Ibland måste man skaka på huvudet även fast man har huvudvärk


Dagens klargöring: högt troende måste vara lurade (utan att lägga fram det som något negativt) som dyrkar en gubbe som, enligt mig (!!!), inte ens finns.

Sen så menade jag inte att jag vill se ut som jag gjorde när jag var 14 år, det jag tänkte när jag laddade upp den bilden var att jag ville påminna mig om att jag inte föddes med fendrar (båtspråk) kring magen. Och åter igen vill jag påminna mig själv och er andra: ibland kanske inte jag formulerar mig korrekt och att det som skrivs kan tolkas på flera sätt (läs: fel sätt), men det jag skriver är faktiskt till för mig själv. Det är min dagbok och jag skriver inte för att det är mitt arbete. Den här sidan är snarare motsatsen, den är min utflyktsväg när skolarbeten spårar och riktiga uttalanden bara är jobbiga. Än är jag ju inte Blondinbella och inte heller vuxen och klok (motsatsen till ung och dum).

För även om jag i många inlägg skriver om att jag är nöjd med mig själv, kan jag ha megaproblemen precis som vilken flicketjej som helst. Även om jag skriver att träning ska vara kul, kan jag ibland hata det mest av allt. Och även om jag skriver att jag är emot grejen med grupptryck och kan uttrycka mig som att jag tycker är piece of cake att stå emot dem, kan även jag sitta på ett badrumsgolv och gråta så mascaran, charmigt nog, rinner likt Svarta havet.

Det jag menar: det finns alltid två sidor av det som skrivs. Alltid. Kände att jag behövde påminna mig själv om det. Och utifall att ni också behövde en påminnelse, publicerade jag det här inlägget. Kärlek till er, hur ond jag än lät.

Be Sociable, Share!