En pojkvän

Ponera att man har haft en pojkvän som man kan tacka att man ens står på benen.

Som stundtals var mer än bara en pojkvän, snarare någon typ av vårdare. Som talade en tillrätta – hundra, kanske tusen gånger om – när man tappat all jävla mening, som gav perspektiv på saker, som sa åt en att gå och köpa en glass när man helst ville dö, som höll en hårt sena nätter när man inte kunde andas av ångest, som drog upp en ur sängen och stirrade en stint i ögonen, tog ens huvud mellan sina händer och sa ”lägg av”, han som tvättade en när man knappt klarade av att göra det själv, han som drog av den svarta huva man gömde sig under och rufsade om ens hår, skrattade och sa att man bara löjlade sig så att man till slut kände glädjen, livet, återvända lite, lite för varje dag tillsammans.

Om man stöter på honom.

Hur hälsar man då på honom och hans nya sorglösa flickvän?

Hur upprätthåller man någon form av värdighet när man egentligen bara vill kasta sig i hans famn och gråta?

Jag vet inte.

Denna text finner ni på Zandra Lundbergs blogg.

 

Kvällar som dessa är det skönt att läsa andras ord. Läsa hur de beskriver känslor och tankar jag själv tänker men inte får ner i egna meningar. Tittar på känsloladdade klipp för att få gråta, läser texter för att få känna och lyssnar på speciell musik för att påminnas.

Kvällar som dessa är ibland bland de bästa kvällar som finns. Kvällar då jag får ligga i min dubbelsäng, göra allt för att må så dåligt som möjligt för stunden och tycka så fruktansvärt synd om mig själv. Gråta tills jag enbart lyckas åstadkomma hulkande ljud vid försök att sjunga med till låtar för att sedan titta mig själv i spegeln och konfronteras med fanskapet.

Varför i hela denna värld sysslar du med detta?

Svaret till mig själv är alltid det samma. En skakning på huvudet, några snytningar på toaletten och en minut då jag stirrar i spegeln. Svullen, röd och spräcklig av tårar. Jag gör det för att väcka mig själv från min lilla drömvärld. För att kunna se ur perspektiv hur bra jag har det. Hur bra jag mår.

För att uppskatta att jag nästan jämnt och ständigt ser mig själv i spegeln med ett stort leende behöver jag ibland stirra på två röda ögon och kinder blöda och svullna.

 

Observera att mitt blottande av kärleken till att gråta inte är kopplad till kärleken för en kille som Zandras text handlar om.

Be Sociable, Share!