Nu vill jag vända detta

Isabella Löwengrip har alltid varit en person jag imponerats av och många gånger avundats. Hennes driv och vilja är något jag känner igen mig i, bara att hon gör det som egenföretagare och jag som anställd.

Under mina gymnasieår hade jag känslan av att vara superwoman som kunde klara av vad jag än tog mig ann. Jag fick bra betyg i kurserna på gymnasiet, tog körkort och skrev en bok som projektarbete och reste i och med boken flera gånger till Stockholm för att träffa olika personer och samtala. Jag älskade det. Energin tog aldrig direkt slut. Jag trodde på mig själv och hade kul. Jag tänkte positivt och mindsettade mig ur varje svacka.

Så har det inte varit på sistone. Jag har burit offerkoftan fler gånger än någonsin tidigare och tycker synd om mig själv. Jag vet vad som skulle krävas för att jag ska må bättre, men ändå gör jag inget åt det.

Nu vänder jag på detta. Nu är det nog. Nu vill jag skapa den vardag jag mår som bäst av.

10 månader senare

Hej på er. Det var ett tag sedan sist. Jag har saknat skrivandet men inte behövt det. Oftast är det någon form av frustration som ligger till grund om jag skriver här. Låter kanske lite drastiskt men ilska och sorg är ju som bekant oftast enklaste känslan att författa utifrån.

Det har gått 10 månader. Självklart har det inte varit månader med ren lycka. Jag har bara inte haft modet att dela med mig av det här, utan lösenordsspärr. På Instagram kan jag välja vilka som ska läsa och på Facebook är jag sällan speciellt djup. Men här är det öppet och när jag jobbade på högstadiet ville jag liksom inte att mina kids skulle läsa om vilka bekymmer deras lärare brottas med. Men nu behöver jag det här. Jag vill skriva och kanske bli hörd av någon där på andra sidan skärmen.

Idag vill jag skriva om hur jag föraktar min kropp.

Min verklighet ser ut såhär: Jag vaknar och kollar Instagram och ser Kristin Kaspersen göra sin *härlig morgonrutin med kaffe och yoga* och blir inspirerad att sätta på mig tights och en tisha och gå upp och sätta på kaffet. Jag känner att fan, jag ska vara duktig och göra en bra frulle så jag vispar ihop banan och ägg. Och det är på håret att banen kan användas för den är på gränsen till för brun, vilket hade varit ännu ett misslyckande för mig att, som väldigt ofta, få slänga mat jag inte tar till vara. Så jag steker bananpannkakor och dricker kaffe. Känner att jag har flow och dansar runt med dammsugaren, röjer bland kläderna och startar en tvätt. Kompis kommer på besök och vi hamnar i soffan. Jag börjar bli hungrig och slukar sista delen av chipspåsen från gårdagen. Blir illamående. Vi konstaterar att vi hade tänkt träna på varsitt håll innan hon går hem men jag ursäktar med att jag kan ju inte vara för duktig – inte både tvätta/städa OCH träna. Så jag lägger mig i soffan när hon gått och börjar känna hur det kryper i kroppen.

In på Instagram för kanske 30:e gången för dagen och ser någon bild som får mig att tänka men va fan, ta dig samman Linn och stick ut och spring! Så jag klär på mig och går ut, slänger några kartonger på återvinningen och joggar en sväng. Det är faktiskt inte SÅ jobbigt, men jag känner att det räcker efter vad som kanske kan ha varit 15 minuter på sin höjd. Går in på Ica och mår illa av chipssmaken i munnen och köper därför en kesella till resterna av bananpannkakorna, två kiwis och färska jordgubbar. Känner mig *hälsosam*. Går hem och tar av mig till endast tightsen och sportBHn och ser ringarna på magen. Suckar och hamnar i det gamla föraktet. Så jag tar fram kettlebellen och gör lite övningar och känner efter två varv att nu behöver jag fan hjälp. Jag behöver reda ut dessa tankar för de är inte hållbara. Det håller inte. Så jag tar upp datorn och här sitter jag nu, i soffan, med tightsen uppdragna över magen.

Varför gör jag så här mot mig själv?

