En riktigt vän, det är banne mig något riktigt speciellt. Lisa är en av alla underbara jag är lyckligt lottad att få ha som vän. Jag är inte kristen och jag hatar att gå till kyrkan när skolan har ett finger inblandat, men – tack gud, om du nu finns där någonstans.
Jag har lärt känna folk i Norrköping som jag redan nu kan säga att jag kommer stå och gråta över vid studenten och tjöta om att “vi skulle aldrig träffats om jag inte bytt gymnasium, buhu”. Då är det bra människor, om man efter 10 dagar vet något sånt.
Sen har jag dom dära fina som jag kännt länge. Lisa som jag lärde känna tack vare äckelspanskan på Tessin (så lite tacksam ska man väl vara för det språket uppfanns med). Emma som jag träffade genom fotbollen och sen Tessin bara blev bättre och bättre vän med (Tessin kanske är rätt bra med då). Lovisa som jag träffade när hon gjorde sin “break free” på Kunskapsskolan under 8an och som jag sedan dess hängt ihop med, framförallt när historialäxorna blev svåra, heho (så tack till break free’n och historialäxor).
Dessa var tre av tusen exempel. Iallafall 312 exempel som jag borde kunna dra (facebook säger nämligen att jag har så många vänner). Självklart har jag en olika nära relation med alla, men viktiga är NI alla.
Nu tappade jag tråden helt tack vare Den svenska björnstammens skönsång.
“Allting kommer bli bra tillslut, ni ska se att allting ordnar sig”.
Det jag skulle komma till: vad vore man utan vänner?
