Känslorus

Du frågade om jag ville ses, klockan visade midnatt och de andra killarna skulle på fest.
Jag sa dumt nog ja.
Du kom och jag öppnade porten för mannen vars leende gjorde mig knäsvag.
Vi gick upp.

Jag visste att det inte var bra det jag gjorde. Det var inte bra att jag skrev till dig, inte ens bra att jag hörde av mig som jag gjort tidigare i veckan. Jag visste att det inte var bra då allt som skulle ske var att jag drog igång den rostiga karusellen på nytt. Dra igång sakerna som kallas känslor, pirr. Väcka suget efter nakna kroppar och varma handflator.

Jag ville kläs av utav dig, ingen annan.
Jag ville föreviga kyssarna du gav mig, ingen annans.
Jag ville andas in din lukt, ingen annans.

Antagligen var det för att du både var så pinsamt enkelt att få, men samtidigt omöjlig att hålla kvar som gjorde att jag lockades tillbaka. Gjorde att jag drogs ner i skiten på nytt. Skiten där verbalt våld är tillåtet och nakenhet är vardag. Nakenhet av pinsamhet, ånger och ren frustration över att befinna sig där på nytt.

Några tårar hade åter runnit ner för min kind.
Det kändes som du ville läka mig.
Att du ville vara med mig.
Jag svarade utan att veta vad jag svarade på – “det kommer det inte”.
Då kysste du mig.
La din hand om min midja.
Smekte över mitt linne, lätt. Som att du ville ge mig värme, ville hålla om mig.
Lyfte mitt huvud och såg rakt in i dina ögon.
Med våra nästippar mot varandra slöt jag ögonen och önskade mig bort till min drömvärld där avstånd och rutiner inte finner existens. Sa tyst i hopp om att själv knappt höra vad jag var på väg att säga: “Vi borde inte. Ellerhur, vi borde inte?”.

Jag ville känna pirret.
Pirret jag var nära att känna när jag stod med armarna runt din hals. Med dina varma handflator under mitt tunna linne. Med dina läppar mot mina.
“Du är inte värd mig längre, så tänker jag nu för tiden”.
Det var något speciellt.
Då du kysste mig.

Be Sociable, Share!