Kontrollbehov, harembyxor och matlådor i raka led

Jag vill ha kontroll på saker och ting i min närhet. Det har jag alltid velat. När jag var singel och bodde själv blev det mest tydligt vid de klassiska nystarterna; nyår, när sommaren kom, när sommaren skulle väck, när hösten steg på och när sommaren åter var tillbaka.

När rycket kom ägnade jag hela dagar åt att rensa i garderoben och *försöka hitta min stil, som jag aldrig lyckats hitta än så länge*, städade i köksskåpen och ställde matlådorna prydligt och bytte gardiner. Ja, jag brukade till och med gå upp på vinden och städa i mitt förråd så att allt stod på rätt plats och jag visste vad som fanns i varje låda. Jag tog kontrollen med andra ord.

Att vara sjuk årets första jobbvecka gör en både rastlös och sällskapssjuk, vilket denna morgon (lunch för er) resulterade i att jag hittade ett nytt ställe att läsa och dricka kaffe på samtidigt som jag kan följa Storgatans stora flöde av människor. Blir ni bra avis va?

Sedan jag flyttade ihop med H har det krupit i kroppen så gott som varje dag, ja, i alla fall varje helg. Jag vill ordna NÅGOT. Organisera, rensa, lägga fint, stapla, vika. Vilket jag i och för sig också har gjort – men jag blir aldrig nöjd. Annars skulle jag inte sitta här nu, 23.51 när H ligger och sover, och skriva detta.

Vad beror det på?

Jag vill tro att jag håller på att gå in i en ny fas. Under det första året ståendes på egna ben utan mamma och pappa under samma tak köpte jag det mesta jag tyckte om för stunden. Kläder, tyger, ljuslyktor, lampor, mattor, kuddar, porslin, muggar och så vidare. Jag hade en stabil inkomst och inte allt för många nöjen som kostade – förutom shopping.

Jag prövade mig fram. Ville jag ha det stilrent och ljust? Skulle det vara lite mer Indiska-inspirerat? Kanske mer mörka färger och många kuddar? Ville jag ha Filippa K-kostymklänning eller harembyxor i siden? Höga tunna ljusstakar i porslin eller små lyktor i olika färger? Färgglad matta som lyser upp eller enfärgad mörk som passar i alla tider?

Resultatet av detta blev en spretig Linn – i alla avseenden. Och när jag nu kliver in på 2016 kan jag summera det hela att det lutar mer och mer åt det hållbara hållet. Jag är less på att spontanköpa saker som jag två dagar senare när prislappen redan är väck ångrar. Jag vill ha en garderob vars plagg pallar med fler tvättar än tre och inredning som fyller sin funktion och inte är överflödig. Jag vill ha skåp och garderober som delar broderligt mellan luft och rymlighet och sakerna som ska förvaras däri.

Jag vill kunna få ner mina ägodelar i några kartonger istället för hundra. Jag vill leva lätt och rikt. Jag vill lägga mina pengar på resor runt om i landet och världen och köpa en extra god kaffe en grå tisdag istället för den där klänningen på rea. Det vill jag.

Fuck sötsug 2.0

I lördags ballade min mage ur, demonstrerade hejvilt och sa STOPP NU FÖR FAN. Julen satte den sista potäten i jorden, om man så säger. Kroppen vill inte ha mer skit nu, den vill åka på semester med frukt och grönt, med harmoni och muskler. En semester långt från sockret, snasket och allt annat snusk.

Har skrivit hashtagen på både badrumsspegeln och på whiteboarden i hallen, sagt det till min sambo och uppdaterat mamma. Det är dags för en ny investering i mitt välmående. Sist jag gjorde en ordentlig sådan, förutom shopping, frisörbesök och dyra spavistelser, var januari när jag just fyllt 20 år. Det var snart tre år sedan. Då startade och höll jag #fucksötsug i 5 månader och levde därefterett mer hälsosamt liv.