22713062_10155110444384226_687744129_o

2016

Vaknade upp i Linköping 1 januari 2016
Grannmys med Rille över på spel och käk
Började yogakurs på 15 veckor
Fyllde 23 år och invigde nya året med träning med mamma
Började lyssna på en podd som handlade om minimalism och fick nytändning i rensandet
Startade Styrkelaget
Var på James Bay med syrran
Tog över en årskurs 6 och blev handledare tillsammans med kollegan Roger
Trilskades med löpningen som gick tungt
Åkte till London med H och bodde på världens mysigaste coolaste och bästa hotell + åt godaste frukosten
Firade ett år med H
Slog rekord med antal deltagande i Styrkelaget – 27 personer (!!!)
Firade Valborg i Norrköping med goda köttbullar, rödvin och finklänning
Fick tillbaka svaret på första cellprovet – allt såg normalt ut
Sommaravslutningar i både Nyköping och Stockholm – kramades hejdå med finaste kullen från Nacka
Åt pannkaksfrukost och firade tvillingarna som fyllde 5 år
Drack bubbel efter löprundan för att fira att jag fått nytt jobbuppdrag – en egen årskurs 9
Firade Midsommar på Kolmården med H och aporna
Överraskade pappa med att köpa spontanbiljett till Springsteen och åka till Göteborg
Otaliga mängder med Uno med grannarna Rille och Malin
Sprang som sjutton med både Matilda, själv, Linn, andra kollegor och med mamma
BÖRJADE ÄNTLIGEN BLI STARK I LÖPNING
Var på första gästabudet sedan jag var liten och imponerades över alla duktiga skådisar
Tittade på Prideparaden för första gången i mitt liv och grät över allt fint
Sprang milen för första gången på år – under en timme
Åkte till Sthlm med kollegorna och sprang Midnattsloppet på 59:59. Sjukt stolt
Var på Malins babyshower och fick så småningom pussa på lilla Ella <3
Fick chansen att rida och pussa på hästen Suppe några gånger
Hösten kom och orken att träna och aktivera mig försvann. Tappade ork och energi, of cårz
Hade sista Styrkelaget för året 20 oktober
Åt mycket godis, drack en del vin, tränade minimalt, var sjuk
Gick ner i energinivå och nådde toppen av stress, sjukskrev mig från jobbet och låg i sängen och soffan en veckas tid.
Packade väskan och pussade H hejdå för 3 veckor
Åkte till Thailand på mitt livs resa. Det bästa jag gjort detta år. Grät hysteriskt första natten och var sedan i årets bästa tillstånd resten av veckan.
Rev av sista veckorna av terminen med hjälp av fantastiska kollegor och ljuset i tunneln
Överraskade H och åkte till Örebro och såg musikhjälpen
Firade jul med min familj och njöt av att se småkillarna lyckliga över att ha tomten på besök
Snorar och snyter ut sista dagen av 2016. Ikväll dricker vi högst troligt lite bubbel i mysbyxorna och njuter av att vi har varandra. Tack för i år. Imorgon är ett nytt år.

Bara din magkänsla har svaren du söker. Inte de vuxna.

Att bläddra bakåt i arkivet på Instagram gör mig påmind. Alla har vi våra egna sätt att arkivera våra liv. Vissa i tanken, jag genom bilder. Tidigare skrev jag alltid här. Det gör jag inte längre. Jag skyller på att jag inte vill blotta mina tankar för mina elever utan tycker de ska ha en professionell bild av mig. När jag tänker efter tror jag inte riktigt det är anledningen. Jag menar, jag förespråkar ju ärlighet och tror att vuxna människor på piedestaler enbart lurar ungdomar.

För när jag var ung, när jag såg upp till de vuxna, trodde jag att de satt på svaren jag ännu inte funnit. Att de visste hur man borde göra, hur man borde tänka. Ja, till och med hur man borde känna. Ju fler dagar jag spenderar som jämnlik med de andra vuxna inser jag vilken drömvärld jag levt i under mina tidigare år. Att vara vuxen är inte det samma som att man är klok. Jag vet, många har säkert listat ut detta men för mig kom det som en besvikelse.

