej Linn, jag skulle aldrig tänka på att göra något sådant. Jag vill bli frisk, jag vill leva med er och må bra igen.

Där satt jag. I fåtöljen placerat mitt i vår lägenhet. Med huvudet begravt i händerna som omvarannat torkade tårar och snor. Hur blev det såhär? Min pappa som var min största inspirationskälla när det gäller energi och driv. Nu var han sjuk, utan lust och ork. Utan allt det där jag behövde få av honom. Det var han som skulle peppa mig att orka det sista av gymnasiet, han som skulle hjälpa mig med det sista av boken jag skrev. Och när han frågade mig vad jag tyckte var det jobbigaste svarade jag:

– Att du mår som sämst när jag mår som bäst. Jag känner mig taskig. 

För det var vad jag gjorde. Jag kände mig som en tjuv, som en bedragare. Här hade jag en pappa som var sjuk, som mådde piss. Och jag var lyckligare än något annat. Jag fick besked om dagarna som fick mig att hoppa upp i taket och hade bara massa roliga saker kvar i skolan. Men jag hade fortfarande min pappa, världens bästa pappa. Klok som han är, sjuk som frisk, sa han att jag ska få vara glad. Att min glädje får honom att må bättre.

Så jag åkte hem till mamma igen efter att ha kramat pappa och skrev klart min bok. Tränade på kvällarna och pluggade om dagarna. Levde mitt liv som ingenting. Struntade i att känna, lät bli att dras in i verkligheten som väntade så fort jag kom hem till pappas lägenhet.

Efter några veckor flyttade jag över min väska med kläder till pappa igen och tog tag i allt. Det var tungt att se sin älskade pappa svag. Det var jobbigt och jag hanterade det annorlunda mot hur min syster gjorde. Direkt gick jag in i någon slags deltidsroll som mamma och resterande tid som extrem tonåring. Ibland styrde och ställde jag som en tok och ibland stängde jag bara dörren till mitt rum och låg i sängen och grät. Förtvivlad över att behöva dra ett större lass än vanligt. Ledsen över att inte kunna göra något för att hjälpa den jag älskade som mest.

Men konstigt nog tog vi oss igenom det och dagarna gick. Vissa dagar var han pigg precis som förr och bollade idéer med den välkända entusiasm bara han har, vissa lämnade han knappt sängen. På min student höll pappa ett tal han skrivit själv. Alla runt bordet grät. Jag bara log. I stundens stund kunde jag inte riktigt förstå vad han egentligen sa, men när jag i efterhand läst talet förstod jag varför alla reagerade som de gjorde. För jag gjorde precis samma sak jag själv.

För några dagar sedan fick jag veta det jag velat höra i ett halvårs tid. Pappa har fått jobb, pappa mår bättre, pappa är frisk. Det känns knappast nödvändigt att försöka förklara med ord hur enorm min lycka är i detta nu, hur glad jag är över att denna dag är kommen. Min älskade pappa har äntligen blivit stark igen och rätat på ryggen. Han har fyllt lungorna med ny luft och springer med lätta steg påväg mot vad som kan bli så fantastiskt bra.

Den första augusti börjar han jobba på SAFE, ett utbildningsföretag som utbildar morgondagens personliga tränare (PT), gruppträningsinstruktörer och kostrådgivare. Han kommer att jobba med sälj- och kommunikation/marknadsfrågor i Sverige, Norge och Finland. Innan dess kommer han även få gå utbildningar på SAFE för att sedan bli licenserad PT/kostrådgivare (vad som alltid varit en dröm för honom).

Jag vill berätta om den här kanske väldigt personliga historia för att peppa andra. Jag vet att det finns fler barn/ungdomar som ser sina starka, fantastiska föräldrar sakta blekna bort och tappa sin energi. Se de som man själv ser upp till och ska följa i fotspåren mot framtiden, förlora förmågan att guida en. Jag vill berätta för er att det blir bättre. Jag har sett min pappa som alltid varit den pigga och glada, bli den trötta och förstörda, och på nytt förvandlas till den laddade och sprudlande person han är idag.

