För några inlägg sedan skrev jag och beklagade mig över det nya schemat.
Jag tar tillbaka det.
Livet är som en berg- och dalbana. Man kan inte leva som om dagen vore den sista, men man kan sätta saker i perspektiv.
Friska människor blir sjuka människor, hela människor blir skadade människor. Det kan ske över en natt, det kan ske under några veckors tid. Oavsett under vilka omständigheter det sker så är det med motstånd och ibland även sorg för både personen i fråga och anhöriga.
Att jag förmår mig att klaga över att jag har en eftermiddagslektion på torsdagar när en annan tjej i min ålder kommer förlora sin pappa inom bara några veckor får mig att må illa.
Man kan inte sätta sig in eller förstå hur det känns men man kan ha det med sig. Är det värt att bli irriterad över? Är det värt att må dåligt över? Är det kanske lättare att acceptera och se det från den ljusa sidan istället?
Ta hand om varandra och klyschigt nog: ta vara på dagen.