Under mina gymnasieår snöade jag in väldigt mycket på det där med magkänsla. Jag bytte gymnasium efter första året, tack vare magkänslan. Jag valde att ändra inriktning av mitt projektarbete och skriva min bok på egen hand istället för tillsammans med en annan tjej, tack vare magkänslan. Magkänslan fungerade lite som jag tror religion fungerar för många andra. Den blev svaret på det mesta och när jag var osäker på något vände jag mig till magkänslan och lät den styra. Kan tyckas flummmigt men för mig blev det en sanning. En sanning som gjorde att jag under mina första år som vuxen kunde veta i vilken riktning jag skulle styra min båt.

Jag började jobba utomlands på ett resebolag och levde på premisserna alla drömde om – fick lägenhet, serverad mat, fria dagar på stränderna i ett varmt land OCH fick betalt för det. Allt jag behövde göra var att leka med glada barn som var på semester. Folk frågade om det var jobbigt att vara bakis i värmen när man skulle leka indian. Om jag passade på att flirta med andra reseledare. Svaret var att jag knappt drack en öl. Att jag helst satt hemma och tittade på symbolen för Skype för att se när mamma skulle logga in. Jag trivdes inte. Jag kunde aldrig slappna av. Jag kände mig aldrig hemma. Magkänslan sa att jag skulle säga upp mig – även fast alla menade att jag hade drömjobbet – så jag gjorde det.

Att landa hemma under några månader med kylan som ett första sällskap var precis vad jag behövde. Jag började ta hand om mig själv, myntade begreppet #fucksötsug, blev hånad av jämnåriga som av någon anledning kände ett behov att klanka ner på en annan person som bara försökte ta hand om sig själv och började känna ny lust för att utmanas karriärmässigt. Genom min moster och stora förebild fick jag anställning på ett företag som sysslade med träning och jag fick börja öva på mina skillz vid datorn. Jag kunde bara basic-grejer jag lärt mig genom att skriva här på bloggen men Suss trodde på mig, eftersom hon kände mig, och lät mig testa mina vingar. Jag parades ihop med en av syskonföretagets duktigaste IT-killar och fick lära mig program och koder jag behövde för att kunna manövrera företagets hemsida. Jag lärde mig mängder. Jag lärde mig att jag var duktig på detta. Och jag lärde mig att jag kunde lära andra. Vilket jag började göra och plötsligt fick beröm av vuxna jag såg upp till. Det hela var jättekonstigt. Kunde jag lära de vuxna något? Kan inte vuxna redan allt?

Nej, det kan de inte. Jag däremot. Jag var lättlärd och kunde lära mig det jag behövde lära mig. Därför följde jag magkänslan på nytt. Något sa mig att jag kunde möta andra där de befinner sig, oberoende av vilket humör de var på och hur gamla de var. Så jag sa upp mig från jobbet där jag främst jobbade med en dator och lärde gamla hundar sitta. Jag ville möta kidsen.

Tur kallar vissa det, jag vill mer tro att det handlar om ögonblick. Jag kontaktade en skola på andra sidan Stockholm eftersom jag kände igen skolans arbetssätt då jag själv gått på en sådan skola under mina högstadieår. Jag tänkte att jag skulle förstå barnen. Och efter en intervju i ett kvavt rektorsrum fick jag tjänsten som elevassistent och berg och dalbanan tog fart.

Den första tiden på skolan var omtumlande. Jag steg in i en kultur jag inte kände igen. Eleverna kom från familjer med ett kapital min egen familj aldrig varit i närheten av och deras inställning till framtiden speglade mer livet jag läst om på förmögna ungdomars bloggar. En vuxen på skolan gav mig litteratur kring diagnoser och hur man ska bemöta elever med dessa. Givetvis i välmeningens tanke. Men jag öppnade aldrig boken. Magkänslan sa att jag skulle kunna lista ut hur jag skulle kunna hjälpa och möta kidsen på egen hand bara genom att prata och umgås med dem. Vilket jag också tycker att jag lyckades med då banden jag fick till vissa av eleverna ännu är starka och finns kvar.