Pappa har själv både skrivit om när han blev sjuk och valde att berätta om det på sin blogg och idag skrev han och berättade om att han fått nytt jobb och nu mår bra. Vill ni, så lämna gärna kärlek och kanske en kram till honom genom en kommentar. Det är genom sådan kärlek han tog sig upp från det mörka hålet, och nu är påväg mot det ljusaste ljus.

Jag älskar dig pappa. Det här bevisar att vi klarar allt. Och det samma gäller dig lillasyster Sandra och mamma Pia. Tillsammans är vi starka. ♥

Be Sociable, Share!
  • Hanna

    Oj, vilket starkt och nära inlägg. Jag ska läsa din pappas blogg sen också.
    Ni är modiga som delar med er om er berättelse för märkligt nog finns det fortfarande en stor okunskap och en vilja att sopa sånt här under bordet trotts att det är en så otroligt vanlig sjukdom.
    Jag har personliga erfarenheter av samma sjukdom och pratar själv ganska öppet om det. Hur hopplöst det än känns så går det att få hjälp.
    Din far kan skatta sig lycklig som har dig! =)
    Stora kramar till er alla!

  • http://www.facebook.com/lars.erik.o.larsson Lars-Erik Larsson

    STARKT! Jag känner igen Din situation Du varit i. Har själv våndats i situationen och känt mig hjälplös över att bara kunna vara till hands. Efteråt så kommer man ut i en erfarenhet rikare och starkare. Det viktigaste i livet är sina närmaste! Kram.

  • AnnaFilippa

    Hej Linn, vad fint att få läsa om den här tiden från ditt perspektiv. Jag tycker du fångar det så bra, växlingen mellan oro och irritation, ansvar och flykt, uppluckringen av rollerna barn-förälder-vuxen-tonåring. Tycker du är modig som klarade av att ställa den allra svåraste frågan när det var som värst. Det är en stor sak att ha med dig, att veta att du kan det – det kan komma att behövas igen, med helt andra medmänniskor. Jag hoppas att hösten blir både enkel och rolig för hela familjen. Kram från Filippa

  • http://twitter.com/LinnL Linn Larsson

    Tack Hanna! Ja, jag både tror och vet att det är väldigt tabu det där med depressioner – eller rättare sagt tror folk det. Många gånger tror jag faktiskt vi rycker på axlarna över sådant som vi borde söka hjälp för. Glad att även du vågar prata om det, så länge någon gör det kommer det vara någon som får veta och därmed sprids det :) kram!

  • http://twitter.com/LinnL Linn Larsson

    Sant farfar, ibland kan man bara hjälpa sig själv. Pappa klarade det bra tillsammans med oss i ryggen. Kram!

  • http://twitter.com/LinnL Linn Larsson

    Tack snälla du! Vad glad jag blir, att du ser på texten både för sig och budskapet för sig. Blir aldrig så glad som när jag får cred för det jag skrivit, och när du säger att jag lyckats fånga själva känslan blir jag så glad. Tack. Och ja, det är definitivt en erfarenhet – numera ser jag på människor på ett lite annorlunda vis och vet att alla, verkligen alla, kan falla och blekna, hur starka de än må vara just nu. Kramar!

  • Maria Lindahl

    Väldigt fin text Linn! Du är verkligen duktig på att skriva! Den 17e augusti börjar jag en träningsvägledarutbildning (andra av tredje steget mot PT)  på SAFE i Stockholm. Jag kanske får läsa med din pappa! :)

  • http://twitter.com/LinnL Linn Larsson

     Åh vad roligt Maria! Och tack för cred. Vet du vem du har som lärare? Jag har själv gått utbildningen som är teori, träningsinstruktör och cykelinstruktör. :)

  • Hampusrevland

    riktigt bra skrivet Linn.  Hoppas p[ fler historier osv fr[n dej. Keep it up, och ge honom en high five fr[n mej ’r du sn’ll! 

  • http://twitter.com/LinnL Linn Larsson

    Oh, tack Hampa! Vad glad jag blir :) Fler stories kommer – du borde ju göra det samma så jag får läsa jag med. Jag highfivar imorgon från dig!

  • http://youmewe.se/ Jonas Larsson

    Jag ska gå, så då ses vi. Kul!