Nu gör jag det igen.

10308552_10153804721654441_1393076913917327647_n

Efter två julfiranden, på tok för mycket kräpedikräp (skit) och för lite rörelse är detta resultatet. Eller nej förresten, just denna bild är mest bara resultatet av en jädra massa kärlek :)

Vill du haka på #fucksötsug så är riktlinjerna dessa:

  • Inget godis, chips, glass, fikabröd.
  • Ingen läsk (inte light heller), saft.
  • Inga sockerflingor.
  • Minimerad mängd av produkter som har någon slags smak, exempelvis vaniljkesella, vaniljyoghurt, jordgubbsfil. Ät istället naturella produkter.

Och sen är det bara att vara lite extra medveten med dina allmänna kostvanor. Försök till exempel att inte moffa snabbmakaroner och Mamma Scan-köttbullar flera dagar i rad, välj istället att lägga ner lite extra tid och laga typ couscous med lax.

Givetvis: Glöm inte bort att dricka vatten. Massor av vatten. Och äta regelbundet. För mig funkar det med fyra-fem gånger per dag: Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag.

Kram

För dig som är 16-20 år.

12191422_917206145036110_3965898914940086452_n

WINTERBOOST – Inför 2016 och resten av livet

Äntligen har jag och min moster Suss möjlighet att erbjuda en aktivitet för ungdomar. En dröm blir sann!

Syftet med Winterboost är att erbjuda ett sammanhang där du får möjlighet att vända och vrida lite på dina tankar; på det som bekymrar, oroar eller kanske förvirrar dig. Ett sammanhang att hitta ny motivation, kraft och glädje. Och framförallt några dagar där du och dina tankar är helt rätt, vilka de än är. Vi snackar, experimenterar, fikar, reflekterar, rör på oss och diskuterar.

När: 3-5 januari 2016
Var: Kommunikologcenter Sjöstaden, Hammarby Sjöstad, Stockholm
Ålder: 16-20 år
Ledare: Linn Larsson och Suss Björklund

Kontakta oss för frågor och anmälan: suss@kommunikologcenter.se

Hjärnans behov

Jag är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan. Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta. Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant. Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Är fortfarande i glädjens chock att ish 80 stycken niondeklassare satt och lyssnade på mig som små ljus idag när jag pratade om hjärnan.

Jag berättade om hjärnans behov och längtan efter långsamma rörelser för att kunna funka så bra som möjligt. Om hur viktigt det är att själv balansera det snabba tempot och de snabba rörelserna i dagens samhälle med de långsamma, som oftast är väldigt sällsynta.

Att de också gav mig förtroendet att genomföra samma långsamma rörelser som sjundeklassarna gjorde, var bara för bra för att vara sant.

Fina barn, en liten stund av långsamma rörelser är det bästa ni kan göra för er själva. Inte en extra kvart vid Snapchat eller Instagram. Jag lovar.

Morgonrunda

-1 grader visade termometern när jag stack ut men när jag närmade mig hamnen kändes det mer som +15 med solen gassande i fejan. Höstvädret i ett nötskal och när det är som bäst.

Älskar när jag vaknar upp tidigt på helgen och känner lust till att röra mig. Denna lördag visade klockan 08.00 när jag reste mig upp och timmen senare var jag ute och joggade i världens sol längs vattnet. -1 grader visade termometern när jag stack ut men när jag närmade mig hamnen kändes det mer som +15 med solen gassande i fejan. Det blev ett skönare pass än det jag beskrev i fredags, och tur är väl det för annars vore träning mest bara ett nödvändigt ont.

Tack till höstvädret i ett nötskal och när det är som bäst.

Idag ville jag inte

Äntligen var det fredag och Hampus kom hem från jobbet bara halvtimmen efter mig och studsade av lycka. Äntligen var det fredag.