Jag bokade en resa till de vänner jag lärt känna under min tid som säsongare och åkte till värmen för att tanka energi. Att möta eleverna och försöka finnas där för dem som den vuxen jag var i deras ögon sög nämligen enorma krafter. Jag är väldigt glad att jag gav dem hela mitt hjärta, men det var också på bekostnad av min kraft. Men så. En dag när jag låg där på stranden fick jag ett meddelande av han som nu är min andra halva. Jag skrev helt på måfå och frågade hur han mådde och fick svaret att det tagit slut med hans flickvän. Jag kunde inte låta bli att bli glad. Han var killen jag alltid haft ögonen för. Ända sedan lillettan på lågstadiet faktiskt, då jag var tillsammans med honom mest för att de andra tjejerna inte skulle kunna det och för han hade så långa fina ögonfransar (rimliga anledningar back then).

Vi fortsatte skriva, ofta, Hampus och jag. Vi blev allt bättre vänner och började hänga de helger jag var hemma på besök i Nyköping. När farmor gick bort och jag ville fly från allt var det Hampus jag skrev sms till och (har jag fått veta i efterhand) gjorde orimligt nervös när jag bad om att få sova hos honom. Jag visste inte riktigt vad som var på väg att växa fram, men jag visste att jag var trygg när jag var med honom.

När kontraktet på skolan var på väg att löpa ut med möjlighet till förlängning valde jag att klippa banden till mina kära elever för att kunna stärka det band jag var fått till Hampus. Jag velade mycket och ifrågasatte faktumet att flytta tillbaka till den lilla staden. Jag var ju tjejen som älskade pulsen och kvävdes av Nyköping. Men. Jag var ju så förbannat förtrollad av honom. Och förälskelsen hade äntligen börjat ge mig perspektiv. Plötsligt började jag se att det fanns något annat än jobb som kunde bringa glädje i mitt liv. Tidigare hade jag alltid haft full beredskap gällande jobbet och svarat på föräldramejl i såväl kön till ICA som till krogen (tur autokorrekt finns). Jag hade fått all bekräftelse via jobbet och så plötsligt klev han in och skakade om allt. Och magkänslan sa att jag skulle våga öppna mitt hjärta för honom. Så jag gjorde det. Och i början av juni grät jag när jag sa hejdå till alla underbara elever och packade släpet med kartongerna och flyttade in hos honom.

Aldrig någonsin har jag både ifrågasatt och älskat mig själv så mycket som jag gjort sedan jag blev sambo. Att ha en annan människa vid sin sida dagarna man själv helst låtsas som att de inte existerat har fått mig att förakta mig själv. Jag har undrat om jag alltid haft fel värderingar och tankar, om jag levt helt fel fram tills nu. Jag har undrat om jag haft problem med ilska. Jag har undrat om jag kanske borde leva ensam.

Men så har jag också vuxit. Jag har lärt mig. Jag har lyckats förklara. Jag har gjort mig förstådd. Jag har vänt ut och in på mig själv och övat mig på att sätta ord på mina tankar, försökt få honom att förstå. Jag har andats en extra gång och släppt det jag egentligen varit på väg att brinna över. Jag har skrikgråtit för att få något slags gehör. Allt med magkänslan att jag borde kämpa för detta. Jag borde kämpa för han som jag tror är killen i mitt liv.

Och så kom vardagen och jag behövde en inkomst även fast jag var kär. Jag hade terroriserat rektorn på min gamla högstadieskola sedan jag flyttat ner i hopp om att få en liknande tjänst som uppe i Stockholm men i stundens snack fanns det ingen ledig plats. Så jag hade min första lediga sommar sedan jag slutade 8:an och väntade på att han kanske skulle ändra sina tankar. Vilket han också gjorde. Jag fick chansen att testa vingarna som idrottslärare/elevassistent då den ena idrottsläraren gått på föräldraledighet. Skitkul tyckte så klart jag, idrottstjej som jag var. Vardagspusslet var äntligen ihoppusslat och i balans.

