Idag flyttar han och lämnar oss

I tisdags natt satt jag på precis samma plats som jag gör i skrivandets stund. Hjärtat slog hårdare då, betedde sig som att det ville ut ur kroppen. Kinderna lite rosigare framkallat av tårar, ögonen blanka med en blick som inte kunde fokusera. Fönster som nu släpper in solen, var täckta av persienner och högtalaren tyst. Det enda som hördes var ljudet från fingrarna som träffade tangenterna när jag försökte sätta ord på känslan jag hade. Ungefär som nu.

Idag flyttar han från Sverige och lämnar oss. Idag tar kapitlet slut. Och det är en lättnad.

Nu får det fan vara nog var de sista ord jag skrev och läste högt för mig själv innan jag gick tillbaka till sängen och somnade. Jag tror min hjärna behövde höra det och uppskattade tydligheten som på sistone inte existerat. Hjärnan har fått vänja sig vid velande och kompromisser. Aldrig fått fullt fokus, aldrig fått göra sig hörd fullt ut.

Ni var flera som hörde av er, något ni aldrig kan föreställa er hur mycket det betydde för mig. Ni tackade för att jag med min text fått er att inse att det inte är hållbart att sätta sig själv i andra hand hur länge som helst, att jag inte ska behöva åsidosätta mitt välmående för att få uppleva kärlek.

För börjar det tummas på hur jag själv mår, för att vi ska må bra, så är det inte rätt. Då är det bästa att flygbiljetten visar dagens datum och att han lämnar oss. Hur ont det än må göra just i detta nu.

Nu äre pösk!

Nu äre pösk!

Blir alldeles till mig av att pyssla hemma i min lägenhet. Blir jag inte lärare, chef, personalansvarig eller något annat skoj, så vill jag bli inredare. Min själ dansar tango av nya prylar, second hand eller sprojlans nya, ljus i olika färger, fina växer och färgglada mattor. Det rosa ägget köpte jag på Indiska och discoägget kostade en tjuga på Stadsmissionen.

Han fick mig att tvivla på vem jag är

Jag tänker att det är jag som går miste om honom.
Jag tänker att jag borde spelat korten annorlunda.
Jag tänker att jag bara är ett meningslöst objekt.

Att det han säger är sant.

Det är fem dagar kvar tills han flyttar tillbaka till Berlin. Jag kommer på mig själv att planera om allt, ja, till och med hur jag mår genom att låtsas som att den onda magen inte har ont. Villig att vända upp och ner på mina dagar, mina planer och mitt liv. Upp och ner på hela mig.

Får ett SMS som mer kan liknas med en kniv levererad i textform. Orden som bildar meningar som bildar ett budskap, får hela min kropp att frysa till is. Får hela mig att skifta tillstånd på en sekund. Från lugn och trygg till rädd och osäker.

Jag tänker att jag är dum som velat honom väl.
Jag tänker att jag är smutsig som sekunderna innan velat älska med honom.
Jag tänker att jag är vad han säger att jag är.

Minuterna innan jag tog upp telefonen läste jag en bok. Författaren predikade kring att växa av mötet med andra människor. Han skrev att alla jag möter, möter jag för att lära något. Att en människa som är elak mot en annan människa, inte själv mår bra.

Jag vet att det är han som går miste om mig.
Jag vet att jag gjorde rätt i att vara mig själv.
Jag vet att jag är jag. Inte ett objekt som kan sparkas på.

Det krävs att jag andas lugnt och koncentrerat. Att jag får skriva till två människor som är viktiga i mitt liv. Och det krävs att jag säger tyst till mig själv: Vad är det du blir ledsen över, egentligen?

Konstaterar att tiden är en sak. Att söndag är ett definitivt slut då jag inte kommer se människan igen. En insikt som efter SMSet egentligen är en lättnad, men som i teorin är en av mina värsta; jag avskyr tider som tar slut. Och även om tiden är jobbig så är det inte det tyngsta. Det som gör mig mest ont är faktumet att han tog sig friheten att säga vad jag är. Att han fick mig att tvivla på vem jag är.

Jag vet att jag ville honom väl för jag alltid vill andra människor väl.
Jag vet att jag är fullt normal som kände lust för honom. Även om han betedde sig som en idiot.
Jag vet att jag är den jag väljer att vara. Inte vad han säger att jag är.

Det blev aldrig några sista fem dagar. För nu är han raderad för gott. Och det är bara hans förlust. Den här gången tänker jag inte låta någon annan människa tala om för mig vem jag är. Den här gången vägrar jag låta någon få mig att tvivla på mig själv. Jag är värd respekt. Och den första som måste respektera mig, är jag själv. Nu får det fan vara nog.

16:22 och kaffet är inte klart än

Naglarna nästan bländar med sitt lila glittrande och Rihanna sjunger så högt att jag nästan få ont i halsen. Tvätten är helt torr där nere i tvättstugan och jag vill inget annat än fortsätta tro att jag varit ute och värmt mig i vårsolen sedan i morse.

Istället är verkligheten den att kaffet fortfarande inte satt igång och koka även fast jag varit sugen sen jag vaknade. Datorn har hunnit visa en hel serie från grannlandet Danmark och jag har insett vilken sucker jag blivit av norska och danska. Kan inte riktigt få nog.

