smågrejer som suddigum, postitlappar och återfunna dagböcker väcker små minnen som förstorar allt så förbannat


jag vill inte. vill inte lämna huset. bajs barnfamilj som kommer flytta in och göra sig hemmastadga i mitt hus. vårt hus. spika spikar och skruva in skruvar i de hemmamålade väggarna bara för de ska sätta upp någon obetydlig tavla. sy nya gardiner och hänga på den gardinstång som inte ens ska ha gardiner hängandes på sig. beklaga sig över färgen och måla om till någon fjollig liten rosa tapet eller liknande för att få sina småbarn att trivas.

aldrig trodde jag väl att jag skulle kunna gå ner mig så mycket över ett hus. upp linn, upp. du klarar dig fint.

  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • email
  • Print
  • RSS
This entry was posted in Tänkt. Bookmark the permalink. Post a comment or leave a trackback: Trackback URL.
  • Linn Larsson


    Januaribarn.

    Tågpendlare mellan Nyköping och Norrköping.

    Gillar träning men älskar träningskläder.

    Är nyfiken i en strut och skriver just nu på min första bok.

    Tycker det är fantastiskt att möta och lära känna nya människor i alla åldrar och branscher.

    Är planeringsproffs.



    Maila mig: förnamn.e.efternamn@gmail.com