En termin svepte förbi och framför mig stod termin två då jag kallades in till rektorns rum och fick veta att en kollega till mig skulle gå ner i tid för att inte krascha totalt, och fick frågan om jag ville ta över personens klass. Jag stålsatte mig vid att jag inte ville hamna vid ruta ett då jobbet var allt, och sa att jag behövde dela klass med en till person så jag inte var ensam ansvarig. Jag visste att det skulle äta upp mig. Sagt och gjort, jag tog det delade ansvaret för en klass och gick på sommarledighet med balans i kroppen.

Men så blev det år två på skolan för mig och frågan kom upp om jag kunde tänka mig att bli handledare för en årskurs 9a. Det skulle innebära eget ansvar och att mitt hjärta återigen las i arbetet, det visste jag vid första stund när de frågade. Men jag intalade mig att jag skulle kunna sköta det mer professionellt, som de vuxna uttryckte det, än jag gjort med klassen i Stockholm. Så jag tog mig ann uppdraget och började ha utvecklingssamtal. Allt verkade väldigt lovande och jobbmejlen lämnades kvar på jobbet.

Sen insåg jag att jag trillat dit igen. Att jag inte lyckats med det de vuxna normaliserat likt att borsta tänderna. Jag kunde inte separera jobbet från privatlivet. Jag fixade det inte. I ena andetaget fick jag listor på vilka elever som inte låg i fas och som verkligen behövde lämna in sina arbeten för att inte riskera sina betyg och i det andra påtalades jag att låta dem inse att deras bristande arbetsinsatser gav konsekvenser. En motsägelsefullhet i kroppen växte när jag ena stunden skulle jaga eleverna och i andra låta dem inse vad som hände om de inte gjorde vad de skulle. Ambivalensen i kroppen gjorde mig tokig. Mitt system började säga ifrån. Kroppen ville inte lira klart matchen och talade sitt tydliga språk genom att jag började tappa mängder med hår, fick svårt att sova om kvällarna och mitt i natten kunde mejla något elevrelaterat. Söndagarna blev tunga och tanken på jobbet gjorde mig uppgiven.

Jag har sökt svaret hos olika vuxna. Jag får inte svaret jag vill ha. Och jag tror jag vet varför. För oavsett hur mycket de vill, kan de inte känna det jag känner. Och det gör ont som fan i mig att inse att någon annan inte kan ge mig svaret men det är nu ett faktum. Endast jag själv kan veta vad som är rätt för mig. Endast jag har svaren. Inte de vuxna.

Det är bara det att jag måste lyssna noga. Bara det att jag måste vara mottaglig nog att höra vad min magkänsla försöker säga mig.

Styrkelaget – För dig som vill tillhöra ett lag

Idag startade jag Styrkelaget.

Idén föddes under en solig promenad i förkylningens tider. Under en längre period har min träningslust pendlat fram och tillbaka, upp och ner. Vissa dagar har jag studsat fram till skivstången på gymmet och slagit rekord i marklyft, andra har jag tagit personbästa i att äta så mycket choklad som möjligt på en dag.

Sedan jag slutade med fotboll och fasta träningstider tre gånger i veckan har det varit så här. Jag är en periodare som har insett att jag behöver något som håller mig till planen även dagarna när jag vill krypa ner under täcket.

Jag behöver ett lag. Och det är inte ett fotbollslag, lusten för fotboll är inte densamma som förr. Nej. Det jag behöver är ett lag att träna styrka, kondition och balans med.

Jag behöver Styrkelaget.

Vi är många som vet vad vi behöver, vilka träningsövningar som är bra för vår kropp. Vi känner vår kropp bäst och jag tänker att vi kan hjälpa varandra utan att behöva bekosta dyra PT-timmar på något gym.

12305479_10153534588064226_349505210_n

Tanken är att ha en-två fasta träningstider kvällstid under vardagar eller helger som vi ses vid Rättarvallen (bakom Ringvägen, vid gamla soptippen). Jag står för de första träningspassen, men sen tänker jag att alla som vill får bidra med sin kunskap. Vill fler leda pass eller kanske tipsa om någon övning är det mer än välkommet, annars kör jag på med inspiration från folk jag känner. Vi hjälper alla att peppa varandra så alla får svettas och skratta.