Oslotrippen gav mig förkylning som jag in i det sista hoppades var pollenallergi. Så när jag kunde ha gått långpromenad på lediga fredagen, lyssnat på apbra föreläsning om ekologisk mat, jobbat på världens bästa SATS Sjöstaden och käkat rawtårta har jag istället legat i soffan och snorat. Värt.

Så värt att det är värt att fira med en värd kopp kaffe. Och hämta tvätten. Den torkar snart sönder om jag låter den torka längre. Funny life of Linn, snart i din butik.

Hur kommer det sig

Att jag inte kan sätta ord på det jag just nu sitter och tänker på. Att jag fortfarande kommer på mig själv att ursäkta mig för att jag är villig att ge bort mitt hjärta till någon som inte bugar och bockar. Att jag tillåter mig att känna mig underlägsen när jag egentligen är tusen mil framför tack vare mitt mod och min passion. Hur kommer det sig

Facebookincheckningar och drömmar

Träffade flera av mina kollegor i Norge för första gången igår. Var så himla kul! Visade sig att en av lärarna i norska teamet tyckte att jag hade riktigt bra norska och att han var imponerad. DET var oväntat, eftersom jag i mina ögon inte har så himla bra koll på de skandinaviska språken.

Huvudsyftet med att jag kom på besök var att fota under åpningskvelden i våre nye lokaler men det blev som vanligt en himla massa mer. Efter att första bilden var tagen insåg jag att det inte fanns något att checka in på, vilket gjorde att jag fick börja med den biten.

In på Foursquare för att skapa incheckning för Instagram och in på Facebook för att krångelkrångla fram en incheckning även där. Efter några kommunikationsproblem med den skrivna norskan fick jag till det och harmoni infann sig på Peter Møllers vei 5.

SAFEe

Men jag var ändå inte helt klar. Efter att ha pratat lite med SAFE-lärarna Kjetil och Daniel, som äger lokalerna vi är i, så insåg jag att de inte har någon incheckning för deras företag STERK. Och är jag då tyst och konstaterar, nähe, det var ju synd? Nä. Det är jag inte. Jag tar på mig att fixa det också. Det är kul att hjälpa till med de bitar jag ser som enkla petitesser, men som för andra är något utav större projekt.

STERK

Och så när jag sitter i bilen med Kjetil påväg till mitt hotell händer något kul. Vi börjar prata om SAFE Klubbkväll (event då de som utbildat sig på SAFE får komma på gratis föreläsningar) och jag berättar stolt att jag ska ha en egen i höst. Kjetil gratulerar och säger ”Men vi ska ha ett slags event här för lite olika kunder och samarbetsparters till STERK. Kanske kan du komma och föreläsa om sociala medier?”.

Och där satt jag och fånlog samtidigt som jag kom på mig själv sitta och nicka. Drömmar bara slår in, en efter en.

Hejdå Oslo. Ses i maj.

Hejdå Oslo. Ses i maj.

Skulle inte kunna tänka mig ett bättre avslut på denna lilla turné än att klättra på Operahuset som en sann turist med saknade Thea.

Så glad att jag fick krama om lilla Thea en stund också. Inte setts på flera månader så frullen och promenaden var välbehövlig för att jobba ikapp allt som vi missat av varandras liv.

Fröken klantarsle är ute på turné.

Fröken klantarsle är ute på turné. Kommer fram till killen i kassan som till min glädje är på samma glada humör som jag. Samtidigt som vi börjar prata, rotar jag runt i väskan för att leta efter plånboken jag inte kommer hitta eftersom den ligger i väskan jag just checkat in. Uppgivet säger jag att jag får ta en vatten för jag klantat mig. "Nej, lägg av - säg vad du vill beställa." "Naej, men jag kan inte betala" förklarar jag igen eftersom jag tror att han inte fattat. "Vad skulle du beställa? Cappuccino?" "Ja...." "Enkel, dubbel eller trippel shot? Mellan eller stor?" "Dubbel blir bra, och mellanstorlek." "Absolut. Det är det minsta jag kan göra, hoppas det smakar!". Service och medmänsklighet när det är som bäst och vackrast. Något som kostade honom några kronor, gjorde min dag och stärkte knasigt nog hela Starbucks varumärke.

Kommer fram till killen i kassan som till min glädje är på samma glada humör som jag. Samtidigt som vi börjar prata, rotar jag runt i väskan för att leta efter plånboken jag inte kommer hitta eftersom den ligger i väskan jag just checkat in. Uppgivet säger jag att jag får ta en vatten för jag klantat mig. ”Nej, lägg av – säg vad du vill beställa.” ”Naej, men jag kan inte betala” förklarar jag igen eftersom jag tror att han inte fattat. ”Vad skulle du beställa? Cappuccino?” ”Ja….” ”Enkel, dubbel eller trippel shot? Mellan eller stor?” ”Dubbel blir bra, och mellanstorlek.” ”Absolut. Det är det minsta jag kan göra, hoppas det smakar!”. Service och medmänsklighet när det är som bäst och vackrast. Något som kostade honom några kronor, gjorde min dag och stärkte knasigt nog hela Starbucks varumärke.