Är då man aldrig gick och tränade, när man precis sagt att man är påväg ut i spåret eller till gymmet. Eller till och med när man har uppmuntrat och peppat andra till att sticka iväg att röra på sig. Då finns det bara en förklaring, och den ska inte ses som en bortförklaring (mycket viktigt!): jag blev fast vi något annat, av anledningen att just den aktiviteten eller saken var roligare eller mer lämpad för mig och min kropp just då.
För min del svettades jag ut några ynkliga droppar, i kompensation till de möjliga liter jag skulle svettats ut på löpbandet, genom min fleecetröja. Jag kom så långt att jag hade klätt på mig löpartightsen. Sen fastnade jag i sängen, och kom inte upp. Började kolla på bilder, gå igenom roliga texter och lyssna på den, enligt mig, helt klockrena Cimon. Nog för han alltid gått under namnet ‘snygg-Cimon’, så blev jag förvånad över hur skön han var. Klippet var en och en halv timme, och efter 45 minuter stod han fortfarande och diskade. Underbar.
Men åter till rubriken: en träningsinspiratör, alltså en person som pratar och utåt sett många gånger verkar vara en vääääääldigt målmedveten och fast besluten person gällande att röra på sig, värsta bekännelse – är just när man inte gör det, och har sagt att man ska det. Ångest får jag inte, det är så 2005 (närå, skojar lite). Men däremot hyser jag lite besvikelse mot mig själv. Visst kan man dra repliken “Det är tanken som räknas” hundrasjuttioelva gånger, men tillslut inser man ju att det enda man gör är att försöka klappa sig själv på axeln och smörja sina små besvikelsesår med läppbalsam (klar text: gulla med sig själv).
Jag är ju besviken på mig själv för jag inte gjorde som jag sagt att jag skulle, för att jag vet att jag efter träningspasset skulle må så bra. Fan så besviken jag är. Men samtidigt påminner jag mig själv genom att ställa frågan: varför kom jag aldrig iväg? Ja, att jag tyckte att det var roligare att kolla på en LIVE-diskning säger väl rätt så mycket: jag ville inte träna idag.
Mitt motto jag lever efter sen en tid tillbaka i må-gott-sammanhang är: träna om du vill, annars – gör det inte. Träning ska vara glädje. That’s it. (Medan att röra på sig, enligt mig, är väldigt viktigt, och även ett måste – oavsett om man vill eller inte. Men att röra sig, och träna, är helt olika saker. Men den diskussionen tar vi en annan dag. Nu sover vi.)
