Det var som jag trodde, en liten infektion kom smygandes och ville förstöra de allra sista dagarna av detta års sommarlov.
Åkte till Oxelösund på kräftskiva för att äta en underbar paj, goa kräftor (bra jobbat Jocke) och sluka några glas cola för att överleva den huvudvärk som dunkade innanför pannbenet på mig. Marcus underbara låtval gång på gång gjorde det väl inte skönare, -fanta vad jag hatade tecno-remixer just då, fanta (för att byta ut mina svordomar lite då och då).
Efter en välbordad hemfärd i regn och rusk av Viktor slängde jag av mig allt som man kallar kläder och tillbringade väl säkerligen en kvart i badrummet för att bli väck med det smink jag just den kvällen lagt lite extra tid på (något jag ÅNGRADE STORT då jag mer än allt ville befinna mig under mitt trelagerstäcke och sova).
Natten var en pina. En p-i-n-a.
Vaknade på morgonen (som egentligen var vid eftermiddagstiden) och insåg att jag just hade blivit sjuk två dagar innan jag ska börja på en ny skola. Kul som fan. Att jag dessutom skulle träffat Simon och pratat viktiga grejer. Kul igen. Och att jag även skulle ringt ett väldigt viktigt och kul samtal. KUL igenigenigen.
Jag var inte glad då. Så inåtfanders att jag inte var glad. Så arg, sur och moloken att nästan tårarna började rinna längs kinden. Fan vilken otur.
Nu är det 15 timmar tills jag börjar skolan. Jag ska äta Ipren och dricka te tills jag somnar. För jag ska vara där på det där jäkla uppropet. Jag ska börja 2:an, helt ensam och på egen hand. Jag ska kasta mig ut i ingenstans och fixa det. Träffa nya människor, lära mig massa saker och må så inibomben bra. Jag ska, för jag kan.
Linn