Det ska vara enkelt, det ska vara kul. Jag har en tanke om att vi kommer inse att vi orkar och klarar bra mycket mer än vi tror, bara genom att vara tillsammans och träna regelbundet.

Vad tror du? Skulle du vilja vara med?

Första passet är på långfredagen kl 11.00 och ALLA är välkomna.

Passet är för alla som tycker om att ha kul och gillar att vara utomhus när det är fint väder (har beställt sol). Fler krav finns inte. Dagsform eller hur länge sedan man tränade sist är oväsentligt. Alla kan vara med.

PS. Peppa gärna en eller flera kompisar/familjemedlemmar att gå med i Styrkelaget. Jag ska försöka få med bland annat mamma, mormor, farfar och kompisar som helst skippar träningen. DET BLIR KUL!

Nytvättade lakan

Ikväll har min kärlek kommit hem igen och därför väljer jag att ligga invirad i nytävttade lakan och sjunga med till låten nedan på högsta volym och pussas med jämna mellanrum. Andra Day är en nyfunnen favorit. Lyssna själv så förstår du.

Det som räknas

156208_10151175465487997_425576776_n

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Jag vet inte om jag vill det. Ibland vill jag. Ibland vill jag inte.

Vissa dagar älskar jag livet på skolan – tempot, rörelsen, energin, diskussionerna och skojen. Jag har svårt att tänka mig bättre så kallade kunder än vad elever är. För det är ju kunder som de skulle kunna liknas vid – jag är där för deras skull och ska ge dem deras bästa solsemester (som i det här fallet är fyra år på högstadiet).

Andra dagar är det tyngre att ha titeln lärare (jag vikarierar som idrottslärare och är elevassistent). Det är de dagarna då det slår mig hur mycket våra barn behöver oss. Hur förvirrade och bekymrade våra barn är helt i onödan. Allt på grund av att vi är för få vuxna som hinner ge dem tiden, hinner sitta ner och lyssna på dem. Att känna den maktlösheten i att jag inte kan rädda situationen, att jag inte kan hjälpa alla, gör ont.

Många brukar fråga mig om jag vill plugga till lärare. Det vet jag inte. Men det jag vet är att jag älskar att jobba med våra elever. Att få skojbråka med dem om att de är sena att lämna in böcker, att få tävla i antal burpees på idrottslektionen. Jag älskar att få se dem utvecklas, att få följa deras krokiga resa mot vuxenvärlden. Jag älskar att ha högläsning på engelska och lära mig nya ord samtidigt som eleven slår upp dem i lexikonet. Jag älskar att formas tillsammans med eleven, att inte vara ett facit inom ett ämne och istället våga visa att vi alla har något nytt vi kan lära oss.

Och det är väl det som räknas? I alla fall om du frågar Steve Jobs. Det enda sättet att göra ett bra jobb är att älska det du gör. Och det gör ju jag. Jag älskar det.

Aldrig nöjd

18140157803_fbf42a5afb_k

Efter att ha suttit en halvtimme och scrollat genom flödet på Facebook i väntan på att en skrividé skulle komma till mig gick jag in i bildarkivet. Väl där fastnade jag för bilden ni ser ovan. En bild på mig vid lillasyrrans student i somras. Er blick dras med stor sannolikhet till den bedårande ballongenhörningen jag pussar. Andra med väldigt bra syn kanske noterar den galet mönstrade kjolen jag bär.

Jag däremot. Jag tittar direkt på den del av min kropp jag under studentdagen och kvällen ägnade kanske ett tiotal stunders tanke. Min mage. Hur kjolen sluter sig om den likt sliskig glapack man plastar in öppna burkar med. Min mage som jag haft komplex över så länge jag kan minnas. Jag hade det under tiden jag låg i hårdträning inför Gothia och var i min hittills bästa form och jag hade det under tiden jag åt en Pollypåse per dag som tröst efter en tung arbetsdag.

Det kvittar om jag är i fysisk bra form eller inte. Tankarna finns alltid där.

