Med viljan att vilja andra väl blir det mesta lätt

För ungefär ett, ett och ett halvt år sedan började jag se en förändring hos mig själv. Jag började mogna som människa. Det märkte jag genom att jag, som tidigare levt i den tonårsbubbla de flesta gör, började intressera mig för andra. Började bli nyfiken på att lära mig, få nya erfarenheter och nya kunskaper.

Pappa som tidigare bara fått svar som: ”Varför ska jag lära mig det? Jag bryr mig inte!” när han försökt visa mig något nytt, fick plötsligt säga åt mig att lugna ner mig. Jag ville skapa en bättre studieplan för svenska skolan, lära mig om människans hjärna och utbilda mig utöver skolan. Jag ville gå på alla föreläsningar jag fick höra talas om och jag ville träffa alla människor jag tyckte verkade intressanta.

Anledningen till att jag blivit så nyfiken på allt och alla var att det hade gått upp för mig – kan andra, så kan jag. Jag fattade det alla framgångsrika personer talade om, det alla jag såg upp till alltid försökt få mig att inse. Det handlade om att våga misslyckas, våga få nobben och att inte leva ett liv med en dans på rosor. Det handlade om att våga ta kontakt och våga få ett svar.

Jag började höra av mig till personer jag ville träffa; framgångsrika stjärnor likväl som gamla barndomsvänner och lärare. Jag struntade i det som många gånger får oss att skita i allt: Att tänka på konsekvenserna. Jag struntade blankt i vad Johan Ronnestam, en av Sveriges mest eftertraktade föreläsare och talare inom kommunikation och reklam, skulle tycka om att jag, en 19-åring från Nyköping, frågade om han ville käka bullar, dricka kaffe och snacka skit. Jag mailade Maria Montazamis manager och frågade om hon ville vara med i mitt projektarbete för att jag tyckte det vore kul att intervjua henne. Jag twittrade till Julia Mjörnstedt, grundare till Ung Cancer och föreläsare i ämnet känslor, som hade full kastrull med olika projekt och grejer och frågade om hon ville ses någon dag. Enda anledningen var att jag tyckte om henne efter att ha följt henne på Twitter ett tag. Inget businesstänkande bakom eller i något slags skolsyfte – jag bara ville.

Under detta ett, ett och ett halva året har jag levt ungefär såhär. Jag har twittrat och babblat med människor jag aldrig skulle pratat med om jag hade levt med inställningen som jag gjorde som 17-åring. Jag har vågat fråga och föreslagit saker – och fått ett svar. Johan och jag käkade bullar och han fick mig att tänka om helt och hållet kring min framtid efter studenten. Maria Montazami tackade ja till intervju (som jag råkade missa – den storyn kan vi ta en annan dag). Och Julia och jag käkade frulle och drack kaffe i en bar i flera timmar. En frulle som ledde till att Julia mitt i allt slänger ur sig: ”Jag vill föreläsa på din skola! Fixa så jag får komma det här datumet så kommer jag gratis!”. Och där satt jag, förbluffad över att kvinnan jag ser upp till, säger att hon ville komma och föreläsa för mig och mina vänner helt utan betalning. Att hon ville komma för vår skull, för att hon ville förmedla sitt budskap till oss.

Det jag fortfarande blir så paff över, är att människor vill så väl. Att det finns så många människor som vill hjälpa, vill vägleda, bara man räcker ut sin hand och ber om hjälp. Jag är så glad och tacksam över att jag vågade släppa min gard och räcka ut min hand till andra. Att jag vågade öppna mig och vara mottaglig för vad andra sa och gav mig.

En konkret sak som alltså kommit ur att jag är nyfiken, är att jag nu har fixat två föreläsningar för oss elever på Kunskapsgymnasiet. Dessa möjligheter öppnades genom att jag lärde känna Julia och Camilla, som sa så många kloka saker och som berörde mig så, att jag kände att mina kompisar också borde få ta del av allt. Även Camilla slängde plötsligt ur sig när vi hängde en dag i vintras att hon ville komma och prata. Jag blev alldeles varm inombords även då.

Och nu när aprilmånad började ta slut satt jag i frustration med kalendern och olika scheman med en enorm vilja att få ihop allt. Pratade med rektorn, koordinatorn, mailade och kollade. Tillslut fick jag ihop det. Och det är jag så glad för, för det här är en chans vår skola får, som aldrig kommer att komma tillbaka.

Detta mail kunde jag med ett leende formulera (och även omformulera pytte för att vidarebefordra till 1:orna och 2:orna på skolan) och skicka iväg till mina vänner. Med viljan att vilja andra väl blir det mesta lätt, iallafall väldigt bra.