Jag hade inte den känslan. Om dryga timmen skulle jag infinna mig på cykelsadeln, redo att svettas till tusen. Och det var det minsta jag ville. Jag hade skippat träningen samtliga dagar tidigare under veckan och dessutom haft dåligt samvete över detta. Ingen plus minus noll-ekvation med andra ord. Mest bara ett tankesätt i form av en nedåtgående spiral. Ett tankesätt som får en att må dåligt.

Och jag tog mig samman. Jag bytte om till träningskläderna, fast jag inte ville, och jag cyklade ner till gymmet, fast jag inte ville. Jag mötte upp kompisen i repan med ett ansiktsuttryck á sju svåra år och fyllde vattenflaskan.

Cykeln ställdes in och skorna klickade i pedalerna. Benen började trampa, sakta framåt. Tankarna fortfarande med fokus på hur lite jag ville detta. Första låten drog igång, andra låten kördes igenom. Kroppen började bli varm. Benen kändes plötsligt pigga och tanken ändrades.

Idag ville jag inte men gjorde det ändå. Och det ska jag ha all cred i världen för. Alla träningspass är inte roliga. Alla träningspass vill man inte göra. Men alla träningspass (brukar) ge en endorfiner och en skön känsla efteråt. Och så även detta pass.

Klapp på axeln och äntligen fredag.

Ett halvt år, ett helt hjärta

Det är väldigt många dagar på ett år och att bara fira årsdagar känns old school. Idag går vi över till andra halvan av första året och jag blir bara gladare och pirrigare för varje dag som går tack vare honom.

Det är väldigt många dagar på ett år och att bara fira årsdagar känns old school. Idag går vi över till andra halvan av första året och jag blir bara gladare och pirrigare för varje dag som går tack vare Hampus. Och visst måste jag ju erkänna att det uppstår ett lite extra lyckorus i kroppen när jag kommer hem och H har dukat upp med smörgåstårta och köpt blombukett hos min favoritflorist. <3.

Tacobuffén kommer längre fram

Drygt två månader sedan jag skrev sist. I alla fall ett blogginlägg. Jag har saknat det vissa dagar och klickat in för att titta lite. Härom helgen ändrade jag de turkosa rubrikerna till den något mer höstliknande färgen svart. Sen loggade jag ut.

Ikväll omvandlades saknaden till agerande och här sitter jag nu och försöker få upp samma gamla tempo över tangenterna. Märker att för långa viloperioder gör en ringrostig. Blir inte helt nöjd med formuleringarna och byter synonymer här och där.

Varför tog jag tummen ur just ikväll undrar säkert ni? För att jag tittat på tre avsnitt av Träna med Kalle. Vilket underbart program.

Kalle träffar olika personligheter i varje program i syftet att hjälpa dem med deras svaga länk. Den ena som skjutit upp att börja träna och därmed inte har tränat på 30 år, en lever efter devisen att hon ”vill träna men HATAR det” och den tredje vill förändra sitt liv för att överleva. Alla tre helt olika utgångspunkter – alla med utmaningen att förändra en gammal vana eller tankesätt till något annat.


Seppo som inte tränat på 30 år.

Jag fastade extra mycket för Kalles jordnära förenklingar av de saker som de allra flesta vet men ändå har så svårt att förstå och leva efter. Till mannen som skjutit upp träningen i många år och som ”inte hade tid att träna” men ägde de flesta redskapen i sin kaosartade lägenhet sa han något i stil med:

”Du kan inte äta hela tacobuffén på en gång. Du får börja med tacochipsen och guacamolen. Sen kan du äta mer och mer av buffén. Det samma är det med träningen. Planera inte att träna i timmar, flera gånger i veckan. Börja med att promenera varje dag, gör några sit-ups och lägg dig ner på marken och ta dig upp igen några gånger i rad. Då har du rört dig mer än du skulle gjort under tiden du tänkte på ett ambitiöst långt träningspass på gymmet.”

Enkelheten är så viktig för att orka ändra på inbitna vanor. Det är jävligt nog ändå.