Magens funktion är att processa näringen min kropp behöver och att skicka ut några fisar då och då. Men i min kropp tycks magens uppgift vara att agera väckarklocka för elaka tankar. Om jag råkar ha en dag där kläderna sitter så pass bra att jag inte ägnar komplexen någon tid, är magen snart snabb att poängtera exempelvis när jag står i duschen och magen tenderar att åka fram likt en liten bebismage fast utan bebis. Eller varför inte när jag svirar om till träningstights och är mitt uppe i en position under yogapasset där överkroppen ska vridas snett och magens sida tycks tävla om att göra så många veck som möjligt. Direkt ringer väckarklockan och påminner mig: Du kan inte vara nöjd med det här.

Fortsätter på ämnet imorgon.

Ett pirr av glädje

Sedan dryga månaden tillbaka är jag ensam här hemma måndag till torsdag. Plötsligt har jag total tystnad runt omkring mig så fort jag kliver innanför dörren och plötsligt ska jag somna själv i sängen som vanligtvis brukar kännas väldigt liten och trång.

Första veckorna var det mest bara en enda stor pina. Jag njöt inte av egentiden som ägde rum. Om det ens kan räknas som egentid: varje eftermiddag/kväll var bokad med någon kompis eller aktivitet. Att sitta själv och möta lägenhetens tystnad fick mig att börja gråta. Magen knöt sig och läppen började darra. Ett tillstånd jag helst undviker men på sistone väldigt ofta upplevt.

Det är som att jag varit vilse i en stor skog. Skogen av kärlek med allt vad det innebär. Det finns både taggiga buskar och fina färgglada blommor. Både vattenfall (här en liknelse för alla psykbryt med tårar) och soluppgångar. Skogen har varit en enda stor röra av världens alla känslor. Jag har gjort mitt allt för att kunna grabba tag i de träd som innebar tid tillsammans med H och då missat alla platser där egentiden funnits.

Och på så vis har jag lyckats gå vilse och allt längre ifrån de där stunderna där egentiden hade varit det mest självklara. Så när jag då helt plötsligt stod där den första måndagen då H rest iväg för jobb, kändes egentiden helt främmande. Jag ville inte bli bekant med den på nytt, jag ville bara att H skulle komma hem och fylla min tid.

Men tid ger det mesta resultat. Idag när jag klev innanför dörren kände jag ett pirr av glädje spridas i kroppen. Arbetsdagen hade varit fenomenal, ni vet en sådan då kaffet smakar extra gott och solen lyser på en från att man trampar första taget mot jobbet tills det att man slår in koden till porten hem. En sådan där eleverna tycks vara lite härligare än vanligt och kollegorna drar lite roligare skämt än annars.

Och nu sitter jag och skriver här hemma i tystnad med tända ljus. Jag har gett mig själv kvalitetsträning i form av 90 minuter utmanande yoga och ätit god, bra mat hemma hos mamma. Jag är stolt över mig själv. Jag har gjort det. Jag har hittat vägen fram till egentid i harmoni och tagit hand om mig själv. Bra Linn, du är riktigt bra.

 

12788409_10153495853499226_984898618_o

En vecka av skrivande

Låter solen jaga bort det sista av förkylningen.

Förra sommaren blev jag sambo och blev snabbt förälskad i tvåsamheten. Ensamtiden då skrivandet fick tid försvann rätt snabbt, jag ville ju mest bara ligga och kramas i soffan eller göra vad än H ville göra. Jaget sattes på paus och nu, 10 månader senare, börjar jag känna behovet och saknaden efter de där stunderna när det bara är jag och skrivandet.

Rätt nyligen började jag lyssna på en podd jag rekommenderar alla: The Minimalists. Den har gjort mig påmind om hur skönt och många gånger befriande det är att ha en egen passion. Något som man mår bra av att spendera tid på. I podden pratar killarna om hur de började avsätta mer och mer medveten tid för att skriva. Det leder till att de både tycker det är roligare och att de (självklart) blir bättre och bättre på sin sak.

Imorgon är det måndag och jag ska testa att ha en vecka av skrivande. Ett inlägg per dag kommer skrivas. Om vad vet jag inte. Det viktiga är att jag skriver.

Vi hörs imorgon. Visst?