Tänk vad stor jag blivit!

För 17 år sedan tittade jag skirikandes och ilsken ut och visade mitt rätta jag. Idag, sjutton år senare, kan jag tyvärr inte säga att jag är något annorlunda.

Om jag ska dra det hela lite kort då. Dagen började med skönsång och frulle på sängen. Paketöppning och lite mys. Det var nice. Sen började klockan ticka i en faslig fart och jag fick springa till bussen i ett par converse. Det var minst en halvmeter med nysnö från natten och datorväskan ville inte hänga där den skulle på axeln (var f*n håller plogbilarna hus när man behöver dem som mest?!?). Inte nice. Jag kom till skolan, fick grattiskramar och blev genast harmonisk. Men så klev jag in i rummet vi har spanska i.

Nere på botten igen. Lisa och jag började tyst för oss själva uttrycka våra känslor för påhittade läxor, konstiga ord och ickeexisterande böjningar. Efter 80 minuter släpptes vi ut från buren. Jag dröjde mig (omedvetet) kvar och pratade lite med folk och när jag kom till skåpen hängde ballonger på skåpet och Lovisa satt på golvet med kameran i högsta hugg. Resten av folket sa grattis och kramades. Åter igen harmonisk, eller rättare sagt väldigt harmonisk. (Min klass är bäst).

Resten av dagen innhöll råtrista lektioner som gjordes lite bättre tack vare mina fina klasskompisar och Spotify. På datakunskapslektionen sjöng dem för mig och efter Exelpillande fick vi äntligen sluta och bege oss ut i snöstormen. Jag och Lisa fikade på Prinsess och jag köpte en fin tröja. Imorgon blir det en kavaj.

Nu ska jag lägga mig. Läsa igenom alla oregelbunda engelska verb en gång och sedan njuta av min första natt som 17-åring. Undra om det känns något annorlunda än nätterna som 16-åring…

…och alla ni som grattat mig idag, tack och tack igen! Ni är fina varlser.