Boys don’t cry sjunger Ulrik lite halvfalskt så det på något vis ändå blir fint. Kanske är det orden han sjunger som fångar mig. Har du någonsin gjort något du inte kan ändra och aldrig kan göra om? Jag har, jag har.
Manlig stolthet. De mår precis som vi tjejer, små och världens mest ensammaste, men de visar det inte. De gråter inte. För de har just, manlig stolthet. Jag är en riktig tjej när det kommer till känslokalas. Det är en sak jag både älskar och avskyr. Ibland är det bra, att kunna skriva långa böcker om känslor andra inte kan sätta ord på. Ibland är det avskräckande. Ibland gör det att personer flyr, flyr för att de inte är personer som kan sätta ord på känslor. Då har jag lärt mig. Du ska inte ursäkta dig för du är den där känslofulla personen. Den andra personen du mött har bara aldrig mött någon som dig, och är inte en person som har lätt att anpassa sig vid nya beteenden.
Manlig stolthet kräver trygghet. Är det något nytt blir det avskräckande och enklast är att ta till flykten. Dra igen dragkedjan och fly i tystnadens värld där ord på känslor aldrig sätts.
Vissa sätter ord på sina känslor genom tystnad. Andra talar om dem. Inget är rätt, inget är fel. Men när man möts, när någon talar eller någon är tyst. Då måste man mötas. Man måste svara, man måste vara tyst. Vare sig man är en sån person eller inte. För det är så man gör om man är en stor person. En stor person som kan svälja sin förbannade stolthet och mötas på vägen.
Annars är man inte en person värd att se. Men jag ser honom ändå. För jag är en stor person. Jag möter honom, precis som han borde gjort. Detta genom tystnad. För han är en sån person, en person som sätter ord på sina känslor genom tystnad. En rå jävligt obehaglig tystnad.
Kom ihåg att du är unik. Precis som alla